Pohtiva
Tulostettu Pohtiva - Poliittisten ohjelmien tietovarannosta
URL: www.fsd.uta.fi/pohtiva/ohjelmalistat/LIB/141

Liberaalit

Principprogram


  • Puolue: Liberaalit
  • Otsikko: Principprogram
  • Vuosi: 2002
  • Ohjelmatyyppi: yleisohjelma

Liberaalit-Liberalerna rp.

PRINCIPPROGRAM

"Ingen kan tvinga mig att bli lycklig på hans sätt, var och en bör söka sin egen väg till lycka, förutsatt att han inte kränker andras frihet"
Immanuel Kant 1724-1804

LIBERALISM

Liberalism är en ideologi enligt vilken varje individ har rätt att leva sitt eget liv och sträva till lycka på sitt eget sätt så länge det inte kränker andras motsvarande rätt" Myndigheterna har inte rätt att kränka denna frihet ens i sådana fall, att den har majoriteten av befolkningen på sin sida. Liberalismens förespråkare, liberalerna, försvarar varje individs rätt till eget liv, frihet och sin egendom.

Enligt liberalismen får man inte behandla människor som verktyg för att nå ett visst mål. Varje människa har sitt eget värde. Ingen människa får offras för någpn annan eller något allmänt ändamål om han inte själv frivilligt har gett tillstånd till det. Det existerar endast individer, där var och en är unik, annorlunda och oersättlig.

En offentlig makt som kräver lydnad av sina medlemmar får aldrig favorisera någon på bekostnad av någon annan. Myndigheterna bör behandla sina medborgare likvärdigt och opartiskt.

Människorna bör tillåtas besluta om sina egna ärenden även av den orsaken att de själva bäst känner till sina egna behov och önskningar. Människors hopp, behov livsförhållanden är alla olika. Samma lösningar inverkar olika på olika människor, vare sig det gäller skolning och utbildning, bosättning eller andra grundförutsättningar för eget liv. Varje individ vet bäst själv vad som gör honom lycklig, vad han behöver för att nå sitt mål och vad för slags arbete passar honom bäst. Och även om personen inte vet det, har han (eller hon) i varje fall de bästa nöjligheterna att själv ta reda på och informera sig än t.ex. en tjänsteman, som kanske försöker planera och styra hans eller hennes liv.

Mer om liberalismen: www.liberaalit.fi/liberalismi.html

PRINCIPPROGRAMMET

Liberalerna strävar till ett öppet, mångsidigt och tolerant samhälle, vars grundprinciper är individens frihet, mänskliga rättigheterna, avtalsfrihet, jämlikhet, laglighetsprincip, markndasekonomi och valfrihet.

Principprogrammets första fyra kapitel, dvs beskattningen, grundbidraget, företagsamhet och reform av den offentliga sektorn, utgör samtidigt kärnan i partiets valprogram för år 2003, TILLBAKA TILL ARBETET.

Målet är att fördriva de onödiga hindren för sysselsättning, att på nytt införa medborgarnas ekonomiska självbestämmanderätt, samt öka valfriheten på service inom den offentliga sektorn. Dessutom strävar vi till begränsa den offentliga sektorn till dess primäruppgifter, dvs. hälsovården, utbildningen och den inre och yttre säkerheten. All övrig verksamhet inom den offentliga sektorn, som kvarblivit på grund av politiska beslut, kan minst sagt ifrågasättas.

I prinsipprogrammet tar vi dessutom ställning till miljöfrågor, de mänskliga rättigheterna, demokratin, arbetslivet och globaliseringen.

Liberalerna vill bringa äkta och realistiska alternativ in i den politiska debatten och beslutsprocessen. Åtgärder och lösningar som föreslås i detta program är kanske något radikala, men helt genomförbara. Vi hoppas och tror att detta program väcker konstruktiv debatt.

Mer om liberalerna och partiets verksamhet: www.liberaalit.fi (även på svenska)

1. BESKATTNINGEN

Beskattningen och liknande betalningar tar i värsta fall över hälften av medborgarnas inkomster. Helhetsbeskattningen är Europas högsta, såsom även i Sverige och Danmark Dessutom håller de flesta europeiska länder på att minska inkomstskatten.

Den höga beskattningen på lågavlönade tjänar, tillsammans med det ineffektiva socialskyddssystemet, som ett klart hinder för sysselsättningen. Å andra sidan anser högt utbildade personer att Finland i många fall är ett olönsamt land att arbeta i. Den nuvarande beskattningen kan också strama till levnadsvillkoren för folk i mediumlönekategorin.

Dessutom betalar man i Finland för inköpta produkter och tjänster mervärdesskatt och acciser som hör till Europas högsta.Tillsammans med brist på konkurrens på många områden minskar allt detta löntagarnas köpkraft betydligt. Den höga beskattningen begränsar i nuläget medborgarnas rätt att göra vettiga val och förhindrar möjligheterna att effektivt öka levnadsstandarden genom normal arbetsförtjänst.

Liberalerna accepterar en måttlig inkomstbeskattning som är klart lägre än den nuvarande. En offentlig sektor som är förnuftigt avvägd och sköter de rätta sakerna är viktig för finländarnas välstånd. Liberalerna vill kraftigt sänka speciellt inkomstskatten. Likaså bör företagarens sysselsättningskostnader minskas, så att det blir mer lockande att ge och ta arbete.

Förutom aktiveringen av ekonomin som skattesänkningarna innebär och som i och för sig kan kompensera närmare hälften av skattesänkningens kostnader, bör man även minska på den offentliga sektorns kostnader genom att öppna största delen av tjänsterna och servicen för öppen konkurrens och genom att eliminera de uppgifter för vilka den offentliga sektorn inte längre behövs.

I dag betalar medborgarna följande skatter och avgifter från sina löner:

  • Statskatt, som är progressiv
  • Kommunalskatt, som kommunen själv bestämmer
  • Sjukförsäkringspremie, 1,5% av löntagare. Betalningen får Folkpensionsanstalten.
  • Kyrkoskatt, som luterska och ortodoxa betalar
  • Löntagarnas arbetslöshetsförsäkringspremie, som är 0,4% av bruttolönen
  • Arbetspensionspremie, 4,4% av lönen

[BILD]

Den liberala skatteformen inverkar på inkomstbeskattningen på följande sätt:

  • Stats- och kommunbeskattningen, samt sjukförsäkringspremien sammanslås till en beskattning. Stat och kommun delar på skatteinkomsten 50-50. FPA får sina medel från statsbudgeten.
  • Kyrkoskatten slopas gradvis och man övergår till ett system, där staten köper tjänster av kyrkan som staten och de3ss medborgare anser sig behöva. Liberalerna vill skilja på stat och kyrka.
  • Löntagarnas arbetslöshetsförsäkringspremier slopas eftersom arbetslöshetsbidrag baserade på tidigare inkomst kommer från frivilliga försäkringsavtal och finansieras inte mera med allmänna medel.
  • Arbetspensionen kvarstår efter reformen som separat skattebesläktad betalning. Det uppstår stora pensionsproblem i den närmaste framtiden och därför är det klokt att avskilja inkomster från arbetspensionspremierna från övrig beskattning.

[BILD]

Den liberala skattereformen sänker inkomstskatten betydligt i alla beskattningsgrupper. Den sänker framförallt de lågavlönades skatter vilket gör mottagandet av arbete betydligt mer lönsamt. Medianbeskattningsnivån blir i första skedet 40, senare ännu lägre.

Liberalernas skattereform:

A) Under 1000€/mån skattefritt

B) På överskridande delen (över 1000€/mån) räknas medianskatt 40%

[BILD]

På låga inkomster är skatten mycket liten weller 0%, vid högre inkomster närmas sig skatten 30-40%. Målet är att sänka medelskatten till 30-35% när kostnaderna på den offentliga sektorn nått en vettig nivå.

2. GRUNDSKYDD

Det hör till den offentliga sektorns grunduppgifter att sörja för tillräckligt, och individens olika levnadsförhållanden beaktande grundskydd. För tillfället består socialskyddet av över 200 olika stödformer. Största delen av befolkningen har ingen aning om sina egna rättigheter på grund av ett otympligt system och en förmyndande attityd. Dagens socialskyddssystem förödmjukar medborgarna och ställer dem i olikvärdiga lägen. Systemet slösar med sina medel och uppmuntrar därför inte till eget initiativ vid inkomstanskaffning.

Det nuvarande socialsystemet fungerar ofta som broms för sysselsättning, därför att det lönar sig bättre för en medborgare utan arbete att sitta hemma och lyfta bidrag än att ta emot högbeskattat arbete.

Enligt liberalerna bör det ekonomiska grundskyddsystemet vara enkelt, betjäna alla likvärdigt och sporra till eget initiativ, men samtidigt bereda tillräckligt ekonomiskt stöd för de allra svagaste i samhället.

Liberalernas lösning på de nuvarande problemen är att införa ett grundbidrag. Liberalernas grundmodell är inte en "medborgarlön" som utdelas åt alla, utan ett alternativt grundstöd för dem som inte är i förvärvslivet eller inte av andra orsaker har tillräckliga inkomster.

Liberalernas grundstödsmodell består av följande bidrag:

A) Minimigrundbidrag på €500 per månad skattefritt till sådana personer som inte har några inkomster alls.

Inkomst på under €1000/mån är skattefritt. Utöver detta får inkomsttagaren grundbidrag 50% på skillanden mellan €1000 och inkomsten, om den ligger under denna nivå. (formel: (1000€ inkomst) *50% = bidrag).

Grundbidraget finansieras med allmänna medel.

Reformen ersätter bl.a. det nuvarande studiestödet, arbetslöshetsbidragen och folkpensionen.

Grundskyddsmodellen förpliktigar inte mottager, inte heller ställer det honom under förmyndarskap. Framtida inkomster leder inte till återbetqalning av extra stöd, rätt till grundstöd räknas på den aktuella förtjänsten.

Följande socialskydd kvarstår som kompletterande stöd:

B) Barnbidrag

C) Moderskaps- och faderskapsdagpenning

D) Stöd för arbetsoförmåga

Stödets storlek bestäms av skillnaden mellan en Skälig inkomst och grundbidraget, i jämförelse med graden av arbetsoförmågan. På liberala abetsmarknader finns det emellertid arbetsmöjligheter även för delvis arbetsoförmögna, som väl kan tjäna välkomna småförtjänster på lättare eller enklare uppgifter, då även mindre produktiva arbeten är lönsamma för såväl arbetsgivare som -tagare. På det sätter förhindrar man utstötandet av medborgare.

E) Servicesedlar till sådana medborgarens grundtjänster, som samhället stöder.

a. Dagvårdssedel, som kan användas som stöd för familjedagvård, daghem eller hemvård

  • valfrihet för familjen
  • Dagvården är fortfarande en grundrätt som samhället stöder ekonomiskt
  • Stödet för hemvård blir större

b. Utbildningssedel i grundskolan och olika utbildningsstadier

  • Valfrihet för skolelever, familjer och studenter
  • Grundskolan är fortfarande gratis men man har rätt att välja skola
  • Övriga skolstadier är fortfarande huvudsakligen ekonomiskt bekostade av staten.
  • Var och en bör kunna studera tillräckligt, oberoende av ekonomiska förutsättningar.
  • Möjlighet att välja studieplats ökar.

c. Seniorsedel för hemvård eller för pensionärer som behöver specialvård

  • Seniorsedeln bereder valfrihet för pensionärer och deras anhöriga som behöver tjänster
  • Seniorsedeln kan också användas av anhörig, som stöd för hemvården.

d. Invalidvårdssedel för invalider som behöver hemvård eller specialvård

  • Sedeln bereder valfrihet för invalider som nehöver tjänster, samt deras anhöriga.
  • Sedeln kan också användas av anhörig, som stöd för hemvården.

F) Sociallån. Medborgaren kan att ta räntefritt lån upp till € 10.000, om han inte har tillräckligt grundstöd eller inkomster för att t.ex. bostadskostnader. De egna försäkringsbaserade lösningar (t.ex. förtjänstbundet arbetslöshetsbidrag eller redan nu kraftigt ökande försäkringen av bostadslån) står emellertid i främsta rummet.

Förtjänstbunden arbetslöshetsdagpenning bekostas inte mera av samhället utan den måste anskaffas genom arbetstagarens frivilliga arbetslöshetsförsäkring. Sådanb försäkring kan erbjudas av privata försäkringsbolag, arbetslöshetskassorna, eller fackförbundets arbetslöshetskassor. Fackföreningarna bör specificera vilken del av medlemsavgiften är arbetslöshetsförsäkring. Medlemskap i sådan arbetslöshetskassa får inte vara obligatorisk för fackföreningsmedlemmarna. När förtjänstbundna arbetslöshetsförsäkringarna blir mer dirigerade av marknadskonkurrens försvinner även många av dagens inkomstfälloproblem.

Bedömningsbaserat socialbidrag och därmed avhängig byråkrati minskar till en bråkdel av den nuvarande och koncentreras närmast på specialförhållanden som kan uppstå t.ex. vid stora hälsovårdskostnader.

Det nuvarande pensionssystemet är för invecklat och lämnar alltför många luckor. Folkpensionen bör ersättas med grundstödet, där 60-70-åringar har årligen stigande ålderstillägg.

Dessutom utbetalas arbetspension, vars storlek baserar sig på beräknad på pensionsåldern och den summa som pensionstagaren i tiden har betalat i pensionavgifter, med skälig ränta. På det sättet ställs inte sådana som ofta bytt arbetsplats, sådana som gjort korta arbetsperioder eller deltidsarbete, eller sådana som på slutet av sin arbetskarriär gjort sämre avlönat arbete, i sämre läge än andra under sina pensionsår.

Arbetspensionsavgifter förvandlas till egna besparingar, då ser man dem inte som skatter som minskar arbetets lönsamhet.

Pensionsåldern får var och en bestämma själv, men pensionssystemet bör sporra till flere arbetsår än nu är fallet.

Gemåler bereds möjlighet att utjämna arbetspensionsavgifterna med varandra om de så önskar. På det sättet hamnar inte hemmablivande parten i sämre ekonomiskt läge t.ex. i fall av skilsmässa. Pensionären bör också själv få besluta om placeringen av sina pensionsmedel, såsom fallet är i Sverige t.ex.

De olika pensionslagarna förenas till en omfattande pensionslag. Statens och kommunens pensioner förflyttas att ombesörjas av privata försäkringsbolag så att pensionsmedlen kan hållas avskilt från statens kassa. För att täcka den icke-fonderade delen av pensionsmedlen bör statens aktieegendom samt annan egendom vid behov överflyttas till pensionsförsäkringsbolagen.

3. FÖRETAGSAMHET

Finland har fortfarande minst företag i jämförelse med befolkningen inom hela EU. I Finland har storindustrin och offentliga sektorn varit de största arbetsgivarna. Från början av 1990-talet har storindustrin minskat på arbetskraften. Samtidigt har vi fortfarande inte funnit någon lösning på den förödande massarbetslösheten. Regulariseringen beskattningen tar kål på lönsamma och behövliga företag, från reparationsservice till bybutiker och har nästan totalt fördrivit hjälp- och servicefunktioner som passar för potentiella arbetstagare som annars är svårt att sysselsätta. Finlands arbetslösa kan räddas endast genom att kraftigt öka antalet små och medelstora företag. Detta förutsätter att man gör arbetstagandet mera lockande genom lägre inkomstbeskattning och förnuftigare inkomstfördelning, men även genom att bättre beakta de små och medelstora företagens behov och resurser, samt genom att öppna den offentliga sektorns serviceproduktion för den privata sektorn.

Liberalerna presenterar följande ändringar och förbättringar för att befrämja företagarnas position:

A) Vid grundandet och igångsättandet av nya företag bör byråkratin ytterligare reduceras genom att övergå till "en lucka"-modellen och genom att utveckla den elektroniska kommunikationen.

B) Den service som den offentliga sektorn ernjuder, bör i huvudsak öppnas för den privata sektorn att konkurrera om. Samtidigt bör man energiskt öppna den offentliga sektorns tjänster för konkurrens.

C) Företagens MOMS-frihetsgräns bör höjas till €100.000 från nuvarande € 8.500. Detta underlättar framförallt grundandet av nya serviceföretag och befrämjar därmed sysselsättningen.

D) Öppethållningstider för butiker och andra affärer bör frias från begränsning. Försäljning av alkohol och alternativa läkemedel bör tillåtas i dagligvarubutiker, det godtyckliga monopolbedömandet av utskänkningsrättigheter för restauranger bör i jämlikhetens namn avvecklas.

E) Avtalsfrihet

Minikraven för arbetsgivare och arbetstagare bör stadgas i lag. Sådana krav bör vara bl.a. regler för ordnandet av arbetsskydd och hälsovård, semesterns längd samt rätt till moderskaps- och förälderledigt.

I övrigt, t.ex. i fråga om lönens storlek och arbetstid etc. ingår arbetsgivaren och arbetstagaren avtal, endera direkt eller genom arbetsmarknadsörganisationer som parterna frivilligt har valt att representera dem.

F) Monopolen för beviljande av näringstillstånd bör slopas. Näringstillstånd (t.ex. för apotek, Bevakningsföretag, bilskolor, person- och godstrafikering, såsom taxitillstånd) bör utdelas med ansökarens förmåga att fullfölja reglerna för respektive näringsutövande som enda giltigt kriterium.

G) Konkurrensverket bör bli självständigt. Konkurrensverket måste avskiljas från Handels- och Industriministeriet till ett självständigt verk. Konkurrensverkets mandat bör utvidgas att omfatta övervakningen av den offentliga sektorns tjänste- och anskaffningsmonopols slopande och dess arbetsmarknader. Verkets resurser måste ökas i takt med den folkekonomiska fördel som effektivare konkurrens på dessa områden resulterar i.

4. REFORM AV DEN OFFENTLIGA SEKTORN

För att beskattningen skall kunna minskas och medborgarna skall få mera valfrihet och beslutanderätt vid användandet av sina lagenliga tjänster, bör man utveckla den offentliga sektorn och prioritera i stället för att uppfinna nya "osthyvel" och "välfärdsamhälleliga" funktioner. Nu behövs grönt ljus för skattelättnader, inte nya kostnader.

Hittills har inbesparningarna på den offentliga sektorn förverkligats närmast genom den sk. "osthyvel"-principen utan att egentligen bekymra sig om tjänsternas omfattning eller nyttighet. Volymen för den offentliga sektorn var år 2000 över 370 miljarder mark, nästan hälften av hela bruttonationalinkomsten. Trots denna huvudsakligen genom skattemedel finansierade jättesumman har man inte lyckats garantera de grundtjänster som samhället beslutat garantera för medborgare som behöver dem.

Liberalerna anser att man bör noga gå igenom den offentliga sektorns uppgifter och sköta de valda funktionerna ordentligt.

Den offentliga sektorns primära uppgifter är: 1) hälsovården, 2) utbildningen och 3) den inre och yttre säkerheten. All övrig verksamhet kan man åtminstone ifrågasätta.

Av dessa nyckeluppgifter behöver den offentliga sektorn nödvändigtvis inte svara för andra än den inre och yttre säkerheten - de övriga tjänsterna kan produceras effektivare genom öppna dem för konkurrens på privatsektorn. På det sättet förflyttas den offentliga sektorns tjänsteproducerande resurser till privatsektorn där man delvis kan innovera nya, för kunderna eller för nya kunder mer behövliga tjänster.

Ett sådant system möjliggör produktion av grundsservice även i kommuner på tillbakagång. Kommunernas statsandel i lagstadgade hälsovårds- och utbildningstjänster måste höjas att motsvara den verkliga medelkostnadsnivån. Ansvaret för förverkligandet av tjänsterna ligger hos kommunen, kommunerna bör själva finansiera allt utom grundstjänsterna.

Regionalorganisationerna, kommunernas samarbete och sammanslagningen av kommuner ger möjligheter att producer tjänster med större kostnadseffektivitet.

En förlegad regionalpolitik med direkta företagsstöd är ineffektivt och dyrt och man bör undvika det i framtiden. Däremot skapar frigörelsen av arbetsmarknaderna förutsättningar för bättre sysselsättning även på orter, där produktiviteten inte är lika hög som i storstadsregionen.

Vi måste acceptera det faktum att hela Finland inte nödvändigtvis måste hällas befolkat, men man bör inte heller tillåta att nuvarande begränsningen av arbets- och förnödenhetsmarkanderna fråntar en livskraftig landsort möjligheterna till företagsamhet och sysselsättning.

Statsföretagen bör säljas i sin helhet inom 15 år. Skattebetalarnas pengar bör inte slösas på att politiker och höga tjänstemän får leka företagare. Statens uppgift är inte att idka företagsverksamhet på öppna marknader och inte heller att, i stöd av lagstiftning, skapa slutna marknader, såsom monopolförsäljning av alkohol. På samma sätt kan man fördela lotterimedel effektivare för nyttiga ändamål tom. på så sätt att man indriver skatter fråpn privata vadhällnings och lotteriföretag, inte som överskott från monopol som leds av fd. Politiker på grönbete, där största delen av medlen används för olika dolda partistöd.

5. HÄLSOVÅRDEN

Finland har ett hälsovårdssystem som i princip är av hög standard, baserad på god yrkeskunskap. Problemet är den offentliga hälsovårdens monopolställning, som leder till brist på effektivitet, höga kostnader, dålig administration och frånvaro av valfrihet.

Medborgaren märker detta närmast i form av långa köer till den hälspvärd han eller hon behöver, samt att staten fortafarnde inte kan ge medborgarna garantier om vård.

Liberalerna förenar sig med många sakkunniga inom hälsovården som anser och har framlagt att man bör öppna hälsovården för privat serviceproduktion. Detta möjliggör tillgång till vård och förbättring av kvalitén, samt mer kostnadseffektiv serviceproduktion. Till exempel i Sverige har man redan inlett ett fruktbart serviceproduktionssamarbete mellan den offentliga sektorn och privat företagsamhet.

Man bör öka kundernas möjligheter till val av vårdplats genom ayy införa en obligatorisk sjukförsäkring, enligt holländsk modell. Kunden tar en obligatorisk sjukförsäkring från ett försäkringsbolag han/hon själv väljer. Staten subventerar den obligatoriska sjukförsäkringen så, att kostnaderna förblir måttliga för själva försäkringstagaren. Den obligatoriska sjukförsäkringen ersätter den nuvarande helt skattebaserade sjukförsäkringsavgiften, som inte ger vårdgaranti eller val av vårdplats eller -form. En obligatorisk sjukförsäkring garanterar medborgarna rätten att själv välja sin vårdservice, som kan vara en privat läkarstation lika väl som den offentliga hälsovårdscentralen. Försäkringsbolaget står för kostnaderna enligt fastställda maximitariffer. Ersättning för privat vård bör höjas till samma nivå som de icke-subventerade, faktiska kostnaderna för offentlig vård. Ni straffas patienter som använder sig av privat vård.

Liberalerna vill att statsmakten ger medborgarna vårdgaranti för sådan vård som man anser hör till den obligatoriska sjukförsäkringen, Man bör få vård oberoende av sjukdomens eller besvärets art endera senast följande dag (t.ex. besök hos läkare på hälsovårdscentralen) eller efter högst 3 månaders köande (till ett antal operationer). Vid behov kan patienten beredas vård på avlägsnare plats om det inte på närområdet finns kapacitet för behövlig vård tillräckligt snabbt. Offentliga sektorn ersätter i så fall för de extra transportkostnaderna.

Den offentliga sektorns uppgift är i främsta rummet att garantera tillgången till kvalitativ vård för alla medborgare, oberoende av inkomst, samt om möjligt, även oberoende av hemort. Den praktiska vårdproduktionen måste bör effektivt utsättas för fri konkurrens och sålunda befrämja tillväxten av privat företagsamhet inom hälsovården och samtidigt en effektivering av serviceproduktionen inom den offentliga sektorn.

Hälsovårdssektorn utvidgas ständigt och nya dyra läkemedel ökar hälsovårdens kostnader i snabb takt. Därför bör man klart definera den vård som ges med offentliga medel. Man bör även bättre fördela vårdarbetet mellan olika yrkesgrupper. Den obligatoriska sjukvården bör täcka vården av sjukdomar och skador, samt bereda möjligheter för preventiv hälsovård. Åtgärder för att förändra kroppens form eller annan kosmetisk kirurgi bör bekostas av patienten eller genom privat sjukförsäkring. En del av läkarnas funktioner kan överföras på sjukvårdare eller hälsovårdare. Man kan också minska på antalet intyg som läkarna skriver ut, t.ex. intyg för kortvarig sjukledighet.

Alkohol- och drogproblem är en sjukdom, inte ett brott. Man bör befrämja skötsel av addiktproblem utgående från patienten, inte genom att straffa en sjuk människa. Den bästa addiktpolitiken är preventiv droginformation och en minimering av föjderna.

För att minska hälsorisken bland prostituerade bör man bereda denna yrkesgrupp en skyddad arbetsmiljö. Därmed minskar även sutenör- drog- och männsikohandelsbrottsligehetn som nu florerar kring yrket.

6. UTBILDNINGEN

Den offentliga sektorns uppgift är att garantera möjligheterna till god grund- och yrkesutbildning för alla medborgare. Grundskolan och lärotvång är grundstenarna i detta system. I Finland står utbildningen i allmänhet och internationellt sätt på hög nivå. Inom utbildningssektorn finns emellrtid en rad problem som stör klienternas, dvs. skolelevernas och studerandenas studier, sänker kvaliteten och begränsar valfriheten.

Grundskoleutbildningen är i allmänhet producerad av staten eller kommunnen. Man bör även öka möjligheterna att bilda privata skolor. Man bör öka barnens och föräldrarnas frihet att välja lämplig skola genom att övergå till skolsedelsystemet. Skolorn bibehåller emellertid sin rätt att begränsa intagandet av elever och priorisera elever efter tidigare skolframgång och geografisk närhet. Skolsedeln gäller som betalning även i privatskolor. En eventuell skillnad i kostnader betalar elevens föräldrar själva. Genom att ge valfrihet tvingas skolorna att granska utbildningsnivån kritiskt, liksom även skoltrivselns kvalitativa och kvantitativa problem, samt att fungera kostnadseffektivt. Skolsedelns nivå bör i varje fall vara sådan att den garanterar en god utbildning för var och en.

Skolornas specialundervisning och stödundervisning måste förbättras, man bör även garantera skolhälsovård åt eleverna.

Skolsedelsystemet måste utvidgas att omfatta även andra skolnivåer.

Elevvalet till högskolor måste ske tätare än nu. Inträdesprov till populära ämnen och linjer måpste ordnas 2-3 gånger i året. Detta minskar "tomgång" när man söker sig in men garanterar samtidigt de kvalitativa kriterierna. På många områden bör man dessutom förnya själva inträdesproven att bättre gynna praktik och erfarenhet i förhållande till innanläsning.

I såväl vetenskaps. Som yrkeshögskolor bör man införa sk. "sommartermin", så att sådana studerande som inte har sommararbete kan använda tiden till effektiva studier. Effektivare studievägledning samt bättre planering studieprogrammen och koncentrering av undervisningen till yrkeslärare även i högskolorna förebygger effektivare studier.

Obegränsad studietid måste tillåtas i vetenskapliga högskolor även i framtiden. En kortare studietid passar för en del elever, men andra vill kanske studera mer omfattande och i en rytm som passar dem. Man bör inte ställa utkomstsanktioner för sådana som studerar längre. Grundbidragsmallen garanterar bevarandet av denna frihet i princip.

Liberalernas grundbidrag ersätter det nuvarande studiestödet. Grundbidraget erbjuder en bättre utkomst för studerande än det nuvarande systemet och sporrar dessutom till anskaffandet av sidoinkomster vid sidan om studierna.

Yrkeshögskolorna bör koncentrera sig på att ge färdigheter som behövs i förvärslivet. Yrkeshögskolornas roll måste klart diversifieras från vetenskapshögskolornas såväl när det gäller examensbenämningarna som i fråga om studiernas ändamål. Vetenskapshögskolorna leder till både högskole-examen och fortsättningsutbildning.

Den öppna högskole- och flerformsutbildningen bör stark förebyggas. Skolning kan även ske genom distansstudier genom Internet.

Möjligheterna att avlägga studentexamen genom yrkesutbildning och studieavtal bör utvidgas.

7. SÄKERHETEN

Tryggandet av den inre yttre säkerheten är en av den offentliga sektorns huvuduppgifter även i det liberala samhället.

Samhällets inre säkerhet grundar sig på en lagstiftning och ett rättsväsende som betraktas som rättvist. Om lagarna känns onödiga eller orättvisa, blir det nästan tillåtet att bryta dem. Det är oerhört viktigt att lagarna och de rättsinstanser som tolkar dem har förmågan att skydda medborgarnas fysiska integritet och hans/hennes egendom. Framförallt den personliga integritetens skydd måste klart förbättras.

Man bör sträva till att starkt begränsa antalet lagar och förordningar, ty medborgarnas förmåga att gestalta spelreglerna som dirigeras av dem är alltför svag på många områden. Man bör bilda en grundlagsdomstol som är oberoende av riksdag och ministerium att övervaka att andemeningen i grundlagen följs.

Bevakaren av den inre säkerheten är i första hand polisen som delvis med sin blotta närvaro fungerar som preventivt skydd mot brottslighet, samt uppkalarandet av begångna brott. Polisen bör garanteras tillräckliga resurser isynnerhet för uppklarandet av brott. Man bör heller inte förringa de preventiva åtgärderna. Därför är det viktigt att förbättra sysselsättningen och minska tendensen att bli utstött ur samhällen på det sättet.

Bevakningsuppgifterna har under senare år alltmer överförts på privata bevakningsbyråer. Detta bör betraktas som en positiv tendens på grund av polismaktens begränsade resurser. Polisen uppgift förblir då framst att övervaka trafiken och den allmänna ordningen.

Frihet till sammankomst måste garanteras i samhället. Polisen får inte begränsa sådan verksamhet genom godtyckliga tidsbegränsingar som nu är fallet, isynnerhet då friheten att samlas inte klart hotar eller skadar miljön eller utomstående. Begränsning av mötesfriheten måste grunda sig på verkligt, klart bevislig fara eller hot, inte på polisens regulatoriska godtycke.

En självständig försvarsmakt är grundstenen för Finlands yttre säkerhet, ävenså i framtiden. Oberoende av detta bör man fördomsfritt begrunda för- och nackdelarna beträffande militära allianser och NATO-optionen bör alltid upprätthållas även om neutraliteten visar sig vara ett bättre alternativ för tillfället. Man bör även ägna mer uppmärksamhet på preventiva åtgärder med tanke på kristillstånd.

Försvarsmaktens beredskap att bekämpa olyckor som hotar miljön och medborgarna måste förbättras, i samarbete med övriga myndigheter. Detta bör även i mån av möjlighet uppmärksammas vid skolning av beväringar och stampersonal.

Finlands militära beredskap bör utvecklas så, att den ger möjlighet till mångnationell krisbemästring och fredssamarbete.

Man bör även undersöka möjligheterna att övergå till en mindre, men slagkraftigare armétyp av västeuropeisk modell, där en tillräckligt stor reserv består av frivilliga som för lön under utbildningstiden.

8. MILJÖN

"Förstöraren betalar" . Den centrala principen i en marknadsekonomi är att producenten och konsumenten själv betalar för kostnader som deras växelverkan åstadkommer. Industri och lantbruk har alltför länge undgått sitt ansvar för de åstadkomna miljöskadorna,- dvs. genom att skada männiksornas hälsa, egendom och miljö.

Genom att fastställa pollutionsavgifter och skadeavgifter, för alla förstörare av miljön, i förhållande till pollutionens styrka, gör man miljösparandet lönsamt och effektivt. Samtidigt sadlar företagsamheten till bekämpandet av miljöproblemen.

Utsläpp som är begränsade av kvoter kan å andra sidan auktioneras ut varvid minskiningen av pollution automatiskt dirigeras mot de billigaste målen och nedsmutsarna betalar ett rättvist pris.

På detta sätt blir miljövänliga produkter, energialternativ och fördelaktiga rengöringsmedel lönsamma och den invecklade ofta orättvisa tillstånds- normbyråkratsika djungeln överflödig.

Pollutionsavgifterna- och kvotauktionerna används för att minska inkomstbeskattningen. På det såttet blir även tjänsterna (t.ex. reparationsservicen och ätervinningsindustrin) mer konkurrenskraftig jämfört med nyproduktionen.

Kommunerna bör göra upp omfattande miljöhälsoprogram, där man ställer upp lokala mål för God bosättningsmiljö. Programmet bör uppmärksamma människans säkerhet i en bebyggd miljö. För god livskvalitet bör även invånarnas sociala, psykiska och estetiska behov beaktas. Man bör säkra tillräckligt med lekplatser. Parker bör planeras som tätortens vardagsrum. I många städer och tätorter är ren luft inte en självklarhet. Utsläpp av mikropollution av olika orsaker bör minskas.

I lätttrafikled bör man trygga barnens och fullvuxnas rörelsefrihet och vid planeringen av sådana led bör man också beakta marginalgruppernas (bl.a. rörelsebehindrades och synskadades) behov att röra sig obehindrat. Förutom kommuner bör även fastighetsbolag och företag uppmuntras att beakta dessa krav på obehindrad rörelsefrihet.

Sjukdomar och allergier som förorsakas av dåligt förverkligade eller skötta luftkonditioneringssystem har ökat betydligt. Man bör ägna tillräcklig uppmärksamhet på hälsosam luftkonditionering på arbetsplatser, offentliga utrymmen och i bostadshus. Fastighetens ägare bör förpliktigas att möjligast snabbt reparera brister som kan vara skadliga för hälsan.

Vid stadsplanering av nya områden är det viktigt att beakta bevarandet av ursprungliga naturen.

9. DE MÄNSKLIGA RÅTTIGHETERNA OCH INDIVIDENS FRIHET

JAMLIKHET

Lagen bör behandla alla medborgare lika, oberoende av ras, fysiska eller psykiska brister, kön, sexuell inriktning, hemort, livsåskådning etc. Par av samma kön bör ha rätt att ingå civiläktenskap. Barn hos par av samma kön bör tryggas genom att ge paret rätt till inre adoption.

Beslut om kyrklig vigsel är en intern fråga inom varje trossamfund.

ORDFRIHETEN

Ordfriheten är en av de viktigaste grundrättigheterna.

Kravet på TV-licens av andra än sådana som ser på YLEs Tv-kanaler strider mot rätten att ta emot information, som är en del av ordfriheten. YLE måste göras till ett privat företag som bekostas genom reklammedel eller tittaravgifter. Liberalerna vill inleda en öppen diskussion om statens roll inom media och framförallt statens och YLEs inbördes beroendeställning.

De knappa sändningsfrekvenserna bör auktioneras och innehållsproduktionen behöver inte vara direkt förbunden med frekvenserna eller sändningsverksamheten. Inkomster från dessa räcker väl till för den offentliga sektorns programproduktionsbehov, överskottet kan användas till skattelättnader.

Programmens innehåll får reguleras enbart på samma sätt som i den traditionella pressen (skändning, etc.). Internet-friheten bör tryggas även i framtiden.

RELIGIONSFRIHETEN

Religionsfriheten är inte fullkomlig i Finland så länge staten privilegierar två kyrkosamfund framför andra religiösa samfund eller medborgare som inte hör till något sådant. Finlands evangelisk-lutherska kyrka och Finland ortodoxa kyrka bör legislativt ställas på samma nivå som andra motsvarande samfund genom att avverka lagstadgade specialförmåner och privilegier.

SAMMANSLUTNINGSFRIHETEN

Sammanslutningsfriheten innebär förutom rätten att höra till en förening, även rätten att inte höra till en sådan. Tvångsanslutning till exempel till universitetens studentkårer, måste upphöra. Människor bör även befrias från påtryckning att ansluta sig till något samfund.

NÄRINGSFRIHETEN

Näringstillstånd, såsom apotekslicens, bevakningslicens, bilskolelicens, person och varutransportlicens, t.ex. taxilicens bör på alla områden delas ut med sökarens kapacitet att idka denna näring som enda kriterium. Den godtyckliga bedömningen bör slopas.

Regulationen av öppethållningstider för butiker, restauranger, apotek, banker etc. bör upphöra.

Försäljning av alternativa läkemedel och alkohol bör tillåtas i dagligvaruaffärer. Restaurangernas utskänkningsrättigheter bör befrias från godtycklig bedömning, i rättvisans namn.

ÄGANDERÄTTEN

Rätten till privat egendom måste skyddas. T.ex. vid markinlösning bör ägaren alltid ersättas till markens fulla värde. Liberalerna motsätter sig all form av socialisering.

10. ARBETSLIVET

Spelreglerna och funktionerna inom arbetslivet måste justeras så, att arbetstagarens förtroende för lönsamheten och belöningen att arbeta befrämjas, likaså å andra sidan så, att arbetsgivarens tilltro till arbetsgivandets lönsamhet och kunskapens effektiva uttnyttjande.

Vi måste få avtalsfrihet mellan arbetsgivare och arbetstagare. Arbetsgivarens och arbetstagarnas minimikrav bör fastställas i lag. En sådan lag bör omfatta bl.a. bestämmelser för arrangeradet av tillräckligt arbetsskydd och god arbetshälsovård, årssemesterns minimilängd, samt rätt till moderskaps- eller faderskapsledigt. Arbetsgivaren befrias från förpliktelsen att samla in och redovisa för fackföreningarnas medlemsavgifter för dessa föreningars räkning.

I övriga frågor, såsom lönens storlek och arbetstidens längd, avtalar arbetsgivaren och arbetstagaren själva eller genom av dem utsedda arbetsmarknadsrepresentanter.

Jämfört med många andra länder i Europa, är åren spenderade inom arbetslivet och därmed avhängiga pensionsberättigande år färre i Finland. Detta problem har sin orsak i båda ändorna av arbetslivet.

På många områden övergår man till arbetslivet i snitt vid 25-30 års ålder. Detta beror på många studieår, inklusive väntan på inträde till högskola eller universitet, samt värnplikt eller civiltjänst.

Vid arbetskarriärens slutända vill finländarna avgå med pension möjligast tidigt och på många arbetsplatser uppmuntrar man till detta. Den nuvarande arbetsmarknadsregulariseringen hindrar arbetstagarna att själva komma överens om sina arbetsvillkor beträffande t.ex. arbetstakt eller arbetsnatur. Centrala minimilöneavtal eller andra liknande villkor tvingar många att slita under för dem olämpliga arbetsförhållanden för att få hålla sina jobb, vilket gör arbetsmiljön olustig och slitande och arbetsplatsen bevarande osäker. Detta förhindrar att arbetstagaren kunde att pruta på oväsentliga saker för att få sådant som är viktigt för hono eller henne. Fackföreningarna innehar en viktig roll som arbetstagarnas rådgivare, men de bör avstå från en bestämmanderätt som ofta går förbi arbetstagarens egen vilja.

Liberalerna vill sporra arbetstagaren till flere år inom arbetslivet. Tvång är inte det bästa medlet, bäst är att öka arbetstagarens frihet att själv dirigera sin arbetskarriär. Detta förutsätter stora förändringar såväl i början som i slutet på arbetskarriären.

Vi har föreslagit lösningar på utbildningsproblemen i kapitlet 6. (Utbildningen)

Arbetsgivarna bör frivilligt sträva till att upplösa onödig hierarki inom arbetslivet, samt att befrämja en miljö där man ger ansvar och arbetar konstruktrivt, man har flexibla arbetstider samt ett sporrande belöningssystem. Detta förhindrar, att arbetstagarna bränns slut och flyr in i pensionslivet. Det underlättar också arbetstagarnas familjeliv. Avtalfrihet och god sysselsättningsnivå befrämjar sådana strävanden och gör även lågavlönade uppgifter lockande.

Var och en får besluta om när de vill gå i pension, men pensionssystemet bör uppmuntra till förlängning av arbetslängden så att den i genomsnitt blir flerårigare än vad som nu är fallet.

11. MEDBORGARSAMHÄLLET OCH DEMOKRATIN

Individens ställning i jämförelse med myndigheternas, måste starkt förbättras. Myndigheterna är till för individen, inte tvärtom. Myndigheternas uppgift är att tjäna individen, inte vara hans/hennes förmyndare. Man bör besluta om gemensamma ärenden möjligast demokratiskt, och fokomröstningar som förbinder enligt grundlagen bör möjliggöras, ifall en tillräckligt stor del av befolkningen önskar en sådan eller om myndigheterna vill organisera den.

Det nuvarande valsystemet såväl till. Europarlamentet, riksdagen, samt vid kommunalval grundar sig på, att den avgivna rösten i första hand går till valförbundet (parti eller valförbund) och först i andra hand till den kandidat som han/hon har röstat på. Dessutom är tröskeln för inval ofta, beroende på valdistriktet, mycket orättvis och gynnar de stora partierna.

Liberalerna kräver en grundremont av vårt valsystem i en mer demokratisk riktning som gynnar respekterandet av den enskilda väljarens åsikter. Liberalerna föreslår ett transfervalsystem vid riksdags- och kommunalval. I ett sådant system går rösten direkt till den person som röstaren valt, inte till en vallista, ett direkt personval alltså. Vallistorna tjänar enbart som en indikator på kandidatens referensgrupp (parti eller motsvarande). Detta system tillåter även att rösta på flere personer i prioritetsordning. "Överloppsröster" för valda kandidater, samt icke valda kandidaters röster går till den följande kandidaten på listan. Det löser problemet med det nuvarande valsystemet, där rösterna går tillspillo. Ett sådant system är infört t.ex. på Irland.

Grundlagens ställning bör förstärkas. Den bör stå över alla vanliga lagar, för detta bör man bilda en grundlagsdomstol, som är oberoende av riksdag och regering. Grundlagen bör även omfatta alla mänskliga rättigheter som inte får fråntas någon.

Länen bör upphöra såsom onödigt mellanskikt, och deras uppgifter överföras op ministerium eller myndigheter under dem, samt delvis på kommunerna.

Samarbete mellan kommunerna måste utökas beträffande kommunala tjänster, såsom hälsovård och utbildning. Detta är ofta en bättre lösning för närdemokratin än direkta kommunförbund, fast även dessa bör beaktas vid behov. Som grund för kommunala tjänster bör man priorisera en kostnadseffektiv och på konkurrens med den privata sektorn baserad produktion av kommunala tjänster.Man bör även befrämja samarbete mellan kommuner på landsorten med hjälp av frivilligt uppsatta landsbygds- eller regionalparlament. Landsbygds- eller regionalparlamenten är inte en del av statsmakten, utan kommunernas frivilligt och på eget initiativ grundade samarbetsorgan, till vilket kommunerna kan ge ansvar och uppgifter. Till dessa landsbygds- eller regionalparlament väljs kommunernas representanter i proportion till deras befolkningsmängd i öppna val, där varje fullvuxen ortsbo på området har rösträtt.

För ett litet land som Finland, och framförallt inom en liten språkgrupp, är tvåspråkigheten av oerhört stor betydelse.Tvåspråkighet betyder inte nödvändigtvis att varje medborgare bör behärska vardera språken, utan att medborgarna garanteras offentlig service på sitt eget modersmål i kommuner inom den egna språkgruppen eller i tvåspråkiga kommuner, samt inom statsförvaltningen. Detta berör även samer.

En annan fråga är hur man uppnår och bevarar en realistisk tvåspråkighet. Den sk. "tvångsvenskan" eller "tvångfinskan" är kanske inte det bästa sättet. Liberalerna vill aktivt samverka med såväl svensk- som finskspråkiga grupper för att finna en bättre metod än den nuvarande för att utveckla en levande, organisk och jämnlik tvåspråkighet i landet. Även andra språkminoriteters rättigheter att få utbildning och offentliga tjänster på sitt eget språk, såsom samerna, bör beaktas.

12. DEN EUROPEISKA UNIONEN

Den europeiska unionen har varit ett ambitiöst projekt som har tillfört medlemsländerna en mycket positiv utveckling, såsom aktiveringen av den ekonomiska verksamheten genom den gemensamma marknaden, samt genom slopandet av hindren för fri handel och rörelse inom EU. Å andra sidan har EUs byråkratisering och dess involvering i ofta helt onödiga ärenden försvagat dess integritet.

Liberalerna vill att den Europeiska Unionen även i framtiden förblir ett förbund mellan stater, inte ett centraliserat "förenta staterna". Den utvecklingen vill vi emellertid inte helt utesluta. Man bör föra en saklig diskussion om federalismen, som inte baserar sig på fördomar eller målandet av populistiska skräckbilder.

Finland har alltid varit en integrerad del av Europa. Vi bör beslutsamt delta i all integrationsutveckling som strävar till att skapa stora markander för alla, inom utbildningen, sysselsättningen, produkter, tjänster och kultur. Så garanterar vi vårt eget lands konkurrenskraft och livskvalitet vid sidan om och framför andra kontinenters ekonomiska stormakter. Europa får emellertid inte glömma samarbetet med andra kontinenter - isynnerhet med närområden som Nord-Afrika, Ryssland och Mellan-Östern. Europa får inte bli en fästning mot alla andra. Den Europeiska Unionen bör förbli mångkulturell och en som beaktar alla befolkningsgrupper. Alla bör ha samma möjligheter att förverkloiga sig själva och sina traditioner men även förpliktigade att följa sitt hemlands lagar.

En grundlag för Europeiska Unionen skulle kristallisera arbetsfördelningen och förhållandet mellan olika organ, förutsatt att den inte förebygger ytterligare centralisering av ledningen och regulariseringen.

13. INTERNATIONALISMEN OCH GLOBALISERINGEN

EUROPA OCH UTVECKLINGSLÄNDERNA

Europa måste befrämja de mänskliga rättigheterna internationellt betydligt starkare än hittills, samt riva ner hindren för den ekonomiska utvecklingen i u-länderna. Inom den internationella verksamheten bör man kräva att de mänskliga rättigheterna inte kränks. Som villkor för u-hjälp bör man insistera, att mottagarlandet anstränger sig att hjälpa sig självt. Man bör kräva respekt för de mänskliga rättigheterna, demokrati, bekämpandet av korruption, en öppen administration och marknadsekonomi, samt att offentliga medel används för utbildning och hälsovård i motsats till militär upprustning.

ÖSTERSJÖ-OMRÅDET OCH BARENTS-SJÖ-OMRÅDET

Det finns hopp om att ovan nämnda områden formas till världens fredliga utvecklings ledande zon. Finland har en central roll inom denna utveckling. Miljöproblemen kring Östersjön kräver ett stort och målmedvetet internationellt samarbete. Ett fungerande samarbete mellan Östersjöstaterna är ett viktigt mål; om det lyckas, är det till enorm fördel för alla Östersjöländer och deras ekonomiska situation, isynnerhet för Finland. Ryssland bör aktivt medverka i detta samarbete.

Även den Nordiska Dimensionen (Nordic Dimension) som införts på EUs agenda, och som integrerar Nordväst-Ryssland med EU med Finland som inkörsport, erbjuder betydande förvärvs- verksamhetsmöjligheter för innovativa finländska smä och stora företag.

GLOBALISERINGEN

Marknadsekonomi över gränserna och öppen rörelsefrihet är en grundförutsättning i en fri värld. Handelsbegränsningar, såsom tullarna, subventionerna och olika skatter hindrar människornas fria handel över gränserna.

Till utvecklingssamarbetet hör även slopandet av handelshindren, gemensamt forsknings- och utvecklingssamarbete samt utbyte av studerande och praktikanter.

Liberalerna anser att det bästa sättet att hjälpa fattiga länder är att slopa konstgjorda handelshinder för export av u-ländernas produkter till de rika länderna. U-länderna bör garanteras rätt att sälja sina produkter till oss direkt, utan inblandning av globala storföretag. I allt flere u-länder har man konstaterat, att fri handel är den bästa och mest bestående u-hjälpen.

FINLAND OCH INVANDRARE

Finland är en del av den internationella världen och vi bör därför bära vårt ansvar för det som händer i den. Fri handel innebär ovillkorligen att Finland får invandrare från olika delar av världen.

Finland bör bära sin del av ansvaret för världens flyktingproblem och ge flyktingarna möjlighet att delta i samhällets funktioner som likvärdiga medlemmar av detsamma. Internationellt sett kommer det mycket litet flyktingar till Finland och liberalerna anser att antalet väl kunde ökas om man samtidigt förbättrar deras möjligheter att snabbt integrera sig i det finländska samhället. De bör få information och skolning i hur det finländska samhället fungerar och de bör garanteras likvärdiga möjligheter att utveckla samhället och få sin utkomst i det. Mångkulturism och ett mångfacetterat samhälle betraktar liberalerna som en rikedom.

Aktivt motstånd mot all form av rasism och förtryck är av primär betydelse för liberalerna.