Pohtiva
Tulostettu Pohtiva - Poliittisten ohjelmien tietovarannosta
URL: www.fsd.uta.fi/pohtiva/ohjelmalistat/SDP/1243

Suomen Sosialidemokraattinen Puolue

Allmäntrygghet


  • Puolue: Suomen Sosialidemokraattinen Puolue
  • Otsikko: Allmäntrygghet
  • Vuosi: 2018
  • Ohjelmatyyppi: erityisohjelma

ALLMÄNTRYGGHET

Mer fungerande social trygghet

1. Målet är att minska och avskaffa fattigdomen

Det första och viktigaste målet i FN:s globala handlingsprogram Agenda2030 för hållbar utveckling är att avskaffa fattigdom i alla dess former överallt i världen. Enlig deklarationen är fattigdom den största globala utmaningen och ett absolut krav för att uppnå hållbar utveckling. Enligt delmålet om fattigdom ska den andel män, kvinnor och barn i alla åldrar som lever i någon form av fattigdom enligt nationella definitioner minst halveras till 2030. Deklarationen anger också som mål att minska ojämlikheten inom och mellan länder. I statsrådets redogörelse om Agenda2030 konstateras att "tryggande av en tillräcklig utkomst och jämlika och jämställda välfärds- och arbetskraftstjänster är viktiga åtgärder i kampen mot ojämlikhet och fattigdom".

För Finlands del skulle uppnåendet av FN:s mål för hållbar utveckling förbättra ställningen för ungefär en halv miljon människor. År 2017 var 8,7 procent eller 471 000 personer av den finska befolkningen under minimibudgetfattigdomsgränsen medan 11,7 procent eller 634 000 finländare har hamnat under den relativa fattigdomsgränsen och klassas därmed som låginkomsttagare.

2. Utgångsläget

Den sociala tryggheten i Finland följer strukturen i 19 § i grundlagen. Enligt den har varje människa för det första rätt till oundgänglig försörjning och omsorg för att trygga ett människovärdigt liv. Var och en ska genom lag garanteras rätt att få sin grundläggande försörjning tryggad vid arbetslöshet, sjukdom, arbetsoförmåga och under ålderdomen samt vid barnafödsel och förlust av en försörjare. För det andra ska det allmänna tillförsäkra var och en tillräckliga social-, hälsovårds- och sjukvårdstjänster samt främja befolkningens hälsa samt vars och ens rätt till bostad och möjligheter att själv ordna sitt boende. Den sociala tryggheten och ett fungerande grundtrygghet bygger därmed, också enligt grundlagen, på förmåner, tjänster och boende.

Socialdemokratisk socialpolitik handlar om människovärde, rättvisa och jämlikhet. Den sociala tryggheten är en investering i förverkligandet av dessa principer - tanken om mänskliga investeringar. I dagens moderna samhälle ska alla ha samma möjligheter att fritt utveckla sig själva. Samhället byggs på arbete, och därmed bör utgångspunkten för den sociala tryggheten även i framtiden vara att stödja individens egen aktivitet, självutveckling och sysselsättning. Därför bör det finnas sporrande och arbetsrelaterade förpliktelser i den sociala tryggheten.

Ett välfungerande välfärdssamhälle förutsätter en välfungerande välfärdsstat. Den nordiska och finländska välfärden bygger på en balans mellan arbete, beskattning, tjänster och inkomstöverföringar. Universalism betyder att alla får och alla betalar. Alla bidrar med sin egen insats till uppbyggnaden av välfärdssamhället och är delaktiga i välfärden tack vare utbildning, tjänster och vid behov inkomstöverföringar. Socialpolitiken bygger på sociala investeringar som hjälper människor att ta sig vidare i livet, möjliggör social rörlighet och hjälper dem att uppnå sin fulla potential och de mål som man ställt upp för livet. Den sociala tryggheten är ett slags skyddsnät eller en studsmatta som fångar upp oss när vi faller och ser till att vi kommer tillbaka upp igen. Den ger oss en ny chans då olika risker som hör till livet förverkligas och vi hamnar i en inkomstmässigt mer sårbar livssituation. Detta kan drabba oss alla - vem som helst och när som helst.

I ett socialdemokratiskt samhälle får var och en jobba och andra jobbar för hen. Att arbete alltid prioriteras är en central princip i den sociala tryggheten. Med den teknologiska utvecklingen och förändringar i samhällets värdegrund, förändras också arbetet och arbetslivet. Därför bör arbete förstås i ett bredare perspektiv då vi talar om social trygghet. Arbete är också annat än ekonomiskt lönsamt förvärvsarbete - det är bl.a. företagande som innebär nya former av arbete och egenföretagande, till exempel inom plattformsekonomin. Vi bör lyfta fram också det socialt värdefullt arbete som görs inom tredje sektorn och som inte nödvändigtvis i sig självt är marknadsmässigt lönsamt. En del av människor jobbar subventionerat och utifrån sin egen förmåga. Vi socialdemokrater anser att de mest utsatta bör få möjlighet till skräddarsydda lösningar i sitt arbete och sin sysselsättning.

Det nuvarande socialskyddssystemet och dess delar utmanas av osäkra och fragmenterade anställningar och arbetets nya former. Genom att utveckla arbetslagstiftningen kan vi förebygga problem som förorsakas av ökad osäkerhet och fragmentering. Fragmenterade arbetsuppgifter bör omorganiseras så att de kan bilda mer sammanhängande och enhetliga helheter. Problem förknippade med byråkrati och förseningar i utbetalningen av utkomstskydd leder till stor osäkerhet och gör det olönsamt att ta emot jobb trots att jobbet på sikt bidrar till bättre inkomst och välfärd. Andelen deltids- och visstidsanställningar är enligt statistiken så gott som oförändrad, men uthyrd arbetskraft, nollavtal och egenföretagande har blivit allt mer utspritt under de senaste 10 åren. Samtidigt förutsätter nya arbetstillfällen som uppstår allt högre och uppdaterad kompetens. Det innebär att arbetstagaren - för att säkerställa sin ställning på arbetsmarknaden - ska kunna bevisa sin kompetens, ha avlagt en examen på minst andra stadiet och ha deltagit i påbyggnadsutbildning. Därför är det nödvändigt att förlänga läroplikten.

3. Problem med den nuvarande sociala tryggheten

Problemen med den sociala tryggheten kan sammanfattas enligt följande: man får ingen förmån, förmånen är för låg eller den uppmuntrar inte till egen aktivitet.

I flera finländska och internationella utredningar har nivån på det finländska socialskyddet konstaterats vara otillräcklig. Systemet upplevs svårbegripligt, splittrat och oförutsägbart. Samtidigt överlappar förmånerna varandra, och samma person kan i samma livssituation bli tvungen att ansöka om flera förmåner samtidigt för att uppnå en tillräcklig inkomstnivå. Olika myndigheter beviljar olika förmåner, och till exempel nivån på olika förmåner, förlikning, karenstider, självrisktider, anställningsvillkor, antalet dagpenningsdagar, definitionen av inkomst samt möjligheten till ändringssökande varierar. Också det hur arbete och förmåner sammanjämkas varierar beroende på var i Finland man bor. Detta gör det svårare att ta emot tillfälliga anställningar, skapar förvirring och leder till att jobbmöjligheterna förbises och förmånerna underutnyttjas.

En dålig sammanjämkning av förmåner och beskattning gör att stödsystemet inte är ekonomiskt särskilt sporrande. Förmånstagaren förpliktas att ta del i olika tjänster, men samtidigt är resurserna för knappa och tjänsterna oändamålsenliga, vilket inte främjar utan kan tvärtom försvåra möjligheterna att hitta jobb på den öppna arbetsmarknaden. I bästa fall slussar de individen framåt och ut på arbetsmarknaden, i värsta fall resulterar de i en ond spiral av besvikelser som får en att tappa tron på stödsystemet. Stödet till boende fungerar inte heller optimalt i relation till andra förmånssystem.

4. Bättre grundtrygghet - hur kan det mätas?

Allmäntrygghetsmodellen består bättre ekonomisk grundtrygghet inte bara av utkomstskydd, utan också av såväl aktiverande och motiverande tjänster som konsekvent stöd till boende. Bättre grundtrygghet måste kunna konkretiseras så att det går att mäta vilken nytta för människors välfärd den ger.

Allmäntrygghetens syfte är att människor genom en reform av det sociala trygghetssystemet ska få bättre förutsättningar att arbeta och försörja sig i och med att reformen på bred front förbättrar människors välfärd och minskar ojämlikheten. Målet är att så få människor som möjligt ska vara hänvisade till att bara leva på grundläggande utkomststöd och att systemet ger människor ett lyft så att de kan leva på inkomsterna från sitt arbete och få bättre social trygghet genom att arbeta.

Ett gott samhälle vill på olika sätt backa upp människors eget initiativ och deras möjligheter att klara sig på egen hand. Utöver bättre och enklare utkomstskydd behöver vi också andra insatser. Vi kan minska människors behov av utkomststöd, som är ett sista alternativ, genom att satsa mer på sysselsättning, utbildning, social- och hälsovård och boende. Det gäller att lägga upp tydliga och mätbara mål enligt följande:

MÅL INDIKATOR
Sysselsättningsgrad Så hög sysselsättningsgrad som möjligt
Förväntad livslängd i olika befolkningsgrupper Den förväntade livslängden i de lägsta inkomstdecilerna ökar relativt sett snabbare än i övriga deciler
Tillgång till utkomststöd Behovet av utkomststöd som sista utväg minskar
Utbildningsgrad Andelen personer med utbildning på minst andra stadiet ökar
Bostadslöshet Bostadslösheten undanröjs
Inkomstskillnader De disponibla inkomsterna i de lägsta inkomstgrupperna stiger relativt sett mer än i övriga inkomstgrupper
Sjuklighet och skillnader Sjukligheten minskar särskilt i de lägre inkomstgrupperna
Klienter inom barnskyddet Behovet av tjänster inom barnskyddet minskar
Användning av och problem med rusmedel Behovet av vård för alkohol- och drogproblem minskar
Utsatthet i flera generationer Barn i familjer som har det sämst ställt får bättre service och fler möjligheter till fritidsaktiviteter
Upplevelse av ensamhet Enkäter visar att allt färre upplever att de är kontinuerligt ensamma

Bättre grundtrygghet blir verklighet om vi gör framsteg mot dessa mål. Utifrån uppställningen ovan måste vi för varje regeringsperiod ställa upp konkreta mål och lägga fram metoder som hjälper oss att nå målen. Målen kan inte nås direkt bara genom att förmånerna ses över, utan det behövs också fungerande och lämpliga tjänster. I det här förslaget koncentrerar vi oss huvudsakligen på att utveckla utkomstskyddet.

5. Allmäntrygghet i sikte

5.1 Principerna för allmäntrygghet

Socialdemokraterna anser att människors försörjning i första hand tryggas med arbete och aktivitet. Arbete och utbildning är grunden för människors möjligheter till bättre försörjning och större delaktighet i framtiden och utkomstskyddet ska stöda det flexibelt och i alla livsskeden. Allmäntryggheten är nära kopplat till tjänster, utbildning och sysselsättning. De universella tjänsterna är huvudsakligen skattefinansierade och omfattar hela befolkningen. Universella tjänster är de allmänna social- och hälsovårdstjänsterna och merparten av utbildningstjänsterna.

Villkoret för att få en inkomstrelaterad förmån ska vara att man har tjänat in förmånen genom arbete och kriteriet för att få förmånen kan exempelvis vara arbetslöshet och jobbsökning, föräldraskap, studier, tillfällig arbetsoförmåga eller sjukdom. Om någon inte har tillräckligt lång arbetslivserfarenhet, kan hen få grundläggande förmån på samma villkor.

Servicen är en av de viktigaste delarna i allmäntryggheten, och den kompletterar på ett målinriktat sätt de universella tjänsterna och den typ av förmåner som inte grundar sig på deltagande i arbete. Det kan exempelvis vara service till personer med funktionsnedsättning eller till äldre samt förmåner på grund av funktionsnedsättning eller barnbidrag.

Allmäntrygghet förutsätter också orsaks- och behovsprövade tjänster samt inkomstöverföringar som aktiverar människor att ta anställning och klara sig på egen hand. Exempel på detta är den garanterade delen i sista hand och sysselsättningsfrämjande tjänster. På denna nivå stöder och motiverar förmånerna och tjänsterna personen att vara aktiv på eget initiativ, att klara sig själv och att minska behovet av trygghetsförmånerna. Då den sociala tryggheten dimensioneras måste man ta hänsyn till att det alltid ska vara ekonomiskt lönsamt att ta emot jobb.

Att ha någonstans att bo är en förutsättning för att man ska kunna vara delaktig i samhället och ha ett arbete. Stödet till boende måste på rätt sätt ta hänsyn till att det ska gå att kombinera arbete och familjeliv, att arbete alltid prioriteras och att det finns olika former av gemensamt boende och kollektivt boende.

Socialdemokraterna föreslår att man stegvis övergår från det nuvarande komplicerade och fragmenterade förmånssystemet till ett mer sammanhållet system för social trygghet. Detta samordnade system omfattar utkomstskydd och insatser som säkerställer människors möjligheter att klara sig i olika risksituationer.

Allmäntrygghetsmodellen är tänkt att införas stegvis fram till 2030. I sin slutliga form består utkomstskyddet av tre delar, nämligen en garanterad del, en allmän del och en aktiv del. Denna modell beskrivs närmare i kapitel 5.2. Modellen ska genomföras via en successiv reform av vårt sociala trygghetssystem på det sätt som läggs fram i kapitel 6. Pensioner och beskattning undantas huvudsakligen från den föreslagna modellen eftersom vi håller på att utarbeta särskilda program för de områdena. Programmen offentliggörs senare i år. Stöd för boendekostnader har ett samband med bostadsmarknaden och bostadsproduktionen och de sektorerna måste behandlas separat. Följaktligen ägnas de ingen större uppmärksamhet i det här förslaget.

5.2 Vår modell för allmäntrygghet

Vår modell består av tre steg utifrån nivån på utkomstskyddsförmånerna.

1. Garanterad nivå

Den garanterade nivån är en sistahandsförmån och den garanter (nära den nuvarande grunddelen till utkomststödet) ett minimiskydd för alla som är bosatta i Finland. Vid utbetalningen av förmånen på garanterad nivå utnyttjas inkomstregistret. Utöver förmånen på garanterad nivå kan ett behovsprövat stöd ges ut, som kan beviljas som ett led i socialt arbete. Den garanterade nivån är nära kopplad till social- och hälsovårdstjänster, sysselsättningstjänster och utbildningstjänster eftersom tjänsterna tillsammans främjar möjligheterna att återgå i arbete och klara sig på egen hand. Den garanterade nivån är alltså en form av utkomstskydd i sista hand och avsedd att betalas ut kortvarigt. Den riktar sig till en liten grupp människor som inte uppfyller kriterierna för att komma upp till den allmänna nivån.

I alla lägen är arbete och minskat stödbehov det primära målet med förmånen och därför kan förmånen på garanterad nivå villkoras. Det kan exempelvis vara att personen deltar i tjänster som erbjuds på grundval av en bedömning av det personliga behovet eller att ta ett erbjudet jobb. Om personen försummar att uppfylla skyldigheterna sänks förmånen på garanterad nivå. När hen på nytt omfattas av tjänsterna eller tackar ja till en erbjuden anställning, återgår förmånen till den tidigare högre nivån. I det nuvarande systemet motsvaras förmånen på garanterad nivå av grunddelen till utkomststödet.

2. Allmän nivå

Den allmänna nivån är en orsaksrelaterad förmån som ska ge människor möjligheter att klara sig i olika risksituationer i livet. Förmånen på allmän nivå innefattar dels grundläggande försörjning (grunddel), dels en inkomstrelaterad förmån som man tjänar in via arbete (inkomstdel). Grunddelen är högre än förmånen på garanterad nivå och den är inte behovsprövad.

Grunddelen på miniminivå ger grundläggande försörjning och ska räcka till för en skälig minimikonsumtion. Den ska ligga på så hög nivå att det inte finns något behov av att utnyttja förmånen på garanterad nivå. Grunddelen finansieras med skattemedel.

Inkomstdelen betalas ut försäkringsbaserat utöver grundtryggheten till de som har betalat socialförsäkringsavgifter. Hur hög inkomstdelen är beror på hur stora inkomsterna varit. Nivån på de inkomstrelaterade arbetslöshetsersättningarna ändras inte.

Förmånen på den allmänna nivån ska motivera människor att utveckla sig själva och att dra nytta av sysselsättnings- och utbildningstjänsterna. I stället för att som nu ha flera orsaksrelaterade system vill vi bygga upp en enda samordnad förmån, som tillåter att ett flexibelt stöd betalas ut kriteriebaserat i olika livssituationer. Ingen ska kunna leva på stödet på eget initiativ, utan det ska alltid finnas en godtagbar orsak, exempelvis arbetslöshet, studier, rehabilitering, föräldraskap, tillfällig sjukdom eller tillfällig arbetsoförmåga.

För att få förmånen på allmän nivå måste man uppfylla villkoren för respektive kriterium eller orsak. En arbetslös arbetssökande är skyldig att ta ett jobb som erbjuds, men hänsyn tas till bland annat bestämmelserna om yrkesskydd och pendlingsregion. Vid sjukdom och tillfällig arbetsoförmåga betalas förmånen på allmän nivå ut för den tid som personen är arbetsoförmögen enligt ett läkarintyg respektive för den tid som rehabiliteringen pågår. Vid studier betalas grunddelen på allmän nivå ut till studerande på andra stadiet eller vid högskolor, förutsatt att de har gällande studierätt och studierna framskrider åtminstone i den takt som krävs. En del av stödet på allmän nivå till studerande kan täckas med lån, men målet är att minska den lånedel som gör att utbildning går i arv. Vuxenstuderande ska få tryggade möjligheter att studera parallellt med arbetslivet och då få inkomstdelen på allmän nivå. Personer med rätt att få förmån på grund av funktionsnedsättning ska också ha rätt att få förmån på allmän nivå under studietiden. Samtidigt följs det upp och bedöms individuellt hur studierna fortskrider.

En sammanhållen allmäntrygghet på allmän nivå undanröjer de byråkratiska fällorna. I och med att nivån på förmånen och kriterierna är desamma vid olika bidragsorsaker, går ingen miste om förmånen eller drabbas av försenade utbetalning när orsakerna eller kriterierna för att få en förmån ändras. När informationssystemen blir interoperabla, kan orsakerna och kriterierna kontrolleras automatiskt och byråkratin därmed bantas ner. I det nuvarande systemet motsvaras förmånen på allmän nivå av inkomstrelaterade arbetslöshetsersättningar (dagpenningar och arbetsmarknadsstöd), sjukdagpenningar, föräldradagpenningar, studiestödsförmåner, vuxenutbildningsstöd och rehabiliteringsförmåner på miniminivå.

3. Aktiv nivå

Förmånen på aktiv nivå betalas ut utöver förmånen på allmän nivå till personer som deltar i arbetskraftspolitiska aktiveringsåtgärder, förbättrar sin kompetens och7eller alternativt deltar i frivilligverksamhet till förmån för samhället. Arsenalen av aktiveringsåtgärder utvidgas och kommer på vissa villkor att utöver studier på egen hand, arbetskraftsutbildning, jobbsökar- och karriärträning, arbets- och utbildningsprövning och arbetsverksamhet i rehabiliteringssyfte också att innefatta exempelvis tjänster inom den tredje sektorn, utbildning och frivilligverksamhet. I det nuvarande förmånssystemet motsvaras aktiva nivå av den arbetslöshetsförmån med förhöjt belopp, som ges ut för den tid som en arbetslös deltar i sysselsättningsfrämjande tjänster.

5.3 Vad innebär allmäntrygghet?

Den motiverande effekten i den tredelade modellen beror på att systemet är enkelt och begripligt. Tack vare enkelheten försvinner de byråkratiska fällorna och försenade utbetalningar kan undvikas. Ett begripligt system är mer förutsägbart och hjälper de behövande att fatta ekonomiskt fördelaktiga beslut som främjar deras välfärd.

Ett viktigt element i vår trestegsmodell är att det finns en gräns för prioriterade inkomster, det vill säga att förmånen inte sjunker av inkomster som ligger under gränsen (i dagens utkomstskydd för arbetslösa 300 euro i månaden). Vid inkomster som överstiger gränsen minskar förmånen dock så att nettoinkomsten alltid ökar när arbetsinkomsterna stiger. Förmånerna minskar således på ett enhetligt och förutsägbart sätt. Den samordnade förmånen och den enhetliga minskningsgraden gör att den effektiva marginalskatten är skälig, vilket i sin tur gör att det är lönsamt att ta ett jobb.

Förmånerna och tjänsterna stöder och motiverar människor att vara aktiva, klara sig på egen hand och minska sitt behov av trygghetsförmåner. Nivån på trygghetsförmåner ska fastställas med hänsyn till att det alltid ska vara ekonomiskt lönsamt att ta emot jobb. Dessutom ska den allmänna trygghetsförmånen kunna betalas ut till arbetsgivarna i form av en lönesedel till samma belopp som den grundläggande förmånen.

I takt med att informationssystemen förbättras och digitaliseringen framskrider kan vi bygga upp en allmän social trygghet och en välfärdsstat som ger var och en stöd för större delaktighet i samhället.

Finansieringen av den sociala tryggheten kommer i allt väsentligt att bygga på samma principer som nu. Förmånen på allmän nivå är en inkomstöverföring och den finansieras således huvudsakligen med skatter och socialförsäkringsavgifter av skattenatur, precis som de nuvarande förmånerna. Den grundläggande försörjningen (garanterad nivå och grunddel på allmän nivå), de ersättningar för levnadskostnader som ingår i den sociala tryggheten och service i anknytning till social trygghet och sysselsättning kommer uteslutande att finansieras med skattemedel. De socialförsäkringsavgifter som tas ut på lönen av både arbetstagare och arbetsgivare är ett viktigt verktyg i finansieringen av i synnerhet inkomstrelaterade förmåner, bland annat inkomstrelaterade arbetslöshetsförmåner och arbetspensioner. SDP:s skattepolitik kommer att behandlas i ett särskilt skatteprogram som offentliggörs senare år 2018.

Arbete och utbildning är prioriterade i framtidens försörjning och delaktighet och de stöds flexibelt via utkomstskyddet i olika livsskeden. Det ska gå att utbilda sig och i övrigt utveckla sig själv under hela arbetslivet, och detta bör vara fokus i hela vårt sociala trygghetssystem. Allmäntryggheten är därför nära kopplat till service, utbildning och sysselsättning.

Också företagare har rätt att få bättre grundläggande social trygghet på samma villkor som alla andra. Definitionen på företagare kommer att förtydligas och det införs enklare villkor för att avbryta eller avveckla företagsverksamhet. I den sociala tryggheten för företagare införs ett skyddat belopp, som tillåter att företagare tjänar ett visst belopp utan att det grundläggande sociala skyddet minskar. Vid stora och oregelbundna inkomster periodiseras inkomsttagarnas (exempelvis företagare eller stipendiater) inkomster så att deras rätt att få förmåner inom allmäntryggheten är förutsägbar.

Var och en som ingår i allmäntrygghetssystemet har rätt att få tjänster som främjar deras sysselsättning och undanröjer deras behov av sociala trygghetsförmåner. I servicen ska det ingå att alla som står utanför arbetslivet får genomgå en personlig och multiprofessionell bedömning av sitt servicebehov. Det ska alltid vara en person som känner till den servicebehövandes situation som svarar för hänvisningen till service och hjälper personen att komma in på arbetsmarknaden och klara sig på egen hand. Servicekedjan kan innefatta dels social- och hälsovård, rehabilitering och utbildning på olika nivåer och i varierande omfattning, dels sysselsättningsfrämjande åtgärder. När en person införlivas i allmäntryggheten ska han eller hon så snabbt som möjligt få genomgå en personlig bedömning av sitt servicebehov. Förmånen kan minskas om personen nekar till att vara med vid bedömningen av servicebehovet, till att delta i de insatser som avtalas vid bedömningen eller till att ta ett jobb som erbjuds. Förmånen höjs dock genast tillbaka till den tidigare nivå utan karenstider när personen återupptar kontakten.

Också stödet till boende måste i framtiden ingå i ett enda samordnat system. Bostadsbidraget måste ta hänsyn till storleken på hushållet och skillnaderna i boendekostnader i olika delar av landet samt göra det möjligt att flytta till annan ort för att arbeta. Minskningen av bostadsbidraget när andra inkomster ökar måste göras på ett förutsägbart och enhetligt sätt så att den effektiva marginalskatten fortfarande är skälig och det alltid är ekonomiskt lönsamt att tacka ja till ett jobb. Stödsystemet måste vidareutvecklas som ett led i bostadspolitiken med målet att boendekostnaderna ska stå för en mindre av del av människors disponibla inkomster. Vidare ska bostadspolitiken utöver ersättningar för boendekostnader också inbegripa stödsystem för bostadsproduktion, planläggningspolitik och planering av markanvändningen.

Vi socialdemokrater anser att den sociala tryggheten först och främst ska vara personlig. I dagens samhälle kan vi inte utgå från att myndiga vuxna försörjer varandra. Var och en måste därför garanteras rätt till personlig ekonomisk grundtrygghet, som inte beaktar vilka inkomster eller vilken förmögenhet andra i samma hushåll har. Rätten till personlig social trygghet i form av tjänster och förmåner ger var och en möjlighet att eftersträva självutveckling och arbete.

6. Stegvis mot Allmäntrygghet

Vår föreslagna trestegsmodell bygger på det nuvarande sociala trygghetssystemet, men den tar hänsyn till både förändringarna i arbetslivet och möjligheterna förknippade med det nya sociala trygghetssystemet.

Nödvändiga förändringar kommer att genomföras konsekvent och stegvis. Ambitionen är att investeringar i social trygghet ska ge mer att fördela och minska kostnaderna i framtiden.

Nödvändiga förändringar:

  • Kriterierna för inkomstrelaterade förmåner förtydligas genom att det inkomstbegrepp, de utbetalningsdagar och de barnförhöjningar som förmånerna bygger på samordnas och karensdagarna ses över.
  • Miniminivåerna på inkomstrelaterade förmåner samordnas så att de garanterar tillräckligt hög trygghetsförmån, det vill säga att behovet av att samtidigt få utkomststöd (i fortsättningen garanterad del) minskar och försvinner.
  • Nivån på förmånerna fastställs i allt större utsträckning med hjälp av inkomstregistret och förmånerna införlivas i registret.
  • Nivån på förmåner för att ersätta utgifter ses över så att den tar större hänsyn till de kostnader som är orsaken till stödbehovet.
  • Allmän social- och hälsovård ska fortfarande vara avgiftsfri. Alternativt kan en så låg avgift tas ut att den inte ger upphov till problem med försörjningen.
  • Arbetslöshetsförmånerna kompletteras med incitament, när den arbetslöse deltar i sysselsättningsfrämjande åtgärder.
  • Vid jämkning av förmåner avskaffas kravet på deltidsarbete samt uppföljningen av arbetstiden.
  • Servicen till de som har det allra sämst ställt förbättras genom att det anställs mer utbildad personal på området.
  • Utgångspunkten för stödet med förhöjt belopp (i fortsättningen aktiv del) är att stödja och möjliggöra sysselsättning utifrån personens individuella situation. I första hand ska det göras i form av individuell arbetskraftsservice och arbetskraftsutbildning. När någon blir arbetslös ska hen automatiskt kontaktas av arbetskraftsservicen och tillsammans med sin handledare göra en bedömning av sin sysselsättnings- och utbildningssituation och sitt hälsotillstånd. Utifrån bedömningen utarbetas en bindande sysselsättnings- och deltagandeplan. Den som utan godtagbart skäl låter bli att ta emot service enligt planen eller ett erbjudet jobb får sitt stöd sänkt till den lägsta nivån.
  • Nivån på stödet med förhöjt belopp (i fortsättningen aktiv nivå) kan fastställas permanent på grundval av funktionsnedsättning eller nedsatt arbetsförmåga.
  • Möjligheterna att få jobb främjas genom stöd till mer eget initiativ och större aktivitet. De ekonomiska marginaleffekterna är bara ett hinder bland flera sysselsättningshinder. Långdragen arbetslöshet beror oftast på utbildningsnivå, hälsotillstånd, ensamhet och sociala relationer, bostadsort och tillgång till åtgärder. Också myndigheternas incitament måste vara ändamålsenliga med tanke på medborgarna. Besluten om förmåner och tjänster måste ingå i samma myndigheters befogenheter för att suboptimering ska kunna undvikas.
  • Självrisktaken för olika ersättningar kan slås ihop för att människors ekonomiska situation ska vara mer förutsägbar. Avgiftstaket måste månatligen fördelas på lika stora delar för att självrisken inte ska koncentreras till början av året och bli en orimligt stor börda för låginkomsttagare.
  • Den tredje sektorn måste ges bättre verksamhetsförutsättningar för att människor ska bli mer delaktiga och den sociala dimensionen stärkas. I detta syfte måste sektorn få större resurser för aktiverande åtgärder och kamratstöd.
  • Bättre samordning av beskattningen och den ekonomiska grundtryggheten gör det ekonomiskt mer motiverande att ta ett erbjudet jobb och att arbeta extra. I takt med ökade inkomster minskar trygghetsförmånerna samtidigt som skatterna stiger till följd av progressionen, men detta måste ske enhetligt och på ett förutsebart sätt. Dessutom bör tjänster av olika slag i första hand finansieras via skatter.
  • Beskattningen måste utformas så att den inte ger upphov till marginaleffekter. I stället ska inkomstskatten stiga i jämn takt och på ett förutsägbart sätt när inkomsterna ökar.