OMSORG OM MORGONDAGEN

SDP:s målsättningar inför kommunalvalet 2004

1. Det socialdemokratiska alternativet

Kommunen är demokratins viktigaste kanal. Den service som kommunen erbjuder gör välfärdssamhället till en levande vardagsverklighet. Alla drar nytta av servicen och vi värnar om de svaga.

Barnen och de unga har oberoende av bakgrund möjligheter att växa till aktiva och välmående vuxna. De äldre kan lita på att de inte lämnas ensamma. Kommunen erbjuder skydd, vård och omsorg i både livets uppförs- och nedförsbackar.

Inför valet deklarerar alla partier att de försvarar det nordiska välfärdssamhället. I det praktiska beslutsfattandet finns det emellertid politiska skillnader.

Vi socialdemokrater understöder inte en kommersialisering av den kommunala servicen. För oss är det centrala att servicen har en hög kvalitet, att den är tillgänglig och bestående. Kommuninvånaren, servicekunden, bör kunna lita på att servicen arrangeras tryggt och kundcentrerat. Vi stöder inte en programmatisk utförsäljning av service, något som ofta sker på bekostnad av arbetstagarnas arbetsvillkor eller för att gynna företagens kommersiella intressen. Den kommunala servicen har sina egna särdrag. Den stöder våra samhälleliga målsättningar för att förverkliga jämbördighet mellan kommuninvånarna.

Socialdemokraterna erbjuder ett alternativ till den högerinriktade kommunpolitiken. Våra kandidater i Finlands kommuner arbetar av hela sitt hjärta för en mera människonära kommun. Välfärdsservicen är en första rangens fråga för oss, den utgör stenfoten i det nordiska välfärdssamhället. Vi står på löntagarnas sida: vi bör uppskatta kommunarbetet också för det goda kunnandet. Vi vet att den kommunala servicen för låg- och medelinkomsttagarna är livsviktig. Att värna om servicen är också att ta gemensamt samhällsansvar.

2. Finland står inför utmaningar

Våra hemkommuner och -regioner utgör en solid del av den omgivande världen. Den globala ekonomin utmanar våra regioner i en allt öppnare och hårdare konkurrens. I den konkurrensen klarar vi oss inte med massprodukter producerade av billig arbetskraft. Våra framgångar har grundat sig på och kommer också i framtiden att grunda sig på omfattande utbildning, kunnig arbetskraft, kvalitativa produkter och service.

Grunden för det finländska välfärdssamhället är en sund och fungerande ekonomi och en positiv sysselsättningsutveckling. Endast den vägen förstärks grunden för den kommunala ekonomin och kommunerna har därmed förutsättningar att erbjuda den utbildning, social- och hälsovård, tekniska infrastruktur, motions- och kulturservice som kommunernas och regionernas livskraft förutsätter.

En välutbildad, kunnig, frisk, av sin miljö mångsidigt intresserad och ansvarstagande kommuninvånare är en framgångsfaktor såväl i arbetslivet som i det kommunala samfundet.

Det är väsentligt för hela Finlands framgång att de resurser som uppstår med en hållbar tillväxtpolitik skapar välfärd i olika delar av landet. Kommunernas egna och gemensamma åtgärder är i en global värld av väsentlig betydelse för deras framgång. Detta kan vi stöda bl.a. med näringslivspolitiken. Den här utvecklingen stöds av bl.a. regioncenter- och kunskapscenterprogrammen.

Kommunernas framgång är beroende av regionernas framgång och loken i regionerna utgörs av landets olika stadsregioner - verksamhetsmässigt och ekonomiskt. Finlands styrka är en internationellt konkurrenskraftig huvudstadsregion, som kan hävda sig på många plan och för vilken vi behöver en särskild metropolpolitik. Dessutom har vi stora universitetsstadsregioner och regionala stadscentra där det koncentrerade kunnandet stöder utvecklingen också i mindre regioner.

Många av våra traditionella industricentra är ekonomiskt starka, orter med världsomfattande export, vars framgångar är beroende av industriell konkurrenskraft. Utmaningarna för de industrialiserade regionerna är olika och de bör få det stöd som lämpar sig bäst för den enskilda regionen.

Då vi förstärker nätverket av stadsregioner av olika storlek och den omgivande landsbygdens livskraft tryggar vi samtidigt kommunernas förutsättningar att lyckas i en föränderlig verksamhetsmiljö.

Vårt lands kommunstruktur är fortfarande för splittrad och därför stöds sammanslagningar ekonomiskt av staten. Trots att kommunsammanslagningar troligen kommer att ske i nästa år förblir kommunernas antal fortfarande c. 430. De små och glest befolkade kommunerna har svårigheter att ensamma utveckla näringslivet och trygga den kommunala servicens framtid. Statsstödet för kommuner som planerar sammanslagningar bör säkras också i framtiden.

Då man fattar beslut om kommunens service och näringslivspolitik har sysselsättningsaspekten en central roll. Också kommunerna bör föra en aktiv arbetskraftspolitik. Kommuner och stat bör i samarbete vidta åtgärder för att bryta ungdomsarbetslösheten.

Det krävs specialåtgärder för att råda bot på långtidsarbetslösheten. Att utvidga nätverket av servicecentra för arbetskraften så att det täcker hela landet förbättrar de arbetslösas möjligheter till sysselsättning och till att få skräddarsydd service under samma tak. Tillräckliga resurser bör reserveras för värdering av arbetsförmåga och pensionsförutsättningar.

3. Den offentliga servicen är Finlands framgångsfaktor

Finland står som välfärdssamhälle i främsta ledet i världen särskilt på basen av det kunnande utbildningen skapar och tack vara utnyttjandet av hela nationens resurser. Stenfoten i vår framgång utgörs av den offentliga servicen i vårt nordiska välfärdssamhälle.

I budgeten för år 2005 ökar statsandelarna till social- och hälsovården med 210 miljoner euro jämfört med detta år, utbildningen med 64 miljoner euro. Som en följd av statens budgetåtgärder förstärks kommunernas finansieringsställning med cirka 250 miljoner euro år 2005.

Den kommunala grundservicen, som i huvudsak finansieras med skattemedel, påverkar kommuninvånarnas välfärd, förutsättningarna för ekonomisk tillväxt, ger möjligheter till jämbördiga livsval och skapar samhällelig enhet. Staten befrämjar tillsammans med kommunerna tillgången på grundservice och ser till att den produceras effektivt och utvecklas kontinuerligt.

En kvalitativ grundservice och en beredskap till gemensamma avtal i politiken och på arbetsmarknaden är därför också i framtiden en konkurrensfördel för det finländska samhället. Välfärdsservicen har en central roll också i tryggandet av den ekonomiska utvecklingen och sysselsättningsutvecklingen.

Kommunen bär ansvar för att servicen förverkligas effektivt och kvalitativt. Kommunen fattar beslut om hur servicen skall organiseras och ombesörjer att välfärdsservicen är en del av kommunens framgångsstrategi.

Den offentliga service som kommunen själv, eller i samarbete med andra kommuner producerar har ett brett stöd av medborgarna. Då den offentliga makten i huvudsak själv producerar sin grundservice, speciellt gäller det social- och hälsovården och utbildningen, kan man bäst lita på att jämbördighet mellan medborgarna förverkligas och försäkra sig om servicens kvalitet, tillgänglighet och kontinuitet.

De offentliga och de privata arbetsgivarna bör då det gäller arbetsgivaravgifterna behandlas likvärdigt så att inte olika slag av system, bl.a. statsandelssystemet belönar utförsäljning av service. Vi bör skapa spelregler för konkurrensen i vilka man i tillräcklig grad uppmärksammar den offentliga servicens särdrag. Konkurrens på bekostnad av personalens arbetsvillkor bör stoppas.

I kommunerna och samkommunerna arbetar cirka en halv miljon löntagare. Av kommunernas löntagare är närmare 80 procent kvinnor. Servicen är ingen självklarhet, den är resultatet av yrkeskunnigt arbete. Att den yrkeskunniga arbetskraften skall orka i arbetet och tillgången på arbetskraft är centrala framtidsutmaningar.

Kommunen bör som arbetsgivare vara en förebild, bl.a. genom att med egna åtgärder befrämja jämställdhet mellan könen på arbetsplatserna. Löneskillnaderna mellan kvinnor och män bör avlägsnas i kommunerna. Som arbetsgivare bör kommunerna sträva till bestående arbetsförhållanden och heltidsarbete.

Vi bör skapa goda möjligheter för de kommunanställda att delta i utvecklandet av sitt eget arbete och sin egen arbetsplats. Vi bör värna om kunnande och utbildning. På så sätt kan vi garantera att bl.a. språklagen förverkligas. Med tanke på att människor skall orka och trivas är det centralt att dimensioneringen av personalen är tillräcklig och att man i organiseringen och ledningen av arbetet också tar personalens behov i beaktande.

Framtidens kommun är fortfarande en kommun där service produceras med gemensamt ansvar. Framtidens kommun svarar på utmaningarna i verksamhetsmiljön med att samarbeta med andra kommuner, skapa nätverk tillsammans med näringslivet, forsknings- och läroanstalterna och utveckla sin verksamhet i en öppen dialog med medborgarna.

Gemensamt ansvar betyder inte att individen, familjen och närsamfundet inte bär något eget ansvar för hälsa, trygghet och trivsel. För att trygga välfärdssamhällets framtid bör vi i högre grad specificera ansvarsfördelningen mellan kommun, individer och närsamfund. En närstående är en bättre släkting än kommunen och en riktig vän är en bättre vän än kommunen.

4. Allas rätt till hälsa

Levnadsvanor och livsmiljö påverkar individens hälsa. Var och en bär också ansvar för sin egen hälsa. Finländarnas hälsotillstånd har kontinuerligt förbättrats. Det är ett bevis på att den förebyggande verksamheten fortsättningsvis ger resultat.

Motion är ett av de effektivaste sätten att befrämja medborgarnas hälsa och välmående. Motion ökar och bibehåller folkhälsan, skapar sociala nätverk, förhindrar utslagning och förstärker samhällets sociala kapital. Vi bör uppmuntra barnen och de unga att delta i motionsaktiviteter så att motion senare blir en del av levnadsvanorna.

Att primärhälsovården fungerar bra är en förutsättning för att alla medborgare skall kunna utnyttja hälsovården oberoende av förmögenhet.

I kommunerna bör hälsovården värderas utgående från kommuninvånarnas och servicekundernas synvinkel. I utvecklandet av hälsovårdstjänsterna är vår utgångspunkt att det i huvudsak är kommunerna som producerar servicen och att servicen finansieras med gemensamma skattemedel. Endast så kan vi garantera en jämbördig, kvalitativ vård till alla oberoende av förmögenhet.

Vi bör stoppa den överdrivna marknadsanpassningen som hotar hälsovården och försäkra oss om att den grundlagsenliga rätten till hälsovård förverkligas.

Att garantera hälsovård till alla är en utmanande uppgift för vilken kommunerna använder lejonparten av sina skattemedel. På socialdemokratiskt initiativ startades det nationella hälsovårdsprojektet som har gett tilläggsresurser till den lokala hälsovården. Vid sidan om pengarna krävs det att man i kommunerna gör reformer i hälsovårdens strukturer och verksamhetsmodeller.

För att hälsovården skall fungera är det väsentligt att behovet av vård och adekvat vård motsvarar varandra och att den som behöver vård också får det i tillräckligt god tid. I primärhälsovården och specialsjukvården bör man förverkliga en vettig gradering av vården. På så sätt kan man trygga specialsjukvårdsservice i brådskande fall.

Bestämmelserna som träder i kraft i mars 2005 tryggar patientens rätt att inom en rimlig tid få adekvat medicinsk vård. Om vården inte inom utsatt tid kan erbjudas av den offentliga hälsovårdssidan bör vård erbjudas i annan offentlig eller privat hälsovård utan att kundavgifterna förändras.

Tillgången till vård bör garanteras i alla kommuner. Kommunerna bör för ändamålet reservera tillräckliga resurser till hälsovården. Det bör finnas beredskap i kommunerna till samarbete över kommungränserna i arrangerandet av hälsovårdsservicen.

Antalet läkare och övrig hälsovårdspersonal som utbildas bör motsvara de lokala behoven. Med läkarna bör man komma överens om att de som motprestation mot en dyr utbildning erbjuden av samhället är redo att under de första åren arbeta inom den offentliga hälsovården.

Läkarna bör befrias från administrativa uppgifter och helt koncentrera sig på kundservice, och man bör utveckla arbetsfördelningen mellan läkare och sjukskötare samt arbetet i par. Vi bör stöda läkarna att orka i arbetet genom att hålla befolkningsansvars- och dejoureringsantalen på en rimlig nivå och genom att uppmuntra äldre, erfarnare kolleger att stöda unga läkare.

5. Mänsklighet i åldrandet

Längre livstid och förbättrad livskvalitet för den åldrande befolkningen är positiva följder av välfärdssamhällets och den medicinska vetenskapens utveckling. Med hjälp av det nationella hälsovårdsprojektet och utvecklingsprojektet inom det sociala området förbättras den offentliga service som seniorinvånarna behöver. En åldrande befolkning ökar utmaningarna, något man beaktat i ökade statsanslag till kommunernas social- och hälsovård.

Nivåförhöjningen av folkpensionen har tidigarelagts så att den förverkligas redan i mars 2005. Man har också satsat på veteranernas livskvalitet och frontveteranerna erbjuds rehabilitering varje år.

Kommunerna måste göra egna insatser för att förbättra seniorinvånarnas livskvalitet. Servicen bör organiseras hinderslöst så att människor i alla åldrar och oberoende av kondition kan utnyttja offentlig och offentligt stödd service. Det behövs bl.a. flere servicelinjer för att hinderlösheten skall förverkligas i praktiken.

Seniorinvånarnas deltagande i det lokala beslutsfattandet är en central framtidsutmaning. I det kommunala beslutsfattandet är det viktigt att också seniorinvånarnas röst hörs och att deras förhoppningar beaktas.

Kommunernas äldreråd är nödvändiga och deras verksamhetsförutsättningar bör tryggas. Vi bör uppmuntra äldreråden och pensionstagarorganisationerna att ta initiativ bl.a. i fråga om kartläggning av servicebehov och seniorbarometrar.

Vi vill förbättra åldringarnas livskvalitet genom att öka den service som sker i hemmen och den förebyggande, rehabiliterande verksamheten. Då åldringen inte längre klarar sig hemma bör det i kommunen finnas tillräcklig servicehus- och åldringshemsservice samt en kvalitativ och mänskligt arrangerad hälsovård.

Kvalitetsrekommendationerna i åldringsvården bör följas i alla kommuner.

Utvecklandet av anhörigvården som en del av social- och hälsovården är viktigt. En bekant närstående som vårdare är ofta också det bästa alternativet. Utgångspunkten för det långsiktiga utvecklandet av anhörigvården ur de olika parternas synvinkel bör emellertid klart vara att det är en modell för omsorg som bygger på frivillighet och inte är ett tvång på grund av att inga andra alternativ står till buds.

Kommunernas ekonomiska problem får inte leda till anhörigvård som snuttarbete eller till otrygghet. Det är viktigt att erbjuda stödservice för anhörigvården bl.a. för att anhörigvårdarna skall orka.

6. Handikappservicen främjar jämlikhet och självständighet

Ofta är det de som inte högljutt talar om sina problem som förbises. Den socialdemokratiska kommunalpolitiken bör vara känslig och lyssna till dem som inte har krafter att kräva sin rätt. I varje kommun bör man föra en planmässig handikappolitik.

Ett gott redskap i befrämjandet av handikappolitiken är ett handikappserviceprogram där servicen och dess nivå preciseras.

Särskild uppmärksamhet bör fästas vid både psykisk och fysisk hinderslöshet och vid de handikappades deltagande. Hindren i vardagen måste avlägsnas. Servicesystemet och informationen om det bör planeras och utvecklas i samarbete med de handikappade.

Särskilt viktigt är det att stöda familjer med handikappade eller långtidssjuka barn eller ungdomar. Människans väg från ungdom till vuxen sker via samhälleligt deltagande. Ett centralt redskap då det gäller att få en inteckning i samhället är arbete, också för de handikappade. De sociala företagen har en viktig samhällelig roll i sysselsättandet inte enbart av långtidsarbetslösa, utan också av handikappade.

En långsiktig verksamhet som stöder handikappade barn och unga förutsätter ett planmässigt grepp i specialdagvården och i morgon- och eftermiddagsvården för handikappade barn och skolelever. Skolgångsassistenternas arbetsturer bör ordnas så att stödet är så täckande som möjligt.

Spekulationerna med skolgångsassistenternas permitteringar måste få ett slut. I kommunerna är det viktigt att garantera tillräcklig stödservice till barn och unga med särskilda behov, såsom tal- och verksamhetsterapi.

7. Omsorg om de svagare

Det förebyggande arbetet i rusvården är av största vikt. Det är inte enbart en fråga om fostringsarbete, traditionell nykterhetsupplysning utan samtidigt social-, hälso- och ungdomsarbete, polisiär verksamhet och medborgarorganisationsarbete.

Centrala redskap i kampen för att minska ungdomars drogmissbruk är hälsosamma levnadsvanor hos de vuxna samt en rusmedels- och drogstrategi som i tillräckligt hög grad är förankrad hos barnen, föräldrarna, myndigheterna och organisationerna.

Polisens uppgifter om de ungas drogmissbruk bör stå barnskyddet och familjerna tillhanda. I samarbete med familjerna bör man ingripa i ungdomars drogmissbruk redan i ett tidigt skede. I rusvården är det allmänna förebyggande arbetet och att stoppa drogmissbruket hos ungdomar som riskerar att slås ut centrala frågor.

Vi bör öka antalet vårdplatser för narkotika- och alkoholmissbrukare och de måste få vård snabbare än för närvarande. Ett narkotikaproblem som inte sköts om förorsakar stora sociala och hälsomässiga problem som inte enbart berör narkotikamissbrukarna, såsom kriminalitet, prostitution, och spridning av hiv-virus. Avvänjningsvården och de påföljande vårdperioderna bör vara tillräckligt långa för att man skall kunna bryta missbruket.

Tyngdpunkterna i mentalvårdsservicen bör utgå från att man agerar i ett tidigare skede än för tillfället, redan i primärhälsovården och arbetshälsovården. Allt oftare blir människor sjuklediga eller går i invalidpension på grund av mentala problem.

Varje medborgare bör ha en möjlighet att bli hörd och få stöd i stunder av psykisk nöd t.ex. i primärhälsovården.

Människor som lider av utbrändhet och mentala problem som hänför sig till arbetslivet bör få vård i ett första skede redan i arbetshälsovården. Man bör fästa särskild vikt vid att öka resurserna till den öppna vårdservicen och till utbildning av personalen i primärhälsovården för att öka deras kunnande. Olika former av stödboende bör utvecklas och utökas.

8. Allas rätt till bildning

Med utbildningspolitiska lösningar kan man befrämja en jämlik utveckling i samhället och förhindra en tudelning av nationen. Grundskolan utgör stenfoten i det finländska civiliserade samhället. Den garanterar en jämbördig undervisning oberoende av elevernas ekonomiska resurser och involverar samtidigt barn och unga i en värld som består av olika människor med olika bakgrund.

Genom att utveckla närskolorna och den enhetliga grundskolan svarar vi på de kommande årens utmaningar och förebygger barnens och de ungas anpassningssvårigheter och otrygghet. För att det på grundskolefältet inte skall uppstå elitskolor med inträdesförhör bör vi stöda och utveckla närskolorna. Det finns också mycket att förbättra i samarbetet mellan föräldrar och skolan.

Vi bör respektera barnens och de ungas rättigheter. För att vi skall kunna garantera möjligheter till fullödiga studier får inte grupperna i utbildningsenheterna bli för stora. Varje barn bör tryggas tillräcklig service inom skolhälsovården. Vi bör i högre grad lyssna till vad barnen och de unga har på hjärtat. På så sätt garanterar vi att barnen kan inhämta kunskaper och ha det bra i skolan.

Den finländska undervisningen är i internationell jämförelse högklassig. Grunden för det civiliserade samhället bygger mycket långt på allmänbildning. Det är också en första rangens fråga att trygga kvaliteten i grundundervisningen, något som beslutsfattarna i kommunerna bör förbinda sig vid. Vidare bör man på längre sikt utveckla grundskolorna till allaktivitetscentra i bostadsområdena, där barnen har rätt till både undervisning och social- och hälsovårdsservice.

I de här aktiva centra skulle barnen ha möjligheter att som stöd i växandet delta i morgon- och eftermiddagsklubbverksamhet, studera i biblioteket, få tjänster inom elevvård och specialundervisning samt få en kontinuerlig och enhetlig grundundervisning, allt från förskoleundervisning till tilläggsundervisning.

Denhär enhetliga och helgjutna skolmiljön blir en trygg inlärningsväg för eleven.

Den viktigaste metoden att förhindra att de unga slås ut är att få dem att fortsätta studierna genast efter grundskolan: alla bör erbjudas en studieplats, arbets- eller praktikplats. För socialdemokraterna är detta en bekant tanke i och med utbildnings- och samhällsgarantin. Såvida den ungas livssituation eller de aktuella förutsättningarna inte lämpar sig för studier, arbete eller praktik bör han eller hon erbjudas rehabilitering.

Vid sidan om en god, enhetlig grundutbildning är det viktigt att eleverna på andra stadiet har möjligheter att välja studier med tanke på kommande yrkesinriktning men samtidigt bättra på allmänbildningen.

Utbildningen på andra stadiet bör i kommunerna utvecklas mot ett enhetligt ungdomsstadium där eleverna har möjligheter att gå kurser såväl på gymnasie- som yrkesläroanstaltnivå och vid behov genomföra flera examina eller studiehelheter vid olika utbildningsanstalter på andra stadiet. För att nå den målsättningen är förutsättningen att utbildningsanstalternas förvaltning och konkreta samarbete förstärks regionalt, över kommungränserna.

Vuxenutbildningen är en av de bästa metoderna att förebygga arbetslöshet och befrämja att människor orkar i arbetet. Kunskapslyftet, som socialdemokraterna kraftigt har pådrivit förstärker arbetstagarnas arbetsmarknadssituation. Fackföreningsrörelsen har bildat en förtrupp då det gäller att förverkliga projektet på arbetsplatserna.

Att satsa på utbildning har varit en långsiktig investering i det finländska samhället. De satsningar som har gjorts på utbildning för hela befolkningen kan inte mätas enbart utgående från kortsiktig effektivitet och produktivitet. En framgångsrik utbildningspolitik innebär välfärd för Finland på 2010-2020-talen och i motsvarande grad avslöjar sig resultaten av försumlighet på denna punkt långsamt. Satsningar på utbildning är en förutsättning för framgång för kommunerna och för den finländska nationalekonomin.

9. En kreativ och tolerant kommun

Bäst klarar sig de kommuner och regioner som lyckas locka till sig kreativa människor. Innovativa människor söker sig dit där kulturutbudet är rikt, atmosfären tolerant, gatulivet färgstarkt och där det händer saker och ting.

En sådan atmosfär betyder mycket för kommuninvånarnas trivsel, för att nya invånare skall känna sig hemma och slutligen för kommunens framgång som attraktiv bostadsort.

Möjligheter till kreativa aktiviteter och erfarenheter bör erbjudas alla. Att utnyttja sin egen kapacitet både konstnärligt och motionsmässigt får inte vara beroende av förmögenhet, utan kultur- och fritidsverksamheten bör vara både ekonomiskt och fysiskt tillgänglig.

Biblioteksväsendet är hela den nordiska civilisationens hörnsten. Vi bör betrakta biblioteken som en central kommunal grundservice som också i fortsättningen är avgiftsfri. Vid sidan om dem tar bl.a. arbetar- och medborgarinstituten hand om hjärtats bildning. Varje kommun bär ansvar för att invånarna erbjuds biblioteksservice.

Biblioteken bör utvecklas så att de betjänar invånarna med bildnings- och kulturservice, som på ett centralt sätt påverkar lärande, undervisning och aktivt medborgarskap och där man erbjuder modern IT-teknik och internet till dem som inte annars har sådana möjligheter. Också i utvecklandet av biblioteksservicen bör man utnyttja möjligheter till samarbete mellan kommuner.

I Finland är konstfostran ett fungerande och effektivt system som är unikt i världen. Musikinstituten och konstskolorna utgör grunden till att konstevenemangen i vårt land har en tillräckligt stor publik, att vi har konstutövare och högklassiga konstnärer. Konstinstitutionernas verksamhet ger barn och unga möjligheter att växa och bli hela människor som vuxna.

Tyngdpunkten i byggandet av idrottsanläggningar bör under de närmaste åren ligga på mångsidig-het i det lokala byggandet. Vi bör sträva till att barnens och ungdomarnas motionsaktiviteter kan ske så nära hemmet som möjligt. Sådana idrottsanläggningar, där det utövas verksamhet som enbart inriktar sig på privat business behöver i huvudsak inte offentligt stöd.

10. Barnens och ungdomarnas kommun

I kommunerna bör vi uppfatta barn och ungdomar som kommuninvånare. Vi bör lyssna till barnen i frågor som berör dem, exempelvis då vi bygger lekparker. Rådgivningsverksamheten bör utvecklas så att den stöder föräldrarna och barndagvården bör erbjuda barnen en trygg vård, tillräckligt små barngrupper och kontinuerliga vårdförhållanden. En kommunalt arrangerad barndagvård bör vara tillgänglig för alla behövande.

I servicen som riktar sig till barn krävs kontinuitet och kvalitet. Ett barn får inte kastas från en grupp till en annan. Barngrupperna bör vara så små som möjligt. Så garanterar vi en trygg vardag för barnen och därmed ökar deras psykiska välmående.

I Finland är antalet småbarnsmammor som arbetar bland det högsta i världen. Reformen om rätten till dagvård för barn under skolåldern som trädde i kraft i början av år 1996 var viktig. Att satsa på den tidiga barndomen befrämjar barnets utveckling och ger vägkost för hela livstiden. Finland och de andra nordiska länderna har stått modell för hur man kombinerar familje- och arbetsliv för de övriga länderna i Europeiska unionen.

Det är bra att fortlöpande fundera över rättigheter, ansvar och skyldigheter. För närvarande har vi inget behov av att göra några förhastade förändringar i dagvårdslagen. Som grund för den fortsatta debatten behöver vi dock en helhetsutredning över hur dagvården fungerar.

Dagvården bör utvecklas i takt med att förändringar sker i arbets- och familjelivet. Vi bör garantera föräldrarnas möjligheter att välja mellan olika vårdlösningar om levnadsvillkoren förändras. Också barn till föräldrar som gör skiftarbete behöver en trygg vård. Vi bör stöda möjligheterna att kombinera arbets- och familjeliv och öka flexibiliteten beträffande vårdledigheten för att öka föräldrarnas möjligheter att tillbringa mer tid med sina barn.

I dagvårdslösningarna bör man värna om specialdagvården. Både dagvårdsgrupperna för barn med särskilda behov och de integrerade grupperna med invandrarbarn har varit lyckade lösningar. I fortsättningen bör vi försäkra oss om att de här grupperna ges ett tillräckligt stöd.

Eftermiddagsklubbarna ger impulser och motverkar utslagning. Skoldagen bör vara en helhet som stöder barnets utveckling. Skoldagen bör vid sidan om en fortlöpande helhet av studietimmar också inbegripa hobbyverksamhet och möjligheter till självförkovran. Skolans dörrar bör vara öppna för olika slag av verksamhet också efter skoldagens slut.

Vi påverkar bäst en balanserad utveckling för barnen och de unga via ett tryggt närsamfund och närvaron av ansvarsfulla vuxna. Därför är det av största vikt att barnen och de unga under skoldagen stöds av en yrkeskunnig personal.

Ungdomsarbetet är en lagstadgad del av kommunens verksamhet. Vår målsättning är att man i varje kommun tar klart ansvar för ungdomsarbetet. Kommunen bör också uppgöra ett ungdomspolitiskt dokument som svarar på ungdomarnas behov. Ett system med arbetsverkstäder för unga stöder förebyggandet av utslagning.

Ungdomsorganisationerna utgör en väsentlig del av ungdomsarbetet. Om vi vill förverkliga kommunal demokrati är det viktigt att de unga identifierar sig med det kommunala beslutsfattandet. Ungdomsorganisationernas verksamhet stöder, tillsammans med t.ex. ungdomsråden denna målsättning. Då lokala läroplaner i samhälleliga ämnen uppgörs bör ungdomars deltagande i det kommunala beslutsfattandet vara en av tyngdpunkterna.

11. Trafiklösningar och markanvändning ger livskraft

Kommuninvånarnas dagliga skol- och arbetsresor och resor till fritidsaktiviteter förutsätter trygga och fungerande trafikförbindelser. Den globala konkurrensen om arbetsplatser och företag understryker vikten av trafikförbindelser och god markplanering. Vi måste garantera kvalitativa trafikförbindelser till rimliga priser i hela landet.

I planeringen av trafikinvesteringar är det viktigt att förbinda sig vid långsiktiga investeringsplaner för väg- och infrastrukturprojekten. Grundrenoveringsprojekten innebär att kommuninvånarna kan röra sig tryggt i vardagen.

Huvudstadsregionens trafiksystem bör utvecklas i samarbete med regionens kommuner och statsmakten. Många projekt, exempelvis inledandet av Skogsbackavägens grundreparation nästa år är viktiga. Också de i huvudstadsregionen centrala spårtrafiklösningarna västmetron och Marjabanan bör förverkligas.

Kollektivtrafiken bör göras mera attraktiv. Särskilt i områdena kring våra tillväxtcentra bör förutsättningarna för arbetsresor och annan kollektivtrafik tryggas. Kollektivtrafiken har en särskild betydelse för barn, unga och äldre. Vi måste också finna nya metoder att befrämja användningen av kollektivtrafik. Spårtrafikens roll särskilt som en del av de stora städernas kollektivtrafik bör fortsättningsvis befrämjas.

Stadsregionernas trafiksäkerhet är en särskild utmaning. I städerna bör speciell uppmärksamhet fästas vid trygga skolvägar för barnen. Då man besluter om fartbegränsningar bör man vid sidan om trafiksäkerheten fästa vikt vid hur trafiken löper.

Vi bör effektivera övervakningen av gällande begränsningar. Kamera- och den övriga automatiska trafikövervakningen bör öka. Vid sidan om den automatiska övervakningen av fartbegränsningar behöver vi övervakning av filerna för kollektivtrafiken och korsningsområdena.

12. I en trivsam miljö är det gott att bo

Största delen av finländarna bor bra eller tillfredställande i ägo-, bostadsrätts- och hyresbostäder. Tröskeln till ett självständigt boende är emellertid fortfarande orimligt hög särskilt för unga barnfamiljer och människor som just går in i arbetslivet.

Samhället bör alltid aktivt delta i bostadspolitiken eftersom nya människor med olika slag av bostadsbehov och -förväntningar kommer in på bostadsmarknaden. Ett tryggat boende är alla medborgares rätt. Det bör vara möjligt att byta bostad i takt med att levnadsomständigheterna förändras.

Bristen på hyresbostäder och den höga prisnivån på ägobostäder är allvarliga problem i huvudstadsregionen och i andra stora tillväxtcentra. I en del kommuner råder ett tillfredsställande jämviktsförhållande, men i kommuner med befolkningsminskning finns problem med tomma bostäder, speciellt hyresbostäder som byggts med samhällets stöd.

Vi bör värna om vårt nuvarande bostadsbestånd och förbättra boendemiljöerna kvalitativt särskilt i de gamla bostadsområdena. Detta förutsätter både samhällsstöd för reparationer och planenlig verksamhet från kommunernas sida för att förbättra bostadsområdena.

Kommunerna bör aktivera sig i markpolitiken igen och intensifiera samarbetet för att lösa bostadsproblemen. Enbart privat markägande och utbud av ägobostäder löser inte problemen i bostadspolitiken.

Genom planläggning och planmässig markanvändning bör man i högre grad än tidigare svara på de behov som är aktuella både i bostads- och näringslivspolitiken. I planläggningen bör också de behov som föranleds av människors och företags rörlighet tas i beaktande.

Besvärs- och förvaltningsförfarandet i de ur markanvändningssynpunkt centrala trafik- och byggnadsprojekten bör förenklas ytterligare och behandlingen bör bli snabbare.

Kommunerna är avgörande aktörer i arbetet för en bättre miljö och en hållbar utveckling. Ett miljöorienterat tankesätt bör vara en central del i kommunens verksamhet. T.ex. rent vatten bör ses som en grundservice.

Vi påverkar vår miljö bl.a. med våra planerings-, trafik-, vatten- och avfallshanteringslösningar. I planeringen av markanvändningen och trafiken bör också trivsel-, miljö- och bullerfrågor tas i beaktande. Kommunerna borde också kartlägga bullernivåer och vid behov uppgöra bullerbekämpningsprogram.

Tätt byggande innebär att vi kan bibehålla närgrönområdena, skapar förutsättningar för kollektivtrafiken och för närservice till invånarna. En tät och låg bebyggelse i småhusområdena är både miljövänlig och motsvarar dessutom allt flere människors önskemål.

Kommunerna bör också sörja för att alla kommuninvånare kan njuta och rekreera sig i en mångsidig natur. Det bör finnas tillräckligt med fria och tillgängliga natur- och strandområden.

De exceptionella miljöförhållandena senaste sommar visar hur viktigt det förebyggande miljöarbetet är. Tillräckliga resurser bör anslås för miljö- och hälsoövervakning samt veterinär- och djurskyddsverksamhet.

13. Trygghet i vardagen

Trygghet är en grundrättighet för alla medborgare, den är grunden för välfärden och ett oundvikligt villkor för utveckling i regionen. På grund av de förändringar som skett internationellt men också berört Finland har säkerhet blivit viktigare än tidigare för medborgarna och något som man dagligen oroar sig över.

I kommunerna och framförallt på regional nivå krävs effektivare samarbete för att skapa mer trygghet i människors vardag. I sin enklaste form kan det t.ex. vara fråga om att ordna med tillräcklig belysning. Kommunerna kan förbättra säkerheten bl.a. genom elevvården, inom rusvården, genom att bryta långtidsarbetslösheten, aktivt stöda invandrarna samt genom olycksförebyggande åtgärder.

Staten för sin del bör se till att det finns tillräckligt med poliser som kan upprätthålla ordningen och förebygga brott. Förutom poliserna som arbetar på fältet är fungerande alarmcentraler viktiga ur kommuninvånarnas synpunkt. På detta har man också satsat i statsbudgeten för år 2005.

Faktorer som skapar otrygghet uppträder allt mera allmänt också på mindre orter som tidigare upplevts som trygga. För socialdemokraterna är säkerhet ett vitt begrepp som också inbegriper social trygghet som en väsentlig del.

I det förebyggande säkerhetsarbetet i regionen bör tyngdpunkten ligga vid att motverka utslagning.

Arbetslöshet, ökad ojämlikhet samt drogmissbruk leder till utanförskap i samhället, till störande beteende och familjevåld och betydande personliga och ekonomiska problem. För att förhindra att störande och kriminella levnadsmönster sprider sig krävs effektiverade gemensamma aktioner i regionerna för att stoppa utslagningen.

Särskilt familjevåldet kräver ett snabbt ingripande. Kommunerna bör exempelvis se till att det finns skyddshem och andra tillfälliga tillflyktsplatser och garantera ett tillräckligt stöd för att vi skall kunna bryta våldsspiralen.

Att värna om medborgarnas säkerhet får inte bli en uppgift enbart för polisen eller räddningsväsendet. Kommunerna bör bygga upp ett brett regionalt säkerhetssamarbete med hjälp av vilket man förbinder möjligast många aktörer vid att förstärka de grundläggande säkerhetssystemen, och på förhand kan förhindra hot som riktar sig mot säkerheten för medborgarna och företagsverksamheten i regionen.

14. En starkare demokrati

Den samhälleliga makten ligger i Finland nära medborgarna, en självstyrelse i egna händer. Den kommunala demokratin förverkligas med en god och öppen förvaltning, genom att servicekunderna har påverkningsmöjligheter och genom direkt medborgarpåverkan.

I förverkligandet av den kommunal demokratin kan vi bli bättre. Det är viktigt att ombesörja att de förtroendemän och -kvinnor som medborgarna har valt centralt kan påverka hur kommunen leds. Att öka antalet nämnder eller förstärka deras roll är ett sätt att bredda den demokratiska styrningen i kommunerna.

Att utveckla demokratin i kommunerna kräver också fördomsfrihet. Under den kommande fullmäktigeperioden borde man aktivt pröva borgmästarmodeller, efter lokalt övervägande.

Röstningsaktiviteten är en central fråga i förverkligandet av demokrati. Att antalet vallokaler har minskat bör vi råda bot på. Antalet vallokaler bör ökas och de bör placeras så att de är centralt belägna ur medborgarnas synvinkel. Samtidigt bör man aktivt informera om hur medborgarna kan använda sin rösträtt.

En fungerande demokrati förutsätter en god förvaltning. En god förvaltning innebär öppenhet, trovärdighet, snabbhet och kundcentrering och ett verksamhetssätt som uppmuntrar kommuninvånarnas deltagande. Till alla kommuninvånares rättigheter hör delaktighet i serviceproduktionen. Kommunerna bör också utveckla ett systematiskt responssystem. I utvecklandet av systemet kan man använda sig av datanätverken.

Vi bör också utnyttja det aktiva medborgarsamhället: medborgarorganisationerna. Därför bör bl.a. föräldraföreningarna fås aktivt med i utvecklandet av skolorna, invånar- och bostadsföreningarna med i skötseln av miljön och i planläggnings- och trafikfrågorna och handikapporganisationerna med i byggnadsplaneringen.

Med tanke på kommuninvånarnas påverkningsmöjligheter är kommunen demokratins grundenhet. I samarbete mellan kommunerna bör man emellertid skapa nya regionala verksamhetsmodeller för att trygga kommuninvånarnas service. Särskilt i bolagiserade förvaltningsmodeller och samkommuner har öppenheten och demokratin i beslutsfattandet ofta varit ifrågasatta.

Då man överväger olika slag av regionala samarbets- och förvaltningsmodeller bör den demokratiska synvinkeln alltid beaktas, då man överför för medborgarna viktig beslutsmakt till en regional nivå. Verksamheten på landskapsnivå bör i sin tur också i fortsättningen basera sig på samarbete mellan kommunerna och på kommunal demokrati.