Pohtiva
Tulostettu Pohtiva - Poliittisten ohjelmien tietovarannosta
URL: www.fsd.tuni.fi/pohtiva/ohjelmalistat/SFP/1062

Ruotsalainen kansanpuolue

Landsbygdspolitiskt program


  • Puolue: Ruotsalainen kansanpuolue
  • Otsikko: Landsbygdspolitiskt program
  • Vuosi: 2010
  • Ohjelmatyyppi: erityisohjelma

Propositioner till partidagen 2010
Snabbprotokoll

Proposition 3

Landsbygdspolitiskt program

INLEDNING

För att kunna svara på dagens och framtidens stora utmaningar, att säkra världens livsmedelsförsörjning, tygla klimatförändringen och säkra biodiversiteten, måste de resurser som landsbygden och dess invånare förfogar över tas tillvara på bästa möjliga sätt. Centrum- och periferitänkandet är inte längre hållbart. Stad och landsbygd stöder varandra och en marginalisering av en region kan ha stora negativa konsekvenser för hela landet.

För att trygga livsmedelsförsörjningen kommer en välmående landsbygd alltjämt att vara oumbärlig. Den världsomfattande efterfrågan på jordbruksprodukter beräknas öka med 70 procent fram till 2050 och efterfrågan på kött uppskattas fördubblas. Samtidigt har den effektiverade livsmedelspolitiken som byggts upp efter andra världskriget lett till ensidighet och möts av allt mer kritiska röster som talar för alternativa odlingsmetoder och mera mångsidigt jordbruk. Finland har alla möjligheter att aktivt delta i diskussionen och profilera sig inom den nya matkulturen som ett GMO-fritt land. Landsbygdens ryggrad utgörs fortfarande av livsmedelsproduktionen och framöver kommer närmatkulturen att ge nya möjligheter i och med förändrade samhälls- och konsumentprioriteringar. Landsbygden har likväl fler funktioner än livsmedelsproduktion.

Landsbygden är huvudarenan för den enorma energiomställningen och klimatanpassningen som världen står inför idag. Det är på landsbygden som skogen och biomassan växer, havets och sjöarnas resurser finns tillgängliga och naturens kretslopp har sin början och sitt slut. Landsbygdens resurser kan dock inte tas tillvara eller tjäna samhället utan landsbygdens invånare och en livskraftig landsbygd. Boende på landsbygden måste kunna vara ett reellt alternativ.

1. Landsbygden och de globala utmaningarna

Landsbygden har en central roll i hanterandet av tre av våra största globala utmaningar: tyglande av klimatförändringen, säkrande av livsmedelsförsörjningen och bevarande av biodiversiteten. Vad gäller tyglande av klimatförändringen och minskande av koldioxidutsläpp binder landsbygdens skogar, åkrar, ängar, torvmarker, sjöar och hav upp koldioxid från atmosfären och fungerar som kolsänkor. Landsbygdens roll i tyglandet av klimatförändringen förstärks om man lyckas med en hållbar hantering av dess naturresurser. För att det skall finnas mat åt världens alla människor måste livsmedelsproduktionen ytterligare effektiveras på ett miljömässigt och ekologiskt hållbart sätt. För att bevara biodiversiteten är landsbygden med dess skogsområden och åkermark i en avgörande ställning.

1.1. Landsbygden och tryggandet av världens livsmedelsförsörjning

Samtidigt som överbelastning av miljön och åtgärder som bidrar till klimatförändringen måste undvikas, är det nödvändigt att öka livsmedelsproduktionen för att undvika nya svältkatastrofer. FAO (FN:s livsmedelsorganisation) har uppskattat att världens livsmedelsproduktion måste öka med 70 procent fram till 2050, utan att öka brukad åkerareal, för att föda de 9 miljarder mänskor som lever då. Den globala befolkningsökningen ökar konkurrensen om livsmedel och rent vatten och efterfrågan påverkas även starkt av att befolkningen i folkrika länder som Kina och Indien lägger om sina matvanor. Samtidigt ställer klimatförändringen kontinuerligt nya krav på såväl jord- som skogsbruket. Avkastningen av varje hektar åker måste öka markant och således måste en biologiskt hållbar, noggrann och effektiv odling eftersträvas. I praktiken handlar det om växtförädling, väl avvägd gödsling, rätt dimensionerade växtskyddsåtgärder, reducerad jordbearbetning, god vattenekonomi, utnyttjande av ny teknik och om kunskap och förutsättningar för producenter världen över att öka sin produktion.

SFP anser:

  • att en befolkad landsbygd är en förutsättning för att trygga den globala livsmedelsförsörjningen.
  • att en biologiskt hållbar, etiskt godtagbar, energisnål, noggrann och effektiv jordbruks- och livsmedelsproduktion skall eftersträvas, utan att producera GMO varor i Finland.
  • att hela livsmedelsproduktionskedjan granskas i internationell skala för att minimera klimat- och hälsonegativa faktorer.

1.2. Landsbygden och tyglandet av klimatförändringen

Människans verksamhet påverkar i vilken grad koldioxiden binds upp av naturen, exempelvis försvagar ett ohållbart skogsbruk koldioxiduppbindningen medan ett hållbart skogsbruk tillåter uppbindningen att växa. God skogsvård med hög tillväxt garanterar ökad koldioxiduppbindning. Finland är det enda europeiska landet där över 70 procent av landets yta täcks av skog. Det finländska skogsbruket har varit en framgångssaga och är det delvis ännu, skogen kallas inte för intet Finlands gröna guld. När konsumtionsvanorna förändras gäller det för oss att anpassa verksamheten för att kunna utnyttja skogens potential. Skogen behövs för att nå de klimatpolitiska målsättningarna.

Den beräknade förminskade virkesförbrukningen inom massaindustrin ger ökade möjligheter för träbaserad energiproduktion och byggande. Genom att på rätt sätt öka användningen av biomassa i energiproduktionen och trä i byggandet kan vi på ett effektivt sätt minska dels användningen av fossila bränslen dels växthusgasutsläpp. Decentraliserad energiproduktion som brukar lokal förnybar biomassa bör erkännas som ett betydelsefullt verktyg i strävan att nå de mål som ställts upp. För en snabb och effektiv ökning av användningen av trä och annan biomassa i energiproduktionen krävs politiska beslut om investeringsstöd och inmatningstariffer för småskalig bioenergiproduktion.

Inom byggandet utgör träprodukter ett koldioxidförråd under hela sin livscykel. Utvecklingen av byggande, inredning och försöksverksamhet i trä bör gynnas genom att utveckla byggbestämmelser, utbildning och rådgivning. Utnyttjandet av trä bör understödas, uppmuntras och underlättas inom såväl det privata som det offentliga byggandet.

Jordbruket påverkas i allra högsta grad av klimatförändringen och håller samtidigt flera av nycklarna till en hållbar framtid. Genom att utveckla produktionsmetoderna inom jord- och skogsbruket samt inom hela produktionskedjan av såväl livsmedel som energi kan man minska såväl koldioxidutsläpp som andra negativa utsläpp. Jordbruket har en längre tid utvecklats i riktning mot en lyckad miljöanpassning.

Denna utveckling bör fortsätta. Målet skall vara att bruka jorden utan att förbruka den. Ansvaret är delat och sträcker sig utanför landsbygdens gränser och förutsätter förutom yrkeskunniga producenter också upplysta konsumenter.

SFP anser:

  • att landsbygdens resurser bör tas tillvara för att uppnå de klimatpolitiska målsättningarna.
  • att landsbygdspolitiken anknyter till klimatpolitiken och utvecklingssamarbetet och att Finland skall föregå med gott exempel genom att utveckla och införa hållbara lösningar som kan tillämpas också på annat håll i världen.
  • att det hållbara skogsbrukets verksamhetsförutsättningar säkerställs och åtgärder som gynnar ett aktivt skogsbruk vidtas.
  • att politiska beslut om investeringsstöd och inmatningstariffer krävs för effektiv ökning i användningen av trä och annan biomassa i energiproduktionen.
  • att användningen av alla inhemska förnybara energikällor befrämjas genom skattepolitiska beslut och att decentraliserad energiproduktion främjas.

1.3. Landsbygden och bevarandet av den biologiska mångfalden

Landsbygdens näringar, speciellt lantbruket, skogsbruket och fisket, har stor betydelse för bevarandet av biodiversiteten. Det är ytterst viktigt att beakta ekosystemen i all verksamhet dels för naturens egenvärde dels för dess ekosystemtjänster, exempelvis färskvatten, fiske, naturlig luft- och vattenrening. De har en stor betydelse för vår livskvalitet och vår framtid.

Lantbruket producerar förutom livsmedel också öppna landskap och biologisk mångfald. Det är aspekter som är mycket viktigt att beakta.

SFP anser:

  • att naturskyddet och den biologiska mångfalden främjas genom frivilliga åtgärder.
  • att utrotningshotade biotoper bevaras genom att genomföra vårdprogram för de enskilda landskapen.
  • att samarbetet mellan markägare, lantbruksföretagare och myndigheter främjas och utvecklas i arbetet att bevara utrotningshotade biotoper.
  • att landskapsvården bör beaktas i all planering och ges tillräckliga resurser.
  • att övergödningen i Östersjön kan stävjas med hjälp av statlig finansiering av skyddszoner och sedimentationsbassänger på sådan sluttande åkermark som ligger nära kustnära vattendrag vid Östersjön.

2. Mänskornas och möjligheternas landsbygd

Finland har den största andelen landsbygd inom EU och befolkningstätheten är en av de lägsta. Mindre än en tiondedel av Finlands befolkning är fast bosatt på en yta som motsvarar mer än hälften av landets totala yta. Detta ställer särskilda krav på kommun- och servicestrukturen och de tjänster som det allmänna skall stå för. Medborgarnas behov av och rätt till grundläggande service är lika oavsett boningsort. Ekvationen är inte lätt och servicelösningarna ser olika ut beroende på regionala särdrag, vilka därför alltid bör beaktas i beslutsfattandet.

Majoriteten av finländarna har en positiv bild av landsbygden och över en tredjedel av finländarna anser sig vara både stads- och landsortsbor. Möjligheterna till boende, service, kommunikationer och företagande har under de senaste åren emellertid stadigt försämrats på den finländska landsbygden. Skolor, postkontor, kommunikationsförbindelser och dagligvaruhandlar stängs. Uppräkningen är exempel på funktioner som dras in och gäller såväl offentlig som privat service. Långsiktiga, hållbara lösningar och en alltjämt livskraftig landsbygd som utgör resurs för hela landet skapas och upprätthålls endast om sociala och naturmässiga kapital beaktas när såväl politiska som ekonomiska beslut görs. Centrum- och periferitänkandet är inte längre gångbart i nätverkssamhället.

2.1. Kommunikationsnäten - landsbygdens och landets livsnerv

Landsbygden, dess invånare, näringsliv och gäster, är beroende av fungerande kommunikationer. Det gäller såväl lands- och järnvägar som färj-, data- och telekommunikationsförbindelser. Goda förbindelser är av avgörande betydelse för landsbygdens livskraft, i synnerhet i områden med långa avstånd eller i skärgårdsförhållanden. Dessa områden är beroende av satsningar särskilt på det lägre vägnätet. Det är synnerligen viktigt att säkra trafikservice även för dem som inte har bil, exempelvis för äldre boende på landsbygden.

Inom datakommunikations- och postservicesektorerna är samhällstjänster av särskild betydelse. Liberaliseringen av dessa marknader, tillsammans med förbud mot snedvridning av konkurrensen samt regleringen av statsstödet, får inte underminera boende och verksamheter på landsbygden. Postväsendet måste verka och fungera såväl på den stadsnära landsbygden som i glesbygden i framtiden. Det samma gäller för datakommunikationsnätverken, som idag utgör ett grundvillkor för att kunna verka och bo på landsbygden. Förbättrade datakommunikationsförbindelser har bland annat minskat betydelsen för varifrån arbetstagaren utför sitt jobb och med tanke på de klimat- och energipolitiska målsättningar som vi förbundit oss till bör möjligheten till distansjobb i framtiden vara reella alternativ och uppmuntras.

Både post- och kommunikationsservice, såväl som väg-, järnvägs-, data- och telekommunikationsförbindelser, är samhälleliga jämlikhetsfrågor. Man bör i Finland, som EU:s mest glesbygdsbetonade land, utreda möjligheten till nationella, regionala och lokala undantag från avreglering och liberalisering av tjänster av allmänt intresse i fall där marknaden inte kommer att sköta tillhandahållandet av dessa tjänster. Det är ytterst viktigt att man oavsett boningsort på ett säkerställt sätt har tillgång till grundläggande tjänster, av god kvalitet och till ett överkomligt pris.

SFP anser:

  • att ett övergripande program för samhällsomfattande tjänster på landsbygden bör göras upp.
  • att den nationella rätten att hävda nationella, regionala och lokala undantag inom unionens grundfördrag bör utnyttjas för att säkerställa tjänster av allmänt intresse.
  • att nya modeller utöver budgetfinansieringen tas fram för att säkra fungerande bastrafikleder.
  • att tillförlitliga och tillräckliga kommunikationsförbindelser, såväl väg-, järnvägs- som framtidssäkra data- och telekommunikationsförbindelser, garanteras på landsbygden, i glesbygden och i skärgården.
  • att regionala trafik- och utvecklingsplaner görs upp.
  • att möjligheten till mervärdesskattefrihet för underhåll av enskilda vägar utreds.

2.2. Välfärd, säkerhet och socialt kapital

Tillgången till tjänster påverkar livskvaliteten för såväl åretrunt- som fritidsboende på landsbygden, och indirekt påverkas landsbygdens konkurrenskraft. För att säkerställa tillgången till service och tjänster av olika slag behövs flexibla lösningar som bygger på lokala förhållanden och behov, speciellt gällande utbildning, social- och hälsovårdsservice samt säkerhetstjänster som det offentliga ansvarar för. Utgångspunkten bör i alla led vara att säkra en jämlik service överallt oavsett boningsort.

Möjligheterna för det offentliga att samarbeta med tredje sektorn i serviceproduktionen på landsbygden måste utvecklas och tas tillvara på ett öppet, effektivt och långsiktigt sätt. Ansvaret måste ligga hos den offentliga sektorn. Samtidigt måste det tvärsektoriella samarbetet öka och det är av yttersta vikt att gränserna mellan förvaltningar luckras upp. Samserviceenheter bör utvecklas så att de kan tillföra invånarna på lands- och i glesbygden största möjliga nytta. Dessvärre försvåras tredje sektorns verksamhet på landsbygden ofta av den byråkrati och de krav som åläggs dem och som är utarbetade för stora enheter.

Särskild uppmärksamhet bör fästas vid tillgången till räddningstjänster på landsbygden. Framförallt i glesbygden och i skärgården är befolkningen utsatt och det behövs tillräckliga resurser för att säkerställa tillgången till säkerhet och räddningsväsendets tjänster på båda nationalspråken i dessa områden. Vad gäller fritidsboende bör medborgarna ges större möjlighet att själva välja var de vill motta vård eller andra tjänster. Möjligheten till flexibel hälso- och sjukvårdsservice bör utvecklas.

SFP anser:

  • att regionala särdrag bör beaktas i beslutsfattandet.
  • att medborgarnas rätt till grundläggande service garanteras oberoende av boningsort.
  • att de tjänster som riktas till den äldre befolkningen på landsbygden måste säkras.
  • att det offentliga måste beakta glesbygds- och skärgårdsförhållanden beträffande tillgången till säkerhet och räddningsväsendets tjänster.
  • att en utredning över möjligheten att vissa skatteintäkter delas mellan fritidsboendekommunen och den kommunen som man är fast bosatt i görs.
  • att myndigheterna bör understöda och underlätta tredje sektorns verksamhetsförutsättningar.

2.3. Naturnära och boende av hög kvalitet

Enligt undersökningar anser mer än hälften av finländarna att boende på landsbygden är ett möjligt eller önskvärt alternativ. Utveckling av boendet, och även annan verksamhet, kräver en förnuftig markanvändning och ett gott utbud av tomter. Kommunerna måste ha tillräckliga resurser för markplanering och planläggningen bör bättre beakta glesbygdens särdrag.

Andelen av dem som förverkligar sina planer på att flytta till landsbygden är liten. Samtidigt väljer fler och fler att växla om mellan stads- och landsboende. Därför är det viktigt att möjligheten att ändra fritidsbostäder till stadigvarande boende finns, vilket skulle stöda byars livskraft och skapa nya attraktiva kommundelar.

Finland med sina vackra kulturhistoriska landskap har en synnerligen god möjlighet att profilera sig inom landsbygds- och naturturismen. Landsbygdens funktion som en stimulerande, energigivande och avslappnande plats kommer att öka i framtiden. Över hälften av Finlands befolkning anser att de kommer att besöka landsbygden för att ladda upp, slappna av och även för att förverkliga sig själv samt för sina fritidsintressens skull. I samband med det ökade trycket från turismen kan det vara nödvändigt att förtydliga gränserna för allemansrätten, som är en viktig del av vår kultur. Det är synnerligen viktigt att utomstående aktörer inom turismbranschen söker goda kontakter med den stadigvarande befolkningen, ett gott samarbete ökar mervärdet av turismnäringen för alla parter.

I fråga om exempelvis utvecklande av landsbygdens vatten- och avloppshanteringen bör långsiktiga lösningar eftersträvas. Utvecklandet av landsbygdens vattenförsörjning bör förverkligas, liksom även dylika projekt, i samarbete mellan det allmänna och fastighetsägarna. Det allmänna bör ge fastighetsägarna tillräcklig information för att de på ett kostnadseffektivt och långsiktigt sätt skall kunna förverkliga praktiskt fungerande lösningar. Hushållsavdrag är ett fungerande verktyg som bör utvecklas. I frågan om vattenförsörjningen bör olika former av samarbete stödas och gynnas, exempelvis bildandet av avloppsvattenandelslag. I mån av möjlighet bör kommunala vattentjänstverk utvidga sina verksamhetsområden så att fastighetsägarna kan ansluta sig till det.

Den del av vårt lands byggnadsbestånd som är äldre än 100 år har beräknats uppgå till 2% av byggnadsbeståndet. Det är i europeisk jämförelse en mycket låg nivå. De estetiska värden som en bevarad och fortlevande byggnadskultur medför är av stor betydelse för en trivsam landsbygd.

Gamla byggnaders bevarande har också en identitetsstärkande inverkan på lokalsamhället. Det borde skapas incitament för att bevara gamla byggnader. Ett sätt vore att möjliggöra momsavdrag vid renovering av sådana bostadsbyggnader och ekonomibyggnader som är äldre än 100 år. Nu gäller avdragsmöjligheten endast produktionsbyggnader, om de skall användas för produktion, vilket ofta är besvärligt med tanke på moderna produktionsmetoder och volymkrav.

Om man skulle gynna renovering av gamla byggnader kunde det vara den avgörande faktorn vid valet mellan bevarande och rivning/nybygge. Den sysselsättande effekten och den efterfrågeökning som de gamla hantverkaryrkena skulle gå till mötes skulle också ha en positiv inverkan på landsbygdsnäringarna.

SFP anser:

  • att markplaneringen skall vara långsiktig.
  • att byaplaner och invånarnas lokalkännedom ska beaktas vid planläggningen.
  • att planläggningen till alla delar skall vara transparent så att markägare som berörs ges reella möjligheter att påverka utformningen av olika planer.
  • att myndighetspraxisen på regional nivå bör understöda och underlätta strandbyggande och omändring av fritidsbostäder till fasta bostäder där det är möjligt.
  • att markägarna skall ha möjlighet att utnyttja sina marker på ett ekonomiskt och ekologiskt hållbart sätt och att intrång i denna rätt till fullo kompenseras inom skälig tid.
  • att vid fall av ökat tryck till följd av ökad inflyttning eller turism bör rättigheterna och skyldigheterna för allemansrätten förtydligas.
  • att allemansrätten inte kan utnyttjas kommersiellt, utom ifråga om bär- och svampplockning, och att rätten till jakt och fiske därmed är bunden till mark- och vattenägandet.
  • att staten bör inta större bidragsanslag som motsvarar det växande behovet av utvecklingen av fastigheters vattenförsörjning på landsbygden och att stödvillkorens inkomstgränser lindras.
  • att incitament, så som momsavdrag, skapas för bevarande av gamla byggnader.
  • att handläggningen av mindre planändringar kan förenklas.

3. Landsbygden och sysselsättningen

Grunden för tillväxt ligger i de personer som tar tillvara landsbygdens möjligheter och förverkligar dess potential. Det hör till det allmänna att skapa goda förutsättningar för landsbygdsföretagande och det regelverk som krävs bör stöda och uppmuntra till företagande.

Primärnäringarna utgör grunden för en livskraftig landsbygd. Jordbruket är landsbygdens motor. Samtidigt förändras näringsstrukturerna kontinuerligt. Inom primärproduktionen har sysselsättningen minskat medan servicesektorns andel ökat. Trots att den privata servicesektorn sysselsätter allt fler är den privata sektorn mindre på landsbygden än i städerna och därmed är den offentliga sektorns betydelse för sysselsättningen jämförelsevis viktigare.

Mångsidighet inom landsbygdens näringsstruktur är en viktig utgångspunkt för framtiden. Landsbygdens näringsliv behöver flera ben att stå på och därför bör man i politiken bereda rum för nytänkande och innovationer med fast förankring i landsbygden. Det gäller att se de lokala möjligheterna i de lokala, regionala, nationella och globala utmaningarna, inte minst med hänsyn till klimat- och livsmedelspolitiken.

3.1. Arbetstillfällen och distansjobb

Inom tjänstesektorn finns det gryende potential för nya arbetstillfällen som inte är utsatta för hot om omlokalisering till låglöneländer. Det gäller framförallt inom den offentliga sektorn och inom välfärdstjänster som den privata eller tredje sektorn kan stå för. Bland annat kommer den åldrande befolkningens servicebehov att leda till fler arbetstillfällen inom vårdsektorn på landsbygden, men arbetskraftsbrist förutses också inom utbildningssektorn.

Specifika satsningar bör göras för att sysselsätta unga kvinnor på landsbygden. Allt fler unga kvinnor flyttar från landsbygden till tillväxtcentra och det behövs attraktiva arbeten för att hålla dem kvar.

Här utgör distansarbete en möjlighet som bör understödas och utvecklas i offentliga organisationers, privata sektorns och tredje sektorns verksamhetsplanering. Distansarbete bör målmedvetet underlättas och stödas med skatterelaterade åtgärder och genom att distansarbete accepteras som en naturlig del av arbetslivet.

På landsbygden är många arbetstillfällen säsongsbetonade. Korta och tidsbestämda anställningar, företagarperioder och arbetslöshet är vanliga under arbetskarriären. För att möjliggöra smidigare växlingar och eliminera perioder med osäker inkomst bör utkomststödsystemet utvecklas med större flexibilitet och enklare regler för jämkad dagpenning införas.

SFP anser:

  • att specifika satsningar bör göras för att sysselsätta unga på landsbygden.
  • att distansarbete målmedvetet bör underlättas och stödas med skatterelaterade åtgärder och att distansarbete accepteras som en naturlig del av arbetslivet.

3.2. Mångsidigt företagande1

Jordbrukets betydelse för sysselsättningen på landsbygden är ansenlig och därför måste jordbrukets verksamhetsbetingelser säkras om man vill utveckla landsbygden. Traditionella former av landsbygdsföretagande kompletteras dock kontinuerligt med nya former av företagande och potentialen för nya branscher inom exempelvis primärproduktionen, naturresurshanteringen och vidareförädlingen är stor. På landsbygden kan exempelvis underleverantörsnätverken till storbolagen inom den industriella produktionen kombinera den spirande företagarandan och kunniga arbetskraften med förmånliga industriproduktionsanläggningar för att få största möjliga nytta.

Bioenergin och vårdtjänster är branscher vars betydelse för landsbygden ökar och nya innovationer måste stödas för att utveckla nya företagarmöjligheter. En förutsättning för detta är ett välförgrenat nätverk av rådgivning och stödtjänster. I den regionala innovationspolitiken bör den omkringliggande landsbygdens resurser och potential bejakas och inkluderas i näringslivet, universiteten, högskolorna, på forsknings- och i läroanstalter, regionala statliga myndigheter och kommuner.

Primärlivsmedelsförädlingen och produktionen av närmat och ekologisk mat stöder småföretagandet och besöksnäringen på landsbygden. För att främja användningen av exempelvis närmat bör upphandlingskriterierna och distributionskanalerna för närproducerad mat förändras så att små leverantörer ges rättvisa konkurrensmöjligheter. Möjligheterna för gårdarna att själva sälja och marknadsföra sina produkter direkt till slutkonsumenterna via nya marknader för närmat bör understödas och utvecklas. Matkulturen och naturturismen går hand i hand och Finland har ypperliga möjligheter att profilera sig internationellt inom båda.

Inom landsbygdspolitiken bör en verksamhetskultur som underlättar integrering och skapar förtroende mellan invandrare och fast bosatta, och som tillgodogör sig invandrarnas kapacitet och tar tillvara deras kulturella, sociala och ekonomiska resurser, utvecklas. Invandrare kan skapa nya kulturella aktiviteter och ny företagsamhet, underlätta tillgången på arbetskraft och balansera upp åldersstrukturen i ett område.

SFP anser:

  • att det allmänna skapar förutsättningar för hela landsbygdens företagande genom att landsbygdens potential för nya näringar beaktas i samhällspolitiken.
  • att nya innovationer och lokala aktionsgrupper som samlar upp lokala utvecklingsinitiativ ska befrämjas på landsbygden.
  • att Finlands och EU:s forsknings- och produktutvecklingsfinansiering mer än tidigare riktas till företag på landsbygden.
  • att landsbygdens aktörer inom primärlivsmedelsförädlingen, besöksnäringen och anslutande verksamheter stöds i utvecklingen för att få internationell attraktionskraft.
  • att möjligheterna till specialisering på jordbruksgårdarna förbättras.
  • att offentliga sektorn erbjuder möjlighet till fortbildning för landsbygdsföretagare.
  • att tröskeln för att anställa utomstående och även utländsk arbetskraft för att lindra arbetskraftsbristen på landsbygden bör sänkas samt att utländsk arbetskraft borde beskattas på samma sätt som inhemsk arbetskraft.
  • att också deltidsjordbrukets betydelse för upprätthållande av servicen på landsbygden beaktas och värdesätts.

1Eftersom primärnäringen och företagandet är centrala frågor för SFP finns de tangerade i partiets lantbrukspolitiska program och företagspolitiska program. I landsbygdspolitiska programmet lyfts landsbygdens roll som rum för företagande, innovationer och utveckling fram. Samtidigt framhålls särskilda randvillkor som upplevs som centrala för att landsbygden skall blomstra även ekonomiskt.

4. Skärgårdsliv

Finlands geografi präglas av skärgård och vattendrag. Det finns ca 650 permanent befolkade öar utan fast vägförbindelse, utöver Åland. Det här ställer speciella krav på det allmänna som bör beakta de särförhållanden som råder i skärgårdsområden. Skärgården kämpar med utmanande kommunikationer, både trafik och dataförbindelser, avfolkning i kombination med ett ökat antal fritidsboende, vilket ställer speciella krav på strukturerna och servicetillhandahållandet.

De traditionella näringarna i skärgården, fiske och jordbruk ställs inför stora utmaningar vilket direkt inverkar på antalet arbetsplatser, samtidigt har staten kraftigt skurigt ner på de statliga arbetsplatserna i skärgården. De statliga indragningarna av polis- och rättsväsendet kan hota att försämra skärgårdsbornas rättsskydd, vilket också har en språklig dimension.

Det ligger i allas intresse att hålla skärgården levande. Skärgårdens specialställning bör beaktas i alla myndighetsinstanser, vilket också åläggs dem genom skärgårdslagen.

SFP anser:

  • att de primära näringarna ges möjligheten att verka och utvecklas i skärgården.
  • att skärgårdstrafiken måste säkras och utvecklas.
  • att strukturer som möjliggör utbud av samhällsservice som möter säsongsbetonad efterfrågan bör utvecklas.
  • att statliga arbetsplatser i skärgården bör bevaras.
  • att subsidiaritetsprincipen skall vara rådande när det gäller beslut som berör skärgårdsbefolkningen.
  • att myndighetspraxisen på regional nivå bör understöda och underlätta skärgårdsbefolkningens möjlighet att skapa förutsättningar för sin utkomst.

5. Landsbygdspolitik och landsbygdssäkring

Landsbygdspolitiken i Finland är långt utvecklad och i internationella jämförelser banar den finländska modellen väg för andra. I och med EU:s utvidgning har unionen blivit allt med landsbygdspräglad, med majoriteten av dess befolkning boende på landsbygden, vilket lett till att landsbygdspolitik i högre grad än tidigare uppmärksammas på både nationell och unionsnivå.

Den indelning av landsbygdspolitik, i bred respektive snäv politik, som används i Finland gör att landsbygdspolitiken är mer överskådlig. Den breda politiken innefattar frågor om regional jämlikhet och tillgänglighet av offentliga tjänster, kort sagt alla samhällsåtgärder som påverkar landsbygden på ett annat sätt än staden. Den snäva politiken berör frågor om konkurrenskraft, och olika landsbygdstypers specialbehov. Den breda politiken har skapat politiska ramar och en långvarig landsbygdspolitisk vision medan den snäva politiken lyckats sammanjämka de finländska strävandena med EU:s.

I tillämpningen och spridningen av Leader-metoden har Finland lyckats mycket väl och fungerat som exempel för andra medlemsländer i EU. Lokala aktionsgrupper handhar Leader-verksamhet och arbetsfördelningen har utvecklats mellan dem och lokala och regionala myndigheter. På regional nivå bör omfattningen av landsbygdspolitiken och Leader-verksamheten ytterligare förstärkas och utvecklas.

5.1. Landsbygdssäkring

I samband med alla omfattande politiska beslut som direkt eller indirekt berör landsbygden bör en landsbygdspolitisk konsekvensbedömning, en så kallad landsbygdssäkring, göras. Genom att utföra en landsbygdssäkring kan man på förhand utvärdera effekterna av olika beslut på landsbygden, särskilt vad gäller beslut som inverkar olika på stad och landsbygd. Landsbygdssäkringen fungerar som en checklista för landsbygdens boende och service, tillgänglighet, attraktionskraft, det sociala kapitalet och medborgardeltagande.

SFP anser att:

  • att landsbygdspolitisk konsekvensbedömning, så kallad landsbygdssäkring, bör utföras i samband med beredningen av alla omfattande politiska beslut som direkt eller indirekt berör landsbygden.

5.2. Landsbygden i EU

Landsbygdsfrågorna har alltid varit en av de viktigaste delarna i EU:s politiska linjedragningar och här är exempelvis integrationsprocessen av de nya medlemsländerna ett tydligt exempel. Städerna i EU klarar sig utan gemensamma linjedragningar till skillnad från landsbygden som behöver dem. De landsbygdspolitiska linjedragningarna som dras upp inom EU för framtida finansieringsperioder är därför av stor betydelse för landsbygden och dess utveckling.

EU:s landsbygdspolitik skall kunna svara på framtida utmaningar. Förverkligandet av landsbygdsutvecklingen förutsätter flexibilitet och förenklad byråkrati. Fördelade medel bör samlas under en nationell ram. Det är framför allt viktigt att understöda och utveckla verksamhetsmodeller som på ett proaktivt sätt utvecklar och upprätthåller en levande landsbygd, och som aktiverar och engagerar många olika aktörer.

Landsbygdsutvecklingen har hittills finansierats av den andra pelaren i CAP-stödet. I framtiden kan andelen av stödet till landsbygden inom den andra pelaren komma att ifrågasättas och således måste nationella prioriteringar göras och finansieringsverktyg utvecklas. I praktiken måste landsbygdsfrågornas koordinering mellan ministerierna kontinuerligt förbättras.

SFP anser:

  • att landsbygdsutvecklingen också i framtiden ska finansieras genom CAP.