Pohtiva
Tulostettu Pohtiva - Poliittisten ohjelmien tietovarannosta
URL: www.fsd.uta.fi/pohtiva/ohjelmalistat/SFP/1070

Ruotsalainen kansanpuolue

Samhällets stöd till idrotten


  • Puolue: Ruotsalainen kansanpuolue
  • Otsikko: Samhällets stöd till idrotten
  • Vuosi: 1998
  • Ohjelmatyyppi: erityisohjelma

Idrottspolitiskt ställningstagande 3.11.1998

SAMHÄLLETS STÖD TILL IDROTTEN

Inledning

Idrottsrörelsen i vårt land är den största fritidsaktiviteten i vår tid. Den baserar sig på medborgarnas frivilliga engagemang men behöver också samhällets stöd. Emedan samhällets resurser är begränsade är det viktigt att tillgängliga medel prioriteras rätt.

Svenska folkpartiets arbetsutskott tillsatte vid sitt möte den 26 februari 1998 en arbetsgrupp med uppgift att utreda brister i samhällets stöd till idrotten och framlägga konkreta förslag till åtgärder. Särskild uppmärksamhet skulle fästas vid den finlandssvenska idrotten. Till ordförande för gruppen utsågs Carl-Olaf Homén och till medlemmar Kerstin Ekman, Tom Gordin, Alexander Holthoer, Jan-Erik Krusberg, Tommy Lindholm, Mikael Söderman, Petra Söderström och Ulla-Maj Wideroos. Till sekreterare utsågs Kristina Johansson.

Arbetsgruppen beslöt koncentrera sig förutom på allmänna principer för samhällets stöd till till idrotten, särskilt på verksamheten på det lokala planet och på idrotten inom utbildningsväsendet. En utgångspunkt för de konkreta förslagen är sådana brister i dagens samhälle, som det finns realistiska möjligheter att avhjälpa med till buds stående resurser.

1. Ideell och yrkesmässigt bedriven idrott

Idrottsrörelsen har traditionellt byggt på frivilliga insatser med tyngdpunkten på verksamhet bland ungdomar. I princip har verksamheten varit öppen för alla kategorier men outtalat har tävlingsverksamheten ofta prioriterats. Under senare tid har idrottsrörelsen ställts inför nya behov - idrott för alla, pensionärers vilja till ett aktivt liv, de arbetslösas tidsanvändning. Samtidigt kan man konstatera, att idrott på internationell nivå, vilket också förväntas av idrottsrörelsen, inte mera kan utövas som en helt frivillig aktivitet. Där krävs i allmänhet yrkesmässigt kunnande och ekonomiska resurser av en helt annan storlek än inom den frivilligt ledda, ideella folkrörelseidrotten.

Toppidrottens trovärdighet har dess värre också lidit av negativa fenomen såsom doping, läktarvåld och uppgjorda matcher. Idrottsorganisationernas kamp mot dessa avarter bör stödas också av samhället och som ett led i den strävan är det angeläget att den planerade lagstiftningen, som kriminaliserar handel med och innehav av dopingmedel, godkänns av riksdagen.

Idrotten som folkrörelse har en vidare betydelse än enbart de fysiska aktiviteterna.Sammanhållningen, de sociala kontakterna, ansvar och gemensamma åtaganden ger minst lika stor samhällspolitisk utdelning. Idrotten skapar i bästa fall fora, där olika samhällsgrupper, oberoende av ålder, social bakgrund, etnisk härkomst eller handikapp ges lika möjligheter att mötas och där det personliga engagemanget avgör.

Sfp anser, att samhällets ekonomiska stöd till idrotten i första hand skall rikta sig till den ideella motions- och tävlingsverksamheten både i form av direkt stöd såsom ekonomiskt bidrag men också indirekt i form av skattelättnader och subventionerade idrottsanläggningar.

Samhällets stöd till den yrkesmässigt bedrivna idrotten behöver ses över. Idrotten har själv försökt sig på en gränsdragning även för yrkesmässig idrott mellan allmännyttighet och yrkesmässighet. Behovet av ekonomiskt stöd är uppenbart såsom inom yrkesmässigt bedriven musik och konst. Motiveringarna och prioriteringarna är dock helt andra än inom den hobbybetonade idrotten.

2. Verksamheten på det lokala planet

Styrkan i Finlands tävlingsidrott liksom grunden för medborgarnas motionsaktiviteter och friskvård baserar sig på verksamheten på det lokala planet. Det frivilliga, oavlönade arbete som utförs för vår idrott och ungdom i landets över 6800 lokala idrottsföreningar måste i framtiden stödas av samhället starkare än nu. Avgörande är härvid inte endast ett direkt ekonomiskt stöd till idrottsföreningarna utan minst lika mycket undanröjande av byråkratiska och beskattningsbestämmelser, som hotar att förkväva den vilja till frivillig insats som fortfarande finns.

Som konkreta åtgärder föreslår arbetsgruppen:

a) Trygga idrottsanläggningarnas tillgänglighet

Bollhallar, simhallar, gymnastiksalar och andra idrottsanläggningar upprätthålls till största delen av kommunerna och har hittills ansetts höra till kommunens basservice. Avsikten har varit att ge jämlika möjligheter åt alla att utöva idrott oberoende av ålder och ekonomisk bakgrund.Kravet på ökade intäkter från idrottsanläggningarna slår speciellt mot barn och unga. Skolorna kan inte heller betala marknadspris för utnyttjandet av anläggningarna. Därför bör kommunerna också i fortsättningen inräkna upprätthållandet av idrottsanläggningar till sin basservice, vilken till stor del bekostas med skattemedel. Kostnadsinbesparande åtgärder gällande t.ex. städning eller övervakning kan åstadkommas i samförstånd med de lokala idrottsföreningarna.

b) Förhindra beskattning av talkoarbete

Många idrottsföreningars ideella arbete för ungdomen kan hållas igång bara tack vare talkoarbete som ungdomarnas föräldrar och andra föreningsmedlemmar frivilligt och oavlönat utför. Om detta vanliga talkoarbete börjar beskattas - såsom statens revisionsverk föreslagit - är det ett effektivt sätt att förkväva möjligheterna för många föreningar att överhuvudtaget upprätthålla sin betydelsefulla ungdomsverksamhet. En fortsatt skattefrihet för det ideella talkoarbetet utgör dock inget hinder för beskattning av sådan talkoverksamhet som snedvrider konkurrensläget i branschen t.ex. flyttning och städning i stor skala.

c) Dra en gräns för idrottsföreningarnas arbetsgivaransvar

Många idrottsföreningar betalar idag ut små arvoden till sina ledare. Arvodena är avsedda närmast att täcka de kostnader som ledarskapet medför. I och med att samhället vill stoppa utvecklingen av den gråa ekonomin, har föreningarna på samma sätt som privata personer som utbetalare av arvoden börjat betraktas som arbetsgivare med alla administrativa och ekonomiska förpliktelser som följd. Föreningarna bör enligt modell från de andra nordiska länderna lagstiftningsvägen enligt prövning kunna befrias från arbetsgivaransvar gällande små arvoden.

d) Ge idrottsföreningarna ökat ekonomiskt stöd

Idrottens andel av tipsvinstmedlen, som enligt gällande förordning förutsätts vara 36,6% har år för år sjunkit och föreslås i budgetförslaget för 1999 bli endast 20,2%, d.v.s 445 Mmk (vartill kommer 44 Mmk för idrottens yrkesutbildning från skattemedel). En målsättning är att höja idrottens anslag, men om detta inte är möjligt av statsfinansiella skäl, bör en omfördelning göras inom budgeten så att en större del överförs till det lokala planet. Ifall statens anslag till lokala föreningar ökar borde detta inte leda till att kommunerna i motsvarande grad minskar sitt stöd till idrottsföreningarna.

e) Gör bingo- och lotteriverksamheten ekonomiskt lönande för föreningarna

Möjligheterna till skattefri medelanskaffning håller på att beskäras för föreningarna trots ökade ekonomiska behov. Konkret kunde bl.a. bingo-och lotteriverksamheten göras ekonomiskt lönande. Bingoverksamheten och lotterierna inbringar idag marginella resurser på grund av Finlands föråldrade lotterilag. Attityderna gentemot föreningarnas egna ekonomiska aktiviteter bör ändras, vilket bl.a. kunde innebära en modernare och liberalare lotterilag. Föreningarnas nettointäkter av bingo- och lotteriverksamheten ligger idag på omkring 50 miljoner mark, medan motsvarande summa i Sverige är ca 1400 miljoner mark. Lotterilagen har där kontinuerligt förnyats med beaktande av både folkrörelsens behov av ekonomiska resurser och de statliga monopolbolagens behov att kanalisera spelintäkter till allmännyttiga ändamål.

3. Idrotten inom utbildningsväsendet

Utbildningsväsendet har en central roll för individens fysiska utveckling och sunda levnadsvanor men också för skapandet av förutsättningar för tävlings- och toppidrott i vårt land.

Som konkreta åtgärder föreslår arbetsgruppen:

a) Fysisk aktivitet redan före skolåldern

Barnets fysiska utveckling påverkar den emotionella och sociala utvecklingen. Därför borde man redan på hälsocentralernas rådgivningsbyråer kunna ge föräldrarna mera kunskap om betydelsen av fysisk aktivitet och lek för små barn. Likaså bör fysisk fostran i större utsträckning än hittills ingå i utbildningen och fortbildningen av barnträdgårdslärare.

b) Högre kvalitet på idrotten i grundskolan

Målet för gymnastiken och den fysiska fostran i grundskolan är att väcka intresse för idrott och höja elevernas fysiska kondition och allmänna välbefinnande. Det förutsätter
  • att antalet gymnastik- och idrottstimmar ökas till allmän europeisk nivå; för närvarande är antalet idrottstimmar i Finland för 13-16 åringar tredje lägst och för 17-18 åringar lägst i Europa
  • att idrottsundervisningen handhas av engagerade lärare, såsom specialiserade klasslärare eller ämneslärare
  • att undervisningsgrupperna blir ändamålsenliga så att individuella behov kan tillgodoses och att särskilt de passiva eleverna motiveras till fysisk aktivitet; idrotten är också ett redskap för skapande av en positiv atmosfär i skolan
  • att undervisningsutrymmena och - redskapen är ändamålsenliga och anpassade efter elevernas ålder
  • att de elever som är befriade från gymnastik bereds möjlighet till för dem meningsfull fysisk aktivitet
  • att högstadieeleverna bereds möjlighet att ta gymnastik och idrott som tillvalsämne
  • att klubbverksamheten stimuleras i samarbete med förbund och föreningar. Svenska Finlands Skolidrottsförbund och dess flaggskepp Stafettkarnevalen har en viktig uppgift att sammanlänka skolorna och stärka den finlandssvenska identiteten

c) Idrottsinriktning bör utvecklas i gymnasiet

Målet för undervisningen i gymnastik och idrott på andra stadiet är att bygga upp ett bestående intresse för fysisk aktivitet. Därför bör även de yrkesutbildande läroinrättningarna ha ämneslärare i fysisk fostran.

Erfarenheterna av idrottsgymnasiet i Vörå är goda och gymnasiet bör stödas och utvecklas också framgent. Därutöver anser arbetsgruppen, att gymnasier med idrottsinriktning bör utvecklas, dels genom flexibilitet för toppidrottare, dels genom ett stort kursutbud för alla elever med speciellt lockande kurser för dem som inte naturligt sökt sig till idrott och motion samt välutvecklade nätverk och samarbetsformer mellan skolorna, föreningarna och förbunden. Konkreta förslag beträffande Brändö gymnasium i Helsingfors och Katedralskolan i Åbo presenteras i en bilaga till detta betänkande. Därtill har bla.a Närpes Gymnasium och Sydösterbottens yrkesskola inlett samarbete med tonvikt på fotboll. Vid utvecklandet av förslagen bör en viss koordinering ske regionalt och beträffande olika idrotter. Flickornas speciella behov bör också beaktas.

d) Toppidrottarnas studievillkor bör förbättras i högskolorna

Toppidrottarnas mest kritiska utvecklingsperiod sammanfaller ofta med högskolestudierna. Det är därför orimligt att kräva att en toppidrottare, som tränar kanske 20 timmar i veckan, skall kunna genomföra sina studier i samma takt som övriga studenter. Därför bör en toppidrottare kunna komma överens om individuell studieplan. Detta inkluderar en mera individuell bedömning av grunderna för studiestödet än vad högskolorna normalt förordar. Dessutom bör studiestödet också kunna justeras att motsvara en avvikande studietakt.

e) Försvarsmakten bör tillmötesgå också toppidrottarnas behov

En god fysisk kondition underlättar fullgörandet av värnplikten och stärker förutsättningarna för livskvalitet senare i livet. Därför bör stor vikt fästas vid uppbyggandet av kondition under hela värnpliktstiden och motivering till idrottsutövning även efter beväringstiden. För att idrottare, som siktar på en toppidrottskarriär, inte skall stanna i utvecklingen har idrottskompanier visat sig meningsfulla och effektiva. För att de finlandssvenska idrottarna, som avtjänar sin värnplikt i Dragsvik skall ha samma möjligheter att utvecklas som de som tjänstgör vid de finskspråkiga idrottskompanierna, måste verksamheten vid den s.k. idrottsplutonen inom Nylands Brigad utvecklas kvalitativt.

f) Idrottsledarutbildning på svenska måste tryggas

Utbildningen av idrottsinstruktörer på svenska vid Solvalla-Finns är av stor betydelse och måste också i framtiden tryggas - liksom även idrottslinjen vid Norrvalla i Vörå, och idrottsförbundens utbildning av frivilliga idrottsledare.

Utbyggandet av yrkeshögskoleutbildningen - som en del av den högsta utbildningen i Finland - ger förbättrade förutsättningar att dels tillgodose behovet av svenska ämneslärare i fysisk fostran, dels utveckla professionellt idrottsledarskap med god praktisk och teoretisk förankring.

Tredje stadiet vid Solvalla-Finns utgör för närvarande en del av Yrkeshögskolan Sydväst, vilken bör som enda svenskspråkiga yrkeshögskola inom idrottsbranschen ges ett växande ansvar för utbildningen.

Det vore önskvärt att de svenskspråkiga universiteten och yrkeshögskolorna i gemensamt nätverk kunde verka för att säkra utbildningen av svenska ämneslärare i fysisk fostran. I det högskolenätverket bör även den idrottsvetenskapliga fakulteten vid Jyväskylä Universitet utgöra en del. Fortbildningen av lärare bör ske med så flexibla regionala arrangemang som möjligt.

Det är likaså viktigt att fortbildningen vid Solvalla-Finns utvecklas så att toppidrottare efter sin aktiva karriär ges möjlighet till fortsatt yrkeskarriär inom idrotten, samt att idrottsledarskap på högskolenivå generellt kunde odlas vid Solvalla-Finns.