Pohtiva
Tulostettu Pohtiva - Poliittisten ohjelmien tietovarannosta
URL: www.fsd.uta.fi/pohtiva/ohjelmalistat/SFP/504

Ruotsalainen kansanpuolue

Sfp:s alkohol- och drogpolitiska program


  • Puolue: Ruotsalainen kansanpuolue
  • Otsikko: Sfp:s alkohol- och drogpolitiska program
  • Vuosi: 2002
  • Ohjelmatyyppi: erityisohjelma

Sfp:s alkohol- och drogpolitiska arbetsgrupps slutrapport

15.3.2002

1. Drogerna finns i samhället
- Narkotikamissbruket i Finland
- Attityden till droger
- Utvecklingen av beroendet
- Portteorin
- Drogbruk smittar
- Harm reduction

2. Drogvårdens uppbyggnad och tillgänglighet
- Vårdförhållande
- Vårdformerna
- Öppenvården
- A-klinikerna
- Sluten vård
- Vård för specialgrupper
- Vård av HIV-positiva narkomaner
- Vård för gravida drogmissbrukare
- Narkomanvård i fängelse
- Tvångsvård för minderåriga
- Lågtröskelmottagningar
- Vinkki

3. Drogförebyggande arbete och åtgärder
- Tidig intervention
- Drogtester

4. Den finlandssvenska missbrukarvården
- upprättandet av en vårdinstitution för svenskspråkiga narkotikamissbrukande ungdomar

5. Alkoholpolitiska frågeställningar och åtgärder
- Alkoholkonsumtionen i Finland
- Alkoholens skatte- och prispolitik
- Försäljning och marknadsföring av alkohol
- Alkoholreklam
- Konsekvenser av alkoholbrott
- Forskning, undervisning och upplysning

1. Droger finns i samhället

Ämnen som framkallar förändringar i sinnestillståndet kallas allmänt för rusmedel. Etylalkoholen är det vanligaste rusmedlet. Övriga rusmedel kallas ofta gemensamt för droger. Droger representerar för kroppen främmande ämnen som inverkar på det centrala nervsystemet och vars bruk leder till skador både för individen och samhället. Drogerna kan grovt indelas i nikotin (den vanligaste drogen), läkemedel, lösningsmedel, steroider och narkotika. Amfetamin, ecstacy, LSD, heroin och cannabis är exempel på olika slags narkotika. (I detta program avser vi narkotika då vi talar om droger). I avsnitt 5 behandlas alkohol mera specifikt.

Under 1990-talet blev drogerna ett allt vanligare inslag i samhället i Finland. I synnerhet problem som är förknippade med narkotikan ökade, både missbrukarnas antal samt den gruppen som prövade på någon form av droger. Under slutet av 90-talet kunde man också konstatera att drogproblemet fanns i hela landet och berörde en allt större del av befolkningen.

Narkotikamissbruket i Finland

Fortfarande kan man tala om vissa riskgrupper som lättare än genomsnittsfinländarna fastnar i drogmissbruket, men samtidigt blir det allt vanligare att droger och sporadisk droganvändning sprids bland den stora allmänheten. Gallupar visar t.ex. att 50 % av 12-14 åringarna känner till någon som prövat på droger. I en undersökning som gjorts bland beväringar har det framkommit att 20 % själva prövat på droger och 50% känner någon som gjort det. Enligt en grov uppskattning finns det ca 30 000 personer i Finland med missbrukarproblem. Hälften av dessa använder amfetamin och heroin. Av dessa är ca 10 000 amfetaminberoende och 5000 opiatberoende. Fortsättningsvis sker en stor del av narkotikamissbruket i storstäder.

Enligt en utredning som Stakes gjorde om drogmissbruket i Finland år 2000 skulle användningen av droger ha ökat kraftigt fram till år 1998 men stabiliserats år 2000-2001. Brottsstatistiken och statistiken över narkotikarelaterade dödsfall tyder dessvärre inte på en stabilisering utan utvecklingen har tvärtom varit dyster under de senaste åren.

I en befolkningsförfrågning år 1998 (Partanen J. & Metso L.) framgick att utbudet av olagliga droger klart ökat sedan år 1992. Den vanligaste olagliga drogen som provanvänds är cannabis. År 1992 uppgav 4.9 % av den vuxna befolkningen att de prövat på cannabis och år 1998 var motsvarande siffra 10.3% (i åldersklass 16-64 år). År 2000 uppgav 9.8 % av de vuxna i en förfrågan att de någon gång prövat på olagliga droger. De vanligaste olagliga drogerna som uppgavs var cannabis och amfetamin 1%, kokain 0.5 %, ecstacy 0.6 % samt mediciner och lösningsmedel (Hakkarainen P. & Metso L.).

Statistik från år 1998 visar att 2.7% av befolkningen prövat eller använt cannabis under det senaste året och 1 % under den senaste månaden. Också skadeverkningar förorsakade av cannabisanvändningen ökade under 90-talet. Enligt en undersökning om s.k. tunga droger som gjordes år 1997 skulle det i åldersgruppen 15-55 år ha funnits ca 6800-11600 amfetaminmissbrukare. Användningen av andra syntetiska droger (LSD, ecstacy) undersöktes ej i detta samband. Heroin (opiat) missbrukare fanns det år 1997 i samma åldersklass ca 1500-3200. Skadeverkningar förorsakade av missbruk av syntetiska droger och opiater ökade också under hela 90-talet. Beträffande kokain finns inte jämförbar statistik, men mängderna som beslagtagits av polisen har märkbart ökat under de senaste åren. Sömn- och lugnande mediciner missbrukades år 1998 av ca 1.5 % av befolkningen. I undersökningen uppgav 2% att de någon gång under sitt liv sniffat lösningsmedel eller lim. Missbruk av läkemedel leder till döden i nästan fyra gånger fler fall per år än narkotikamissbruk. Oftast har dessa fall tolkats som självmord (Virtanen A.: Huumausainetilanne Suomessa 2000).

Under senare delen av 1990-talet ökade antalet dödsfall förorsakade av heroinförgiftning. Enligt Stakes konstaterades år 1995 ett dödsfall förorsakat av heroinförgiftning, år 1988 uppgick dödsfallen till 27 och år 1999 till 46. År 1999 hade över hälften av nya HIV-fall koppling till intravenöst drogmissbruk. Några år tidigare beräknade man att endast tre procent av HIV-fallen smittats via narkotikasprutor.

Specialläkare Carola Fabritius delar upp drogproblemet i tre helheter. För det första finns själva drogproblemet som består av narkotika, alkohol och mediciner. För det andra har de drogberoende en hög frekvens av mentala störningar, vilka inte är orsakade av droger, t.ex. depression och ångest. För det tredje är många somatiska sjukdomar förknippade med drogmissbruket. Hepatit B och C (smittosam leverinfektion) har ökat, infektioner är vanliga hos missbrukare och HIV- vågen som fick sin början 1998 pågår fortfarande.

Arbetsgruppen anser

  • att drogmissbruket är ett utbrett samhällsproblem i hela landet och att förebyggande åtgärder samt åtgärder för att minska på skadorna som drogerna förorsakar bör vidtas i hela landet.
  • att det är hög tid att inse att narkotikahandeln och utbudet av olagliga droger växer och är professionellt organiserat. Särskilt ungdomar och utstötta grupper med sociala problem är riskgrupper som utnyttjas av den kriminella droglobbyn.
  • att både det förebyggande arbetet och vården av drogmissbrukare bör bygga på individuella åtgärder i ett så tidigt skede som möjligt.
  • att målet är ett narkotikafritt samhälle.

Attityden till droger

Stakes har gjort en jämförelse mellan ungdomars attityder åren 1996 och 1998. I undersökningen deltog ca 12 500 niondeklassister och gymnasieelever i Helsingfors, Åbo, mellersta Finland, östra Finlands län, Kajanaland samt Rovaniemi under båda undersökningsåren.

Undersökningen visade att både niondeklassisternas och gymnasieelevernas inställning till sporadisk marihuanarökning blivit liberalare under förloppet av några år. Pojkarnas attityder var liberalare än flickornas och gymnasieelevernas liberalare än niondeklassisternas. Attitydförändringen kunde också noteras utanför storstäderna även om inställningen till marihuanarökning inte var lika liberal där. År 1998 motsatte 85 % av männen och 91 % av kvinnorna legaliseringen av cannabis. Ur ungdomsbarometern år 1999 framgår att 70% av ungdomar i åldern 15-29 fortsättningsvis ansåg att användningen av cannabis bör vara straffbar. Finländsk lag förbjuder kategoriskt import, försäljning, innehav och användning av narkotika. Det förs en diskussion i samhället om legalisering av de sk. lätta drogerna såsom hasch och marijuana. Ett argument som ofta betonas är att användningen av dessa är så allmän och att så många prövat på dessa drogformer utan att fastna i missbruket. De som förespråkar legalisering framhåller bl.a. att dessa lätta droger inte är farligare njutningsmedel än alkohol och att det skulle vara lättare att stävja kriminaliteten som är förknippad med drogförsäljningen om sk. lätta droger vore lagliga. Man jämför också tobakens hälsorisker med cannabis och forskare hävdar att tobak är så hälsovådligt att det inte skulle tillåtas om det uppfanns i dag. Logiken att tillåta ett njutningsmedel och förbjuda ett annat, som förorsakar ännu mera skador ifrågasätts av många. Ungdomar ställer sig också skeptiska till narkotikaupplysning som hävdar att all narkotika är lika farlig och beroendeframkallande. Då så många själva prövat eller känner någon som prövat på t.ex. cannabis utan att bli narkoman, kan en alltför generaliserande upplysning uppfattas som oärlig skrämselpropaganda.

Att surfa på Internet och umgås via Internet är en del av ungdomars vardag som föräldrar och andra vuxna ofta inte följer med tillräckligt noga. På Internet finns både saklig och osaklig information om droger. Det finns s.k. chatgrupper som diskuterar upplevelser och effekter av olika droger. Man kan få veta var man får tag på hallucinogena svampar, lockande information om nya drogpreparat och anvisningar om hur man kan manipulera drogtest osv.

Arbetsgruppen anser

  • att användningen och innehav samt försäljning av narkotika bör vara olagligt även framöver. Kriminaliseringen ger tydlig signal om att narkotikabruket är förknippat med faror och risker.
  • att blandmissbruket av droger och mediciner kräver större uppmärksamhet och att den ökande gatuhandeln av drogsubstitut och läkemedel bör stävjas.
  • att det är viktigt att i informationen poängtera olikheterna mellan drogerna och de risker de olika drogerna medför för dem som prövar på dem.
  • att det behövs skräddarsydda informationskampanjer om drog- och alkoholmissbruk riktade till föräldrar, lärare, ungdomar, ungdomsledare, social- och hälsovårdspersonal och polis.
  • att det är viktigt att bygga upp och förstärka nätverk mellan organisationer och medborgargrupper i syfte att påverka attityderna mot droger.
  • att föräldrar, skolor och ungdomsarbetare bör få information om vilken riskinformation ungdomarna kan komma i kontakt med genom Internet. På samma sätt som föräldrar bör veta med vem ungdomarna umgås med och var de rör sig bör de även följa med ungdomarnas kontakter via Internet.
  • att skolor, bibliotek och andra instanser som kan jämföras med dessa, utnyttjar de spärrprogram för datorernas Internetsidor som förhindrar minderåriga att komma in på sidor som inte är avsedda för dem.

Utvecklingen av beroendet

Drogmissbruket är en beroendesjukdom. Människorna reagerar väldigt olika på tobak, alkohol och narkotika. En del har en mycket större benägenhet än andra att utveckla ett beroende till ett njutningsmedel eller en drog. Ingen som prövar på en drog tror att den skall bli beroende. Användningen kan pågå länge innan användaren medger att personen inte själv styr sitt eget handlande och innan hon medger att beroendet utvecklats.

Det första stadiet i narkotikaanvändningen kan kallas experimentstadiet. En individ prövar av nyfikenhet. Oftast är personen alkoholpåverkad och nyfiken på vilken drogens effekt är. Om effekten upplevs som positiv är risken stor för att experimentet upprepas. Användaren lär sig dosering och användningssätt.

Följande skede är missbrukarstadiet. Personen använder drogen för att få önskad effekt. Användningen blir regelbunden ifall drog finns att tillgå. Användaren upplever få negativa verkningar ännu i detta stadium. Narkomanens beteende smittar av sig, hon missionerar för drogen, lär ut tekniken, bjuder, säljer och förstorar sitt nätverk. Fortfarande förnekar hon ett beroende. Missbrukaren klarar kanske fortfarande av att gå i skola eller arbeta. Personen är inte motiverad att söka vård i detta stadium.

I det följande skedet har beroendet av drogen blivit så starkt att det blivit huvudinnehållet i livet, åtminstone periodvis. Ett psykiskt beroende har redan utvecklats i detta skede. Personen har utvecklat en nivå av tolerans och har redan avvänjningssymptom. Personen kan inte sluta använda droger när hon väl har börjat. Droganvändningen blir dyr och missbrukaren tvingas bli en länk i ett försäljningsnätverk för att finansiera sin egen droganvändning. Fortsättningsvis tror missbrukaren att hon kan låta bli droger om hon vill. I detta stadium klarar personen inte längre av att gå i skolan eller arbeta. I detta skede söker missbrukaren vård för att få en period av missbruk avbruten, eller för att få behandling för sjukdomar eller olycksfall.

I det sista stadiet, slutstadiet, har droganvändaren redan långa perioder av droganvändning bakom sig. Abstinenssymptomen är svåra och personen använder flera droger. Problemen och de negativa följderna är många. Missbrukaren medger beroendet men har gett upp och tror inte själv att hon kan bryta beroendespiralen. Missbrukaren håller på att marginaliseras eller är redan marginaliserad. Hon har ingen kontroll på tiden eller regelbundna vardagsbestyr. Narkomanen kan inte mera medvetet styra sitt eget liv.

I experimentstadiet kan skolornas elevvård, skolhälsovårdaren eller skolkuratorn hjälpa genom att informera och reagera om signaler finns. Vuxnas oro räcker som argument. Man kan även använda drogtest som hjälpmedel för att upptäcka missbruket. Fastän den unga inte är motiverad för vård, kan oroliga föräldrar och andra närstående få hjälp i detta skede, vilket i bästa fall kan leda till att missbrukaren slutar missbruka, eller söker sig till vård. I beroendeskedet gäller det för föräldrar och eventuella myndigheter eller vårdplatser, att vara lyhörda för missbrukarens motivation för vård. Specialskolad personal behövs för motivationsarbetet. I detta skede är missbrukaren ofta i behov av avgiftning, före det psykosociala rehabiliteringsarbetet kan inledas. I beroendestadiet behövs akutvård. I fall flera avgiftnings- och rehabiliteringsförsök misslyckats för opiatberoende narkomaner, kan medicinsk avgiftning bli aktuell kombinerat med psykosociala stödåtgärder. Avsikten är att minska doserna under kontrollerade former. Om andra vårdförsök misslyckats, kan substitutionsvård bli aktuell för opiatberoende narkomaner.

Arbetsgruppen anser

  • att vuxna som arbetar med ungdomar och vårdpersonal skall utbildas till att upptäcka, ingripa och stöda missbrukaren och hennes anhöriga, och därmed höja motivationen för vård i olika skeden av missbruk. Interventionen bör ske i ett så tidigt skede som möjligt.
  • att ingen som söker hjälp får avvisas med motiveringen att klientens situation inte är tillräckligt allvarlig.
  • att elevvårdens (skolhälsovården, -kuratorn, -psykologen) roll i det drogförebyggande arbetet och för ungdomarnas välbefinnande är särskilt viktigt och därför bör prioriteras i alla kommuner.

Portteorin

Knappast någon börjar sitt narkotikamissbruk med en spruta. Det vanliga drogmissbruket och beroendet utvecklats enligt schemat som beskrevs i stycket om beroendeutvecklingen. De flesta uppger att de prövat på droger för att någon i vänskapskretsen bjudit. I de flesta fall har narkotikamissbruket börjat som oregelbundet experimenterande genom att röka cannabis. De flesta cannabisrökare har också rökt tobak före cannabisrökandet. Experimenterandet sker vanligen i sällskap där det röks och alkohol konsumeras i berusningssyfte. Man kan dels tala om ett trendexperimenterande bland ungdomar på fester och i vissa subkulturer och dels om ett experimenterande bland ungdomar som ofta har många problem av social och psykiatrisk natur. Typiskt är i alla fall för de som blivit drogmissbrukare att man börjat med s.k. lättare droger och med tiden övergått till farligare droger och att narkotikamissbrukarna rökt och använt alkohol innan de börjat missbruka narkotika. Detta beteendemönster kallas allmänt för portteorin och är en stark orsak till att man velat bevara de stränga restriktionerna till all narkotika.

Arbetsgruppen anser

  • att tobakens och alkoholens betydelse som inkörsport till drogmissbruk bör få en större uppmärksamhet i drogförebyggande kampanjer som riktar sig till ungdomar och föräldrar och andra personer som står ungdomarna nära.
  • att man noggrant bör följa med modeflugor och trender bland ungdomar och subkulturer. Växelverkan mellan vuxna och ungdomar, d.v.s. kontakter över generationsgränser är viktig för att barn och ungdomar skall få en harmonisk uppväxt, ett gott självförtroende och en sund samhällssyn.

Drogbruk smittar

Drogbruk tenderar att spridas från person till person på ett epidemiskt sätt. Endast enstaka personer börjar experimentera med droger för sig själva. Det stora flertalet av drogmissbrukarna har lärts upp av någon annan, som sprider både drogen och kunskapen om hur den skall användas för att få önskad "positiv" effekt. En undersökning från England visade hur en enda heroinmissbrukare lärt upp fyrtio ungdomar att börja använda heroin under ett par års tid.

Det finns två huvudtyper av "smittospridare". Dels "missionerar" personer i missbrukarstadiet, som är "nyförälskade" i sin drog och ännu inte upplevt några större negativa effekter av den "bara man använder den rätt". De unnar gärna andra denna "lycka". Dels langar längre hunna missbrukare i det fullfjädrade beroendestadiet droger för att finansiera sitt eget missbruk. Härtill är de ofta tvingade av brottsliga ligor, knarkmaffian, som driver in skulder och förhindrar "tjallande" till myndigheterna med mycket brutala metoder. Ofta bjuds den första dosen gratis. Ibland kan det förekomma "marknadsföringskampanjer" då t.ex. heroin säljs billigt under någon tid för att det skall vara lättare att värva nya användare. Denna senare typ av smittospridare saknades i huvudsak under den föregående narkotikavågen 1969-1971, men utgör ett viktigt inslag i narkotikaläget i dag.

Arbetsgruppen anser

  • att det är viktigt att på varje ort noggrant följa med hur narkotikamissbruket utvecklas, så att epidemier kan upptäckas.
  • att polisen och tullen får tillräckliga resurser och arbetsmöjligheter att ta itu med narkotikaligorna.

"Skadereduktion" (Harm reduction)- som ett sätt att minska på narkotikamissbrukets skadeverkningar

Med begreppet " skadereduktion" avses all sådan verksamhet som strävar till att minska på narkotikamissbrukets skadeverkningar, både för narkomanen och för hela samhället i övrigt. Skadereduktion innefattar nål- och sprutbyte, substitutionsvård (man tror inte att patienterna blir av med narkomanin, patienten behöver inte längre begå brott för att tillfredsställa sitt beroende) samt droginformation som syftar till att minska riskerna för narkomaner genom att berätta vad man bör göra om någon överdoserat, hur man skall injicera, att man skall dricka mycket vatten när man använder ecstacy. I vissa städer i Europa har man på ravepartyn erbjudit en möjlighet att testa kvaliteten på narkotikan för att minska riskerna vid användandet.

Under de senaste åren har man på många håll i landet tagit i bruk en ny metod för att minska på skadorna, nämligen insamling och byte av använda nålar och sprutor. Om verksamheten har förts och förs fortfarande en diskussion om vilken signal samhället ger narkotikamissbruket. De som motsätter sig utbytet av nålar och sprutor hävdar att man med denna verksamhet underlättar användandet av narkotika, medan de som stöder verksamheten anser att detta dels är en möjlighet att få bort livsfarliga nålar och sprutor från parker, gator och torg samt att detta kan ge en möjlighet att skapa en kontakt till narkotikamissbrukaren. På sikt kan detta bidra till att missbrukaren söker sig till vård. En viktig orsak anses också vara att genom bytet av använda injektionssprutor och nålar förhindra spridningen av farliga sjukdomar så som HIV och Hepatit-B och -C: Hälsovårdsmyndigheterna bör enligt lagen om smittosamma sjukdomar förhindra spridningen av farliga infektionssjukdomar.

Genom att minska på skadeverkningar sparar samhället pengar och mänskligt lidande besparas. Men samtidigt måste man dra en gräns för hur långt dessa åtgärder kan drivas då man samtidigt har en lagstiftning som förbjuder användningen av narkotika. Resurser för att bekämpa drogers skadeverkningar är dessutom begränsade och därför är man tvungen att se vilka åtgärder som ger bästa effekt i samhället och bäst förhindrar spridningen av drogmissbruket.

Arbetsgruppen anser

  • att åtgärder som syftar till att skapa en kontakt till narkomanen och till att förhindra spridningen av sjukdomar och uppkomsten av t.ex. HIV- epidemier genom gratis nål- och sprutbyte är viktiga former av "skadereduktion".
  • att drogupplysningen också bör bestå av information om hur man skall agera då man befarar att någon fått alkoholförgiftning eller överdos av narkotika.
  • att man i Finland inte skall gå in för en vidare "skadereduktions" politik än vad drogsituationen skulle kräva. Bekämpningen av drogmissbruket bör fortsättningsvis huvudsakligen inriktas på det förebyggande arbetet och lättillgänglig vård för missbrukare.

2. Drogvårdens uppbyggnad och tillgänglighet

Vårdförhållande

Granskar man hur narkotikamissbrukarna uppsöker vård kan man grovt göra en indelning i tre grupper. De som missbrukar cannabisrelaterade droger söker vanligtvis avgiftningsvård efter 20-30 år, de som missbrukar amfetamin efter 2-3 år och opiatmissbrukare uppsöker vård snabbast av dessa grupper. En typisk patient, som söker akut avgiftningsvård är en opiatberoende man i åldern 18-22. Två tredjedelar av de vårdsökande är män, men kvinnors andel ökar (Fabritius C.)

Vården av narkotikamissbrukare är också ett sätt att förebygga narkotikamissbruket eftersom narkotikamissbruk ofta sker i grupper och missbruket sprider sig bland allt fler. Missbrukarna behöver ett nätverk av missbrukare kring sig för att säkerställa tillgången på droger för sin egen del. För vårdens del är det viktigt att skilja mellan den förebyggande vården och vården av drogmissbrukare. Bland drogmissbrukarna beror också vårdbehovet på vilken slags droger personen använder och vilka sjukdomar drogmissbrukaren lider av.

Kring vårdfrågan råder fortfarande mycket oklarheter och social- och hälsovårdspersonalen har en otacksam uppgift att skapa vårdmodeller och metoder som motsvarar de behov som finns i samhället. Under de senaste åren har en ny patientgrupp uppstått; s.k. dubbel- eller trippeldiagnos patienter, d.v.s. personer som är amfetaminmissbrukande mentalvårdspatienter, som dessutom fått HIV-smitta. Det inte tillräcklig beredskap att klara av dessa svåra sjukdomsfall finns inom vårt social- och hälsovårdssystem. Förändringen och droganvändningen har varit snabb och förebyggande åtgärder och vårdmetoder kan i värsta fall ha motstridig effekt. Tex. uppstår nya problem då medicin som används som substitut för narkotika sprids i gatuhandeln (Granström Veikko, HNS 2001).

Vården måste alltid vara högklassig och finnas i tillräcklig utsträckning. Lågtröskelmottagningar behövs i hela landet och informationen om dem måste finnas tillgänglig i alla kommuner. Drogproblemet är omfattande i fängelser och därför har man på många håll inrättat drogfria avdelningar och också möjliggjort för personer som inlett t.ex. substitutvård före fängslandet att fortsätta vården om fången kunnat hålla sig ifrån droger. För tillfället förs en debatt om fängelser skall införa möjligheter att byta använda nålar och sprutor till rena. Förespråkarna ser det som ett sätt att förhindra spridningen av infektionssjukdomar såsom HIV, hepatit B och C. Motståndarna vill ej ge en signal om att droganvändning skulle accepteras i fängelser eller på annat sätt underlätta drogmissbruket i fängelser.

Bland vårdpersonal inom social- och hälsovården efterlyser man klara ställningstaganden om acceptansen för olika vårdmetoder. Problematiska situationer uppstår för vårdpersonal t.ex. vid lågtröskelmottagningar med nålbyte, som ständigt får balansera mellan det lagliga och olagliga i arbetet de utför. Även för polisen är situationen oklar.

Arbetsgruppen anser

  • att klara ställningstaganden om acceptabla vårdmetoder på nationell nivå bör utarbetas av social- och hälsovårdsministeriet och bringas i kraft av regeringen.
  • att kommunvisa drogstrategier om både det förebyggande arbetet och vårdformer bör uppgöras, efterföljas och hållas uppdaterade.

Vårdformerna

Kommunen är enligt rusmedelslagen skyldig att ordna missbrukarvård i nödvändig utsträckning. Vården fördelas på öppenvård (A-klinker, ungdomsstationer, drogkliniker m.m.), kortvarig institutionsvård för avgiftningsvård, rehabilitering och stödservice (dagcenter och stödboende) samt självhjälp (AA och NA -föreningar). Därtill kommer kommunens normala bastjänster inom social- och hälsovården som hela tiden får påta sig ett större ansvar i rusmedelvården. Hälsovårdscentralerna ansvarar bl.a. för vården av förgiftningsfall i anslutning till drogmissbruk samt vården av sjukdomar och olycksfall förorsakade av drogmissbruket. Kortvarig avgiftningsvård kan också ordnas vid en hälsocentral. Serviceformer som riktar sig uttryckligen till drogmissbrukare finns det sparsamt av och det som finns är för det mesta koncentrerat till de största städerna. Personer som lider av psykiska sjukdomar och som dessutom är drogmissbrukare sköts bl.a. av mentalvårdsbyråernas öppenvård. Ett känt problem är, att det är svårt för en mentalt sjuk drogmissbrukande person att få en vårdplats på ett mentalsjukhus. Ungefär hälften av alla drogmissbrukare lider av psykiska sjukdomar.

Arbetsgruppen anser

  • att all vårdpersonal bör få utbildning i att känna igen och att bemöta drogmissbrukare. Vårdpersonalen bör också känna till vilken vårdinrättning drogmissbrukaren kan hänvisas till.
  • att bashälsovården inte i dess nuvarande form kan påföras hela ansvaret för missbrukarvården. I kommunerna bör särskilda mottagningar inrättas med specialutbildad personal för att sköta personer som har missbrukarproblem och vårdbehov som beror på missbruket.

Öppenvården

Öppenvården kan ge stöd och råd både till narkomanen och hennes anhöriga och vänner. Till den öppna vården räknas A-kliniker, ungdomsstationer och drogkliniker. Också rehabilitering av drogmissbrukare sker inom den öppna vården. T.ex. organisationen Fri från Droger har verksamhetsenheter på 22 orter i landet. Också Folkhälsans com.in projekt faller under ramen för öppenvården. Genom com.in projektet stöder man unga personer som riskerar att stötas ut ur samhället. Drogmissbruket är aldrig en privat angelägenhet som skulle beröra bara en människa, utan är en del av ett större samhällsproblem.

A-klinikerna

A-klinikerna fungerar inom öppenvården som stöd för personer som själva missbrukar droger eller för deras familjemedlemmar och andra anhöriga. För unga missbrukare finns särskilda ungdomsstationer. Drogklinikerna är specialiserade på narkotika och blandmissbrukare. Huvudprinciperna i arbetet i öppenvården är, att verksamheten baserar sig på frivillighet från klientens sida, verksamheten är konfidentiell och klienten bestämmer själv om sitt deltagande. Vården baserar sig på motivations- och samarbete och utgår från att klienten vill få till stånd en önskad förändring. Klienten ställer själv upp målsättningen för vården.

Arbetsgruppen anser

  • att tjänsterna som den öppna vården erbjuder är nödvändiga och att frivilligorganisationerna gör ett värdefullt arbete som bör understödas.
  • att öppenvården, som baserar sig på frivillighet och ett samarbete mellan vårdenheten, klienten och hennes familj, skola m.m., erbjuder vårdsätt som bör prövas innan man går in för medicinsk vård.

Sluten vård

Sluten vård kan bestå av vård vid avgiftningsstationer, vårdkollektiv, rehabiliteringsenheter samt av specialsjukvård.

Vården av drogmissbrukare inom specialsjukvården är alltid långvarig och räcker minst tre månader. Vårdtiden innehåller fyra faser: 1) uppkomsten av ett vårdförhållande, 2) uppnående av abstinens, 3) terapi, 4) fortsatt vård. Om en patient söker sig till en poliklinik och man misstänker drogmissbruk inleds vården med drogtest och somatisk vård. Utgående från vilket problem som är mest akut uppgörs en vårdplan för patienten. Uppskattningsvis 3000-5000 personer behöver idag specialiserad vård (Fabritius C., muntlig uppgift) För att få en vårdplats förutsätts att patienten är myndig och lider av tvångsmässigt drogmissbruk. Helst skall personen ha försökt sig på lindrigare vårdformer tidigare.

Avgiftningsvård kan ges upp till en månad. Under behandlingstiden avstängs patienten från det övriga samhället. Vården utförs utgående från en individuell plan som är nödvändig för att vården skall lyckas. Denna form av vård erbjuds t.ex. vid Kurvis drogklinik, Munkholmens avvänjningsavdelning i Helsingfors, Järvenpää socialsjukhus, Pellas drogvårdsavdelning. (Om finlandssvensk sluten vård se kapitel 4, Den finlandssvenska missbrukarvården.)

Hietalinna kollektiv i Helsingfors är exempel på sluten vård där vården sker utan bruk av mediciner, men under läkares översyn. Vid Hietalinna kollektiv används akupunktur och massage som vårdmetod för att minska på abstinensbesvären.

Vård för specialgrupper

Substitutionsvård är en vårdform för långvariga opiatmissbrukare.

Sedan år 1997 har det varit möjligt att vårda opiatmissbrukare med substituerande mediciner som tar bort tvångsbehovet av narkotika. Främst är det fråga om metadon- eller buprenofinsubstitut. Vården kan fortgå i tiotals år och hittills har endast 5% av metadonpatienterna lyckats avvänja sig från både narkotikan och substitutet. Patienten måste dagligen avhämta sin medicindos hos den sjukvårdsanstalt som har rätt att ge dagsdosen. En förutsättning för att få substitutvård är att patienten prövat på andra vårdformer utan goda resultat (SHM förordning 607/2000). I substitutionsbehandlingen ingår såväl mediciner som psykosocial behandling. Avsikten med behandlingen är att göra personen samhällsduglig igen. Idag får ca 80 personer metadonvård och 25 personer buprenofinvård i Finland. Metadonbehandlingen kostar samhället ca 80 000 euro per år och buprenofinbehandlingen 20 183 euro per år. Enligt vissa beräkningar kostar en obehandlad narkoman samhället ca en halv miljon mk per år i form av kriminalitet och social- och hälsovårdskostnader.

Substitutionsvården får inte odelat stöd i samhället. Bland missbrukare och särskilt unga opiatmissbrukares familjer önskar man att möjligheterna till substitutionsvård skulle underlättas. Men bland dem som motsätter sig substitutionsvård framhålls att dessa ämnen återfinns i gatuhandeln, att metadonberoendet binder missbrukaren för obestämd tid och att behandlingen är dyr för samhället. Det framhålls också att substitutionsvård endast kan ersätta heroin och att amfetamin och blandmissbruk är ett växande problem. Läkemedlet buprenofin hjälper endast under avgiftningen och är alltså bara en del av hela rehabiliteringsprocessen. En oroväckande följd av att man i större omfattning börjar dela ut buprenofin åt heroinmissbrukare kan bli att missbrukarna övergår till heroin från amfetamin och andra droger (Fagerström K. , Hbl 5.11.01). Erfarenheter från andra länder, bl.a. Frankrike, visar att många har missbrukat substitutionsvården genom att fortsätta användningen av andra droger och rusmedel vid sidan av substitutet. Vissa forskare varnar också för att kriterierna för utdelning av substitutet har en tendens att lindras med tiden. Man framhåller också att tyngdpunkten i vården förskjuts från psykosocialt behandlingsarbete, till att endast omfatta medicinsk vård. Enligt forskarna Kari Poikolainen och Klaus Mäkelä är en tredje negativ faktor att riktningen går från en sträng, daglig av läkare övervakad dosering till en mer flexibel, mer sällan och i större engångsdoser utdelad dosering som i större utsträckning beaktar patientens önskningar. Kritiska röster framhåller också att de flesta heroinmissbrukare kan avvänja sig från både lagliga och olagliga droger om de är tillräckligt motiverade för det (Fagerström K. Hbl 5.11.01)

En arbetsgrupp tillsattes hösten 2001 vid social- och hälsovårdsministeriet med uppdrag att uppgöra ett förslag om den medicinska vården av opiatmissbrukare. Dels skulle arbetsgruppen komma med förslag om hur man med gällande förordning kan öka omfattningen av vård för opiatmissbrukare i form av avvänjnings-, ersättande och upprätthållande vård. Den andra uppgiften var att föreslå på vilket sätt nuvarande förordning bör förändras för att bättre än nu motsvara opioidmissbrukarnas vårdbehov. Arbetsgruppen konstaterar i sin rapport att den nuvarande förordningen inte tillåter att missbrukaren inleder substitutbehandlingen på annat ställe än på centralsjukhusen. Gruppen föreslår att man i lagen om missbrukarvård skulle ge fullmakt att engagera samtliga enheter som har rätt att ge vård att inleda vården. Arbetsgruppen föreslår att nya vårdenheter inrättas, särskilt i huvudstadsregionen. Förslaget har väckt protester och reaktioner eftersom de redan nu befintliga vårdinrättningarna kämpar med ekonomiska problem. Många verksamma inom vården av drogmissbrukare anser att förslaget leder till den utveckling som bl.a. K. Fagerström samt forskarna K. Poikolainen och K. Mäkelä varnar för. Arbetsgruppen anser också att vården av opiatberoende personer med hjälp av mediciner inte till alla delar bör klassificeras som specialsjukvård på basen av den erfarenhet man fått av vården. För att öka vårdplatserna så att det motsvarar behovet, borde man enligt utredningen i större omfattning än idag överflytta vården från missbrukarvårdens till bashälsovårdens enheter.

Arbetsgruppen anser

  • att substitutionsvård kan accepteras som vårdmetod då denna vård övervakas noggrant och patienten regelbundet besöker vårdinrättningen för att motta begränsade mängder medicin. Substitutvården bör alltid ske parallellt med psykosocial vård och användningen av andra droger bör följas för att förhindra att substitutet missbrukas.

Vård av HIV-positiva narkomaner

År 2000 kände man till ca 200 fall av HIV-positiva personer som blivit besmittade genom att ha använt smutsiga injektionsredskap. Antalet är mindre än i andra västerländska länder. År 2001 registrerades 127 nya fall av HIV-positiva personer, av dessa hade 48 blivit besmittade genom att ha använt smutsiga injektionsredskap.

A- stiftelsen startade år 1997 de första infopunkterna för sprutnarkomaner. Vid infopunkterna kan man byta använda nålar och sprutor och få gratis kondomer. Narkomanerna erbjuds också möjligheter till vaccination mot hepatit. Genom denna verksamhet vill man framförallt förhindra spridningen av HIV och hepatit -B och -C. Samtidigt som användningen av heroin ökade under 1990- talet ökade också sprutnarkomanernas antal. År 1998 startade en HIV-epidemi som fortfarande pågår.

År 2000 startade Diakonissanstalten ett servicecenter för HIV-positiva. Förutom de tidigare nämnda serviceformerna erbjuds sprutnarkomanerna sexualupplysning, HIV och Hepatit-tester samt besökarna styrs in för vidare vård om de har motivation till det. År 2000 startades i Helsingfors en form av uppsökande verksamhet riktad till utslagna sprutnarkomaner, som inte ens klarar av att själva söka sig till lågtröskelmottagningar. Enligt Aids-stödcentralen finns det sprutnarkomaner som medvetet har smittat sig med HIV för att komma åt bättre service.

Arbetsgruppen anser

  • att särskilda social- och hälsovårdsstationer och infopunkter för HIV- positiva narkomaner bör finnas i alla medelstora och stora städer i Finland.
  • att specialpersonal bör utbildas för att vårda de nya, svåra grupperna inom drogvården. Dessa är t.ex. HIV- positiva narkomaner, och missbrukande mentalvårdspatienter.
  • att vården av HIV-positiva narkomaner inte får ske på bekostnad av vården för icke HIV-besmittade narkomaner.

Vård av gravida drogmissbrukare

En annan grupp som är särskilt sårbar är gravida kvinnor med rusmedelsproblem. En olöst fråga är hur man bäst kunde stöda gravida drogmissbrukare och skydda fostret. Finland har ingen lagstiftning om tvångsvård av gravida. Det är också grundlagsstridigt att tvinga modern till vård på basen av fostrets rättsskydd. En person kan mot sin vilja högst tas in för sjukhusvård för fem dagar. Av de ca 55 000 barn som föds i Finland per år räknar man med att ca 4000-6000 foster utsätts för rusmedel under graviditeten. Ca 100 barn per år är beroende av droger då de föds. Genom att ta urinprov på de nyfödda kan mammans drogmissbruk konstateras. Alkoholen förorsakar mera skador på fostret än narkotika. Barn med tydliga skador som förorsakats av moders alkoholmissbruk kallas FAS-barn. Barn med lindrigare skador kallas FAE-barn. 0.3 % av de gravida kvinnorna besöker inte rådgivningen under graviditeten. Ofta är det dessa kvinnor som missbrukar droger och som inte vill eller inte klarar av att uppsöka rådgivningen. (muntlig uppgift, Risto Pomoell, SHM).

Vid HNS kvinnoklinik i Helsingfors finns en socialpediatrisk poliklinik för gravida missbrukarkvinnor. Målsättningen är att stöda de väntande mammorna att minska på droganvändningen genom mottot " drogfri dag, vecka, graviditet och ett friskt barn". Mammorna besöker polikliniken en gång i veckan och år 2000 hade polikliniken sammanlagt 80 klienter. Det är lättare att nå alkoholmissbrukande gravida än narkotikamissbrukare, som ofta medvetet försöker undvika att ertappas för droganvändningen. Ett sätt att få reda på om den gravida är drogmissbrukare kunde vara att vid rådgivningsbesök drogtesta henne.

Det förs en debatt om möjligheten att tvinga missbrukarkvinnor till vård under graviditet. Åsikterna går isär om följderna av detta. En del experter säger att tvångsvård inte kan lyckas dels för att det är omöjligt att stänga in och övervaka en gravid kvinna under hela graviditeten. Det kan också vara farligt att genom tvångsvård förhindra kvinnan att använda droger för en tid eftersom risken för en överdos stiger om hon efter en paus tar en "normal" dos, som då kan visa sig ha en för stark effekt. Å andra sidan kan det inte heller accepteras att en gravid kvinna med sitt drogmissbruk riskerar att skada fostret. Fostret har inga juridiska rättigheter och denna problematik påtalas också av en del experter (Martin Renlund, muntlig uppgift, kvinnokliniken HNS).

Slutligen är det också fråga om ekonomiska resurser. Tvångsvård är en dyr vård- form som kräver både personal med specialkunskap och vårdplatser. I dagens läge finns det inte tillräckligt vårdplatser. Det finns en risk att tvångsvården av gravida skulle leda till att drogmissbrukare som är motiverade att sluta, och som är i akut behov av vårdplats, skulle tvingas vänta på sin tur längre om mera resurser sattes på tvångsvården. Till detta bör dock tilläggas att varje barn som föds friskt är en inbesparing för samhället och att tvångsvården kunde rädda många barns liv och hälsa.

Klart är i alla fall att rådgivningen kan ge drogmissbrukare ett stort stöd om vård- personalen har rätt utbildning och god sakkunskap om hur drogmissbrukare kan hjälpas och stödas. Särskilda polikliniker för drogmissbrukare är också viktiga och behövs i växande utsträckning.

Arbetsgruppen anser

  • att metoder för att behandla och känna igen drogmissbrukande kvinnor bör ingå i utbildningen av hälsovårdare och barnmorskor som arbetar i mödrarådgivningen.
  • att särskilda vårdteam för drogmissbrukande gravida bör finnas vid alla förlossningssjukhus.
  • att enheter för drogmissbrukande gravida bör finnas vid alla universitetscentralssjukhus.
  • att vårdrekommendationer uppgörs för behandlingen av gravida drogmissbrukare.
  • att regeringen bör inleda beredningen av en lag som beaktar fostrets rättigheter då graviditeten överskridit abortgränsen. Drogmissbrukande gravida bör även mot sin vilja kunna vårdas om fostrets hälsa är i fara.

Narkomanvård i fängelse

90 % av fångarna i slutna fängelser har missbrukat droger i något skede av sitt liv, många har mentala problem och ofta har de heller ingen erfarenhet av yrkeslivet. Många av de unga förbrytarna kommer från familjer med alkohol- och drogmissbruk. I dag finns det ca 10 000 fångar i Finland, 3500 av dessa fångar har hepatit C. Drogerna är ett allmänt problem i fängelserna och droger finner på olika sätt sin väg till fångarna. Ett sätt att stävja drogproblemet i fängelser är att ha drogfria avdelningar. Fångarna på de drogfria avdelningarna drogtestas regelbundet. Fängelserna har i allmänhet inte sprut- eller nålbyte, men fångarna får desinficeringsämnen från fängelset som de kan desinficera sina sprutor med (muntlig uppgift av Kirsti Nieminen). I vissa länder har man god erfarenhet av nålbyte i fängelser. Man har gått in för nålbytet för att förhindra spridningen av sjukdomar. Diskussioner om detta förfarande förs också i Finland.

Vid Kervo fängelse försöker man för varje fånge först kartlägga, sedan stöda och följa upp fångens tillstånd. Man försöker också uppmana fångarna att välja mellan att arbeta eller studera då de avtjänar sitt straff. Det finns möjlighet att avtjäna sitt straff på helt drogfria avdelningar, men i praktiken är antalet platser på de drogfria avdelningarna begränsade.

Fångarna har också möjlighet till samfundsvård som strävar till att göra individen helt drogfri för resten av livet och att göra fången fri från den kriminalitetscirkel som fången ofta levt i. Samfundsvården är frivillig för de fångar som sitter minst ett år i fängelset. Oftast är samfundsvårdens klienter män i åldern 18-40 år. I samfundsvården i fängelset deltar både fångarna och fångvaktarna. Vården finansieras av fängelset så länge fången avtjänar sitt fängelsestraff. Då fångarna kommer ut i samhället finansieras den av kommunerna. Går fångarna med i samfundsvården får de flytta bort från de andra fångarna, men samtidigt skall de kunna arbeta med andra. Ett av de viktigaste elementen i samfundsvården är att det ges en "livsroll" till klienten, dvs. klienten ger upp sin roll som narkoman, alkoholist eller kriminell. (muntlig information av Kirsti Nieminen och Benny Uhlenius)

Arbetsgruppen anser

  • att fängelserna bör vara drogfria vilket innebär en skärpning av övervakningen av droganvändningen
  • att alla fångar måste få stöd för att avvänja sig från droganvändningen då de sitter i fängelse.
  • att man inom fångvården bör förhindra spridningen av smittosamma sjukdomar i fängelset.
  • att fångarna bör få individuell hjälp och i detta arbete är den s.k. samfundsvården ett gott exempel på vårdmetod.
  • att kommunerna bör sträva efter att kunna erbjuda de fångar som är i behov av det en bostad och arbete för en övergångstid efter frigivandet.

Tvångsvården av minderåriga

Enligt barnskyddslagen är myndigheterna skyldiga att göra en barnskyddsanmälan om en minderårig person som konstaterats använda droger. Ofta hänger drogmissbruket ihop med andra problem av social art och det är vanligt att den minderåriga drogmissbrukaren har gjort sig skyldig till brott för att få pengar för drogerna. Ungas förseelser bör alltid tas på allvar, och inget brott borde få gå obehandlat förbi.

Arbetsgruppen anser

  • att polisen och socialväsendet samt missbrukarvården bör arbeta nära varandra och med den ungas familj.
  • att det bör finnas tillräckligt med vårdplatser för unga förbrytare och drogmissbrukare. En minderårig bör genast då drogmissbruket uppdagas kunna hänvisas till vård.
  • att all vård bör vara individuellt planerad. För en minderårig person kan det vara bättre att få vård på en annan ort och för en annan kan vården ha större effekt om ungdomen är nära familjen.
  • att all intervention bör ske så tidigt som möjligt.

Lågtröskelmottagningar

Med lågtröskelmottagningar avses vårdställen som narkomanerna kan besöka helt anonymt och som erbjuder intravenöst injicerande narkomanen social- och hälsovårdstjänster och t.ex. möjligheter till sprut- och nålbyte.

Vinkki

Vinkki-stationer är exempel på hälsovårdstationer för drogmissbrukare. Vinkki -stationer finns i de flesta större städer i Finland i dag. Stationens tjänster är avgiftsfria. I Helsingfors lyder Vinkki under A-klinikstiftelsen och Helsingfors stad köper tjänsterna av A-klinikstiftelsen.

Vinkkis mål är att bygga upp en kontakt till drogmissbrukarna. Detta gör också andra målsättningar i Vinkkis verksamhet möjliga. Dessa är bl.a. att förhindra spridningen av infektionssjukdomar, att förhindra överdoser och att förbättra klientens sociala situation. Genom att skapa kontakten till klienten öppnas också inkörsporten till fortsatt vård.

Vid en Vinkki-station kan drogmissbrukaren få både social- och hälsovårdstjänster. Klienterna kan låta testa sig för infektionssjukdomar och få vaccination mot B-hepatit. Klienterna får också rena sprutor och nålar i utbyte mot använda. De flesta som besöker Vinkki har missbrukat droger länge och är i åldern 30-35 år. Vanligt är att droganvändningen inletts i 14 -års åldern och att intravenösa droger kommit in i bilden några år senare.

Arbetsgruppen anser

  • att lågtröskelmottagningars tjänster är nödvändiga för att minska på skadeverkningarna av narkomanin.
  • att alla kommuner bör kunna erbjuda sina invånare lågtröskelmottagningstjänster. Små kommuner kan samarbeta för att upprätthålla denna serviceform.

3. Drogförebyggande arbete och åtgärder

Det drogförebyggande arbetet är mångfacetterat. Dels avser man med det åtgärder som vidtas för att förhindra att målgruppen börjar använda droger. Kampanjer och information som riktas till skolelever, föräldrar, lärare och andra personer som är i kontakt med barn och ungdomar förväntas ha denna effekt. Verksamhet som riktas till allmänheten kallas primär prevention. Målet är att öka kunskapen om droger och de skador de förorsakar. Genom att upprätthålla en hög välfärd som inbegriper goda social- och hälsovårdstjänster försöker man förhindra utslagning. Genom strikta regler beträffande innehav, försäljning och användning av narkotika försöker man begränsa utbudet och användningen av narkotika. I skolorna är målet att förhindra att eleverna börjar använda droger. Många ungdomar kommer i kontakt med tobak, alkohol och andra droger redan som 12-14 år gamla. Därför borde de förebyggande åtgärderna inledas redan före barnen uppnått denna ålder. Enligt utredningar är piller den vanligaste drogen (här utesluts tobak och alkohol) som 15 åriga flickor prövar på medan pojkar mest prövar på cannabis (Leskinen Maire: Suomi ja huumeet). Sekundär prevention riktar sig till riskgrupper och sådana som redan har prövat på droger. Målet är att intervenera så snabbt som möjligt och styra personen till lämplig vård. I skolan utvecklar man sätt att stöda unga som kommer från missbrukarmiljöer och att intervenera tidigt och anvisa vård. Tertiär prevention riktas till personer som har stora missbrukarproblem. Målet är att lindra de skadeverkningar som missbruket för med sig. Personerna är i behov av psykisk, fysisk, mental och social rehabilitering. I skolan bistår man social- och hälsovårdsmyndigheterna (Huoponen K., Peltonen H. m.fl.: Förebygg användningen av rusmedel).

Tidig intervention

Forskningen visar att det är mycket lättare att stöda i ett tidigare skede av drogmissbruket än i ett skede då missbruket blivit kroniskt och ett psykofysiskt beroende uppstått. Barn som växer upp i "riskfamiljer", d.v.s. familjer som dragits med missbrukarproblem, mentala problem, familjevåld m.m. hör till en riskgrupp som är i behov av särskilt stöd. Moderskaps- och familjerådgivningen, dagvårdspersonalen och skolornas elevvård är några viktiga instanser som skall reagera då de märker att något är allvarligt på tok i en familj. Om ett barn har psykiska och sociala problem är det sannolikt att en bakomliggande orsak finns i den omgivning barnet vuxit upp i. Drogmissbruk har en tendens att gå i arv till följande generation. Vissa öppenvårdmottagningar vänder sig specifikt till personer som befinner sig i riskgruppen för detta socialt betingade arv.

Arbetsgruppen anser

  • att social- och hälsovårdsmyndigheterna bör betona undervisningen av att känna igen de tidigaste tecknen på droganvändning och att rikta denna information till föräldrar, skolor och arbetsplatshälsovårdare. Uppgifter om narkotikamissbruk bör behandlas konfidentiellt av social- och hälsovårdsmyndigheterna.
  • att intervention inte får leda till att personen stöts bort från arbetsplatsen eller skolan och därmed riskerar att uteslutas från normala sociala nätverk.
  • att kommunerna bör utveckla modeller för hur man går till väga då krissituationer förorsakade av droger av olika slag uppstår.
  • att ett öronmärkt anslag för barn- och ungdomspsykiatrin fortfarande kommer att behövas under de närmaste åren för att bygga upp fungerande och tillräckliga barn- och ungdomspsykiatriska vårdformer och tjänster i hela landet.
  • att rådgivningsverksamheten för föräldrar, barn och familjer bör prioriteras i kommunerna och att fungerande nätverk byggs upp mellan familjerna, rådgivningen, dagvården och skolornas elevvård. Vuxna bör reagera redan då de första symptomen på riskbeteende märks.

Drogtesterna

Många lagar berör drogtestproblematiken, bl.a. grundlagen, offentlighetslagstiftningen, personlagstiftningen, lagen om integritetsskydd på arbetsplatsen, lagen om patientens ställning och rättigheter. Ingen kan enligt gällande lagstiftning tvingas till drogtest och vägran att låta drogtesta sig får inte leda till att en person betraktas som drogmissbrukare eller på grund av vägran behandlas diskriminerande. Resultatet av ett drogtest får inte ges till en arbetsgivare utan patientens medtycke. Samma gäller också drogtestning i skolor. Resultatet får t.ex. inte ges vidare till skolans personal. För att en minderåriga skall få drogtestas behövs föräldrarnas samtycke. Om ett drogtest är positivt bör resurser finnas för att skicka patienten till vidare vård.

Masstestning av ungdomar har i offentligheten förts fram som en metod att i ett tidigt skede få reda om en skolelev eller studerande använder droger. Förespråkarna hävdar att masstesterna skulle ha en avskräckande effekt på ungdomarna så att de därför skulle avhålla sig från droger. Många förhåller sig skeptiskt till förslaget, bl.a. den expertgrupp som utrett saken vid social- och hälsovårdsministeriet samt utbildningsstyrelsen. Masstestningens negativa sidor är bl.a. att testerna inte hittills har visat sig vara helt pålitliga. Vissa ämnen kan påverka testresultatet och leda till fel resultat. Före man kan ta i bruk drogtester bör man också vara säker på att resurser finns för kontrollprovtagning. Kontrolltester är i proportion mycket dyrare än masstester. Många anser att det skulle vara viktigare och effektivare att använda de begränsade resurser som finns för elevvård för att garantera en fungerande elevvård som bygger på tillräckliga vuxenkontakter i skolorna och en förbättrad kontakt mellan hem och skola.

Arbetsgruppen anser

  • att masstester i form av opålitliga snabbtester inte skall tas i bruk i skolor, utbildningsenheter eller arbetsplatser. Endast i krissituationer t.ex. vid en drogepidemi, kan drogtestning av större grupper användas som metod och alltid ske parallellt med psykosociala vårdmetoder.
  • att skolornas elevvård bör satsa på individuella kontakter och samarbete med eleverna och elevernas familjer.
  • att drogtester enbart skall utföras av professionella yrkesarbetande inom social- och hälsovården .
  • att drogtester alltid då resultatet är positivt skall leda till att patienten kan styras in för fortsatt vård.

4. Den finlandssvenska missbrukarvården

Den aktuella situationen för upprättandet av en vårdinstitution för svenskspråkiga narkotikamissbrukande ungdomar

I Svenskfinland har det inte funnits någon systematiskt utbyggd vårdkedja för narkotikamissbrukare. De svenskspråkiga missbrukarna har blivit hänvisade till finskspråkiga enheter. På Åland har man skickat missbrukarna till Sverige. Ingen vårdinrättning som existerar i Finland torde någonsin haft en enda svenskspråkig grupp för narkotikamissbrukare. (USM, Projektplan "Behandlingshem för unga narkotikamissbrukare").

Erfarenheter från vårdens alla områden visar att vården blir bättre om den ges på klientens eget språk De svenskspråkiga missbrukarna utnyttjar missbrukarvården i betydligt lägre grad än befolkningen som helhet. Ändå torde t.ex. alkoholkonsumtionen vara ungefär lika stor i båda språkgrupperna. Bland svenskspråkiga finns det relativt få bostadslösa, men ett stort dolt alkoholmissbruk (Landèn, Utredning om behovet av svenskspråkiga vårdplatser för drogmissbrukande barn och ungdomar i Finland). För att nå svenskspråkiga unga narkotikamissbrukare behövs det en enhet som särskilt marknadsför sig bland unga. Inom tredje sektorn är de viktigaste finlandssvenska aktörerna i missbrukarvården Kårkulla, Folkhälsan och USM.

Den rusmedelsvård som finns att tillgå i dag riktar sig i huvudsak till alkoholmissbrukare. Inom öppenvården är det framförallt A-klinikerna som kan erbjuda vård på svenska. Inom anstaltvården finns Pixnekliniken i Malax, som är den enda svenskspråkiga missbrukaranstalten i Finland. Pixnekliniken har besökts av nästan 900 personer under 14 år. Ett fåtal av dem har varit unga narkomaner, som dock haft svårt att identifiera sig med de mestadels medelålders manliga alkoholister, som utgör huvuddelen av Pixneklinikens klienter. Pixnekliniken upprätthålls av Kårkulla samkommun. Samariamissionen driver två tvåspråkiga behandlingshem som erbjuder skyddat boende för dem som önskar ett kristet alternativ.

USM har försökt förbättra och utöka vården för narkotika- och blandmissbrukare genom att upprätthålla ett halvvägshem, Kilen, i Malax. Det är i första hand tänkt för sådana personer, som genomgått en månadskurs på Pixnekliniken, men därefter inser att de inte kan återvända till sina hemmiljöer utan risk för återfall.

Statens barnskyddsinrättning Lagmansgården i Pedersöre upprätthöll vård för enstaka narkotikamissbrukande barn på basen av barnskyddslagen med goda resultat. Vården av drogmissbrukande minderåriga lades ned i maj 2000. Avsikten var att överföra verksamheten från början av år 2001 på föreningen Bryggan r.f. Så skedde dock inte. Privata hem har i vissa fall kunnat ta hand om enstaka barn med narkotikabruk. (Projektplan för behandlingshem för unga narkotikamissbrukare, USM)

Ett svensksprakigt vårdhem för unga narkomaner, "Tolvishemmet", grundas i aktiebolagsform under vårvintern 2002. Ägare i aktiebolaget är Kårkulla samkommun, Samfundet Folkhälsan och Understödsföreningen för Svenspråkig missbrukarvård. Vårdhemmet har sju platser. Bolaget säljer vårdtjänster till kommuner i Svenskfinland. Vården bygger på frivillighet och personlig motivation. För sin verksamhet hyr bolaget den gamla veterinärgården i Malax.

Arbetsgruppen anser

  • att en utredning om behovet av ett vårdhem för unga som inte bygger på frivillighet, d.v.s. vård i enlighet med barnskyddslagen utreds.
  • att partiets företrädare i kommunerna bör arbeta för att kommunerna köper tjänster av den nyinrättade svenska vårdinrättningen.
  • att frivilligorganisationerna och kommunerna börjar föra statistik över klienternas modersmål för att underlätta klienternas möjlighet att få vård på eget språk.

5. Alkoholpolitiska frågeställningar och åtgärdskrav

Alkoholkonsumtionen i Finland

Alkohol är det allmännaste rusmedlet i Finland. 90% av alla vuxna använder alkohol och 6-12% kan räknas till storkonsumenter. Majoritetens alkoholkonsumtion är måttlig eller liten. Ca 10 % av 18-åriga män använder ingen alkohol och 14 % av kvinnorna.

Under 90-talets senare hälft ökade alkoholkonsumtionen. Det anses finnas ett samband mellan konsumtionsmängden och den ekonomiska situationen. I och med att ekonomin förbättrades ökade konsumtionen bland finländarna.

År 2001 var totala alkoholkonsumtionen rekordhög (9.2 l) i Finland. Den registrerade mängden var 7.4 l alkohol per person (Stakes statistik för 2001). De årliga skadeeffekternas totalkostnader beräknas i miljardklassen (P.Eriksson).

Alkoholrelaterade skador kan indelas i omedelbara och snabba verkningar samt i skador som uppstår av ett långvarigt bruk av alkohol. Till omedelbara räknas t.ex. alkoholförgiftning, rattfylleri och annat riskbeteende i trafiken, omhändertagande av berusade och våldsamt uppträdande. Skador förorsakade av ett långvarigt alkoholmissbruk är sjukdomar och dödsfall. Efter den ekonomiska depressionen ökade antalet fall av omedelbara alkoholskador.

Total nykterhet bland 12-14 åringar har minskat under 90-talet och särskilt bland 14-åriga flickor har alkoholkonsumtionen ökat. År 1999 berusade sig 11% av alla 14- åriga pojkar minst en gång i månaden och 16 % av alla 14-åriga flickor.

Största delen av de minderåriga får sina drycker av äldre syskon och vänner, en del köper dryckerna själva och en del får dem av sina föräldrar. Ungdomarna dricker alkohol hemma hos vänner (41%), ute (25%), hemma (24%) och på disko (16%).

Trots att många föräldrar köper alkohol till sina barn anser majoriteten av alla vuxna att de nuvarande åldersgränserna för köp av alkohol är lämpliga (Mustalampi S., Suomi ja huumeet).

Arbetsgruppen anser

  • att alkoholism är en beroendesjukdom och ett samhällsproblem som samhället bör motverka genom förebyggande åtgärder, vård samt olika stödformer.
  • att kommunerna bör upprätthålla och erbjuda vård för både alkoholmissbrukare och andra drogmissbrukare. I många kommuner är missbrukarvården bristfälligt ordnad i dag.
  • att förebyggande åtgärder och information om alkohol och andra droger bör riktas till barn redan i lågstadstadiet.
  • att barn i åldern 12-14 och deras föräldrar samt andra vuxna som är i kontakt med denna åldersgrupp är en målgrupp som bör få särskild uppmärksamhet då det gäller drog- och alkoholförebyggande åtgärder, eftersom de flesta ungdomar för första gången prövar på alkohol, tobak och andra droger i denna ålder.
  • att vuxnas beteende är det viktigaste exemplet för barn och unga. Om vuxnas alkoholvanor går stick i stäv mot det som vuxna pläderar för, är informationen inte trovärdig för de unga.

Alkoholens skatte- och prispolitik

Den största enskilda faktorn som regerar alkoholkonsumtionen är priset. I dagens läge är alkoholskatterna avgörande för Finlands prispolitik. Olika alkoholdrycker beskattas olikvärdigt om man beaktar alkoholhalten. I länder, som producerar vin favoriseras vinet. I ölproducerande länder, favoriseras ölet. I starkspritprodu- cerande Finland har man inte skyddat den egna marknaden och resultatet är en hög beskattning på starksprit. Ur hälsoskäl har man ansett att starksprit är farligare än alkoholdrycker med lägre alkoholhalt. I praktiken är all alkohol lika skadlig för den som har anlag för alkoholism och den olikvärdiga beskattningen är därför inte motiverad ur hälsosynpunkt.

Från början av år 2004 berör EU:s allmänna regler om alkoholinförsel även Finland.

Det innebär att man kommer att kunna föra in till Finland betydligt större mängder alkohol än idag från andra EU-länder. Finland kommer i samband med det att se över alkoholbeskattningen. Det förs en debatt om vilka effekterna av en eventuell skattesänkning skulle vara för finländarnas alkoholkonsumtion. Många befarar att konsumtionen skulle öka kraftigt i och med förmånligare pris. I debatten har bl.a. förts fram att det vore vettigt att stegvis sänka alkoholskatterna fram till år 2004 för att motverka en chockeffekt som plötsliga prissänkningar kan ha för konsumtionsbeteendet. Enligt social- och hälsovårdsministeriet har de sänkningar av skatterna som hittills gjorts närmast lett till att producenterna fått en större vinst medan prisnivån för konsumenterna inte märkbart har förändrats. Finlands geografiska läge gör att införelsemängderna inte behöver öka nämnvärt. Däremot oroar man sig för vilken effekten kommer att vara då Estland blir medlem av EU och finländarna kommer att kunna föra in större mängder alkohol därifrån (muntliga uppgifter av Kari Paaso, SHM).

Arbetsgruppen anser

  • att liberaliseringen av försäljningen av alkoholhaltiga drycker, föranledd av EU:s importbestämmelser, genomförs gradvis.
  • att alkoholskatterna inte generellt behöver sänkas p.g.a. de friare införselbestämmelserna år 2004.

Försäljning och marknadsföring av alkohol

En fråga som dryftats under senare tider gäller möjligheten att sälja vin i matbutiker. Redan nu har kommunen rätt att avgöra om mellanöl får säljas i matbutiker eller ej. Förespråkarna för liberalare vinförsäljning anser att vinet, i egenskap av matdryck, bör vara lättare för konsumenten att köpa. I detta nu finns det t.ex. kommuner och orter som helt saknar Alko-butiker. Som en lösning på detta problem har man sedan några år godkänt försäljning av Alkos produkter per postombud. Det finns inte uppgifter som skulle tyda på att missbruket av alkohol skulle ha förvärrats som en följd av att denna service infördes. Motståndarna till vinförsäljning i matbutiker anser att risken för att alkoholmissbruket ökar är stor. Butikerna säljer rätt ofta mellanöl och tobak till minderåriga, trots att det är förbjudet. Det har också framförts att det är fel att mellanölet och andra svagare alkoholdrycker är mera tillgängliga än andra alkoholdrycker, eftersom all alkohol är farlig för den som har anlag för alkoholism, oberoende av dryckens alkoholhalt. En annan fråga som är aktuell är möjligheten för vin- och likörproducenter att sälja egna produkter från gården. Vin- och likörföretag har blivit vanligare då lantbruksföretagare genom den pågående strukturomvandlingen blivit tvungna att utveckla nya stödnäringar vid sidan om det traditionella jordbruket. De stränga restriktionerna visavi försäljningsrätten har försvårat denna verksamhet.

Arbetsgruppen anser

  • att butikernas egenövervakning av försäljningen av mellanöl och andra alkoholhaltiga drycker samt tobak bör förbättras.
  • att försäljning av andra alkoholdrycker i matbutiker inte är aktuell förrän man fått bukt med den olagliga försäljningen av mellanöl och andra alkoholdrycker till minderåriga.
  • att övervakningen och beviljandet av försäljningstillstånd och utskänkningslov överförs till kommuner eller regionkommuner från produkttillsyncentralen. Samtidigt bör resurser för denna verksamhet överföras.
  • att legitimerade vin- och likörproducenter bör ha rätt att sälja sina produkter direkt från gården. Företagarna bör följa samma regler beträffande öppethållningstider och åldersgränser som gäller vid försäljning från Alkos butiker.

Alkoholreklam

Priset och tillgängligheten har enligt forskning större betydelse för regleringen av alkoholkonsumtionen än marknadsföringen, men alkoholreklamen bestämmer de olika dryckesgruppernas marknadsandelar ( P.Eriksson). För tillfället är det endast tillåtet att göra reklam för drycker under 22%. Lagen förbjuder reklam som ger ett positivt intryck av drycken. Reklamer, i vilka kända idrottare gör reklam för bl.a. öl, har kritiserats. Man är orolig för att ungdomar skall följa idolernas exempel. Ölreklam på idrottstävlingar och stora evenemang som riktar sig till unga har också väckt protester p.g.a. samma orsak. Problemet är att reklamerna innebär ett betydande penningtillskott som många idrottsföreningar är beroende av för att kunna upprätthålla sin verksamhet. Idrottsverksamheten är en viktig förebyggande aktivitet för både unga och gamla.

Arbetsgruppen anser

  • att idrott och alkohol inte bör kombineras i marknadssyfte inom barn och junioridrotten.
  • att reklamlagen förändras så att all alkohol är likvärdig

Konsekvenser av alkoholbrott

Alkohol har en märkbar andel vid olika brott. Trafikonykterhet och våldsbrott är typiska exempel. Hittills har böter och fängelsestraff varit de primära domarna vid alkoholrelaterade brott. Straffåtgärderna kunde utvecklas på ett mera förebyggande sätt.

Arbetsgruppen anser

  • att domar för återkommande alkoholrelaterade brott bör åtföljas av vård för alkoholism utan att det sker på bekostnad av övrig missbrukarvård.
  • att en följd av trafikonykterhet med bötesstraff bör vara att körkortet indras och att det först ges tillbaka då personen passerat ett negativt testutslag för alkoholberoende.

Forskning, undervisning och upplysning

För tillfället verkar det som om upplysningen och undervisningen om alkohol och drogfrågor endast marginellt skulle reducera problemen och skadeeffekterna. De stora kruxen är bristen på kunskap och i synnerhet bristen på personer som på ett objektivt sätt kan förmedla den tillgängliga kunskapen.

Arbetsgruppen anser

  • att både alkohol- och övrig drogforskning är viktig och resurser för detta bör garanteras.
  • att objektiv undervisning om alkoholfrågor generellt bör utvecklas.

Sfp:s alkohol- och drogpolitiska arbetsgrupp 2001-2002:

Christina Gestrin, ordförande
Katarina Fagerström
Peter Eriksson
Pehr Löv
Stig-Erik Björkqvist
Anna Ehrnrooth
Britt Stenman
Ulf Stenman
Birgitta Dahlberg
Christian Wentzel
Claus Hindrén

Arbetsgruppen tillsattes av partistyrelsen hösten 2000 och fick av partidagen 2001 i uppdrag att presentera en rapport i mars 2002.

Som sekreterare för arbetsgruppen har fungerat Christian Wentzel (april/2001), Linda Lindholm (17.4.2001, 30.5.2001, 12.6.2001) samt Marina Brunberg (29.8.2001, 26.9.2001, 24.10.2001, 16.11.2001, 11.12.2001, 6.2.2002, 26.2.2002, 4.3.2002, 8.3.2002, 12.3.2002).

Arbetsgruppen har hört följande sakkunniga:
Carola Fabritius, specialläkare: Drogsituationen och vården av drogmissbrukare i Finland.
Katriina Pajupuro, Hietalinna: Alternativa vården vid Hietalinna.
Ari Terävä, Hietalinna.
Outi Saarela, Hietalinna.
Viveca Nystrand, A-kliniken: Verksamheten vid A-kliniken i väst-Nyland.
Pekka Hakkarainen, Stakes: befolkningsförfrågan om alkohol och droger 2000, analys och uppföljning av dödsfallen förorsakade av överdoser av heroin i Åbo.
Jaana Helminen, Vinkki:Verksamheten vid Vinkki, nål- och sprutbyte.
Matti Lamberg, social- och hälsovårdministeriet: drogtester.
Risto Pomoell, social- och hälsovårdministeriet: gravida kvinnor och rusmedel samt tvångsvård.
Gun Eklund, Folkhälsan: synpunkter om uppbyggandet av den finlandssvenska missbrukarvården, Folkhälsans ungdomspolikliniker.
Georg Henrik Wrede, Folkhälsan: Folkhälsans förebyggande arbete, Come in- projektet.
Kirsti Nieminen, Kervo ungdomsfängelse: den aktuella drogsituationen i fängelset.
Benny Uhlenius, Kalliolan klinikat/Kiskon klinikat:klinikens frivilliga vårdprogram i fängelserna.
Annika Heikkilä, Kriminalväsendets Helsingfors distriktbyrå:drogsituationen på fältet hos Kriminalvårdsväsendets klienter.
Peter Eriksson, KTL: genomgång av förslag till alkoholprogram.