Pohtiva
Tulostettu Pohtiva - Poliittisten ohjelmien tietovarannosta
URL: www.fsd.uta.fi/pohtiva/ohjelmalistat/SFP/510

Ruotsalainen kansanpuolue

Energi för 10 år - Energipolitiskt ställningstagande


  • Puolue: Ruotsalainen kansanpuolue
  • Otsikko: Energi för 10 år - Energipolitiskt ställningstagande
  • Vuosi: 1986
  • Ohjelmatyyppi: erityisohjelma

ENERGI FÖR 10 ÅR

ENERGIPOLITISKT STÄLLNINGSTAGANDE AV SVENSKA FOLKPARTIETS PARTIDAG I ORAVAIS 7-8,6 1986

ENERGI FÖR 10 ÅR

Energipolitiskt ställningstagande av Svenska folkpartiets partidag i Oravais 1986

1. De till partidagen inlämnade motionerna återspeglar åsiktsspridningen bland Sfps medlemmar i de energipolitiska frågorna.

2. Beslutsfattande på energipolitikens område försvåras av att utvecklingen i fråga om behovet av elektricitet är svår att bedöma. Många faktorer inverkar på el behovet, exempelvis den ekonomiska tillväxttakten, teknologins utveckling och politiska styråtgärder.

Handels- och industriministeriet (HIM) har i mars 1986 framlagt en plan för elförsörjningen på 1990-talet (Sähköhuolto 1990-luvulla). I den räknar man med att den årliga tillväxttakten i elkonsumtion skall sjunka till 2 procent i genomsnitt mot att ha varit 5 procent årligen under perioden 1973-1985. Detta innebär att elförbrukningen skulle växa från 51,8 TWh år 1985 till ca 68 TWh år 2000.

Handels- och industriministeriets planering har blivit utsatt för kritik från olika håll. Å ena sidan framhåller man att ministeriet inte beaktat alla de möjligheter som finns att spara på energi allmänt taget, men även på elektricitet, vilka främst forskare i Sverige pekat på (Thomas F Johansson, Rolf Larsson, Peter Steen: Effektiv energi (Liberförlag 1984)). Å andra sidan betraktar man i industrikretsar i Finland ministeriets tillväxtprognos på 2 procent som orealistisk - man menar att det kommer att vara svårt att drastiskt avvika från den långsiktiga tillväxtkurva, som förverkligats. Också ministeriet betonar för sin del vikten av att energisparforskningen intensifieras men bedömer att sparåtgärderna under den avsedda planeringsperioden minskar el åtgången med 5 procent totalt vilket efter vidtagna åtgärder ger en förbrukning på 68 TWh år 2000.

Enligt den år 1984 utgivna utredningen "Sähkön kulutus ja tuotanto vuoteen 2000" (HIM, B 32) skulle elförbrukningen bli så här stor i det s k "tillväxtscenariot". Enligt "störningsscenariot" skulle elförbrukningen år 2000 vara endast 57 TWh.

Ovan kalkylerade elförbrukning på 68 TWh skulle leda till att anskaffningen (produktion och import) bör utökas från 10700 megawatt år 1986 till 13500 megawatt år 2000. Tilläggskapaciteten vill ministeriet tillgodose genom en mångsidig utbyggnad.

Ministeriet säger sig först önska förverkliga de ur lönsamhetssynvinkel försvarbara projekten inom ramen för en decentraliserad elproduktionsstruktur. Utbyggnaden skulle ske enligt följande:

- elproduktion i samband med värmekraftverk 800-900 megawatt
- industrins processkraft 200 MW
- torvkraft 150 MW
- vattenkraft 150 MW

Enligt HIMs egna undersökningar, Lämmitysvoimatuotannon laajentamismahdollisuuksia KTM, B:48 och Sähkötariffien vaikutukset sähkön ja lämmön yhteistuotantoon KTM, B:50 kunde man sammanlagt bygga enligt vedertagna principer lönsam kraftvärme till en kapacitet av 1850 MW, dvs mer än två gånger så mycket som föreslås i energi paketet ovan.

Som sekundära åtgärder efter ovannämnda, nämnes i rapporten elimport, kärnkraft och kolkraft. Elimportmöjligheterna är beroende av förhandlingar med Sverige och Sovjetunionen. I dessa förhandlingar är prisfrågan betydelse. Olyckan i Tshernobyl kan förändra förutsättningarna för import. Det nuvarande importavtalet med Sovjet upphör år 1989 medan det är oklart vilka exportmöjligheter Sverige har efter år 1992. Om priset det medger önskar ministeriet i sina ursprungliga planer utöka importen från Sovjet. Fram till 1922 skulle också importen från Sverige växa.

Resten av behovet vill ministeriet tillgodose med kärnkraft (500 MW) och kolkraft (250-500 MW). I slutet av 1990-talet skulle ytterligare ett kärnkraftverk eller ett kolkraftverk byggas på basen av senare behovs- och lönsamhetsbedömningar.

Handels- och industriministeriets utbyggnadsmodell innebär att olika elproduktionsalternativ utnyttjas och utgör ingen omprövning av energipolitiken. Kolkraftverken skulle förses med avsvavlingsteknik, däremot skulle kväveoxidutsläppen inte elimineras.

3. Sfp verkställde en enkät om energipolitiken riktad till lokalavdelningarna hösten 1985. Enkäten avslöjade en bred åsiktsspridning och också stor tveksamhet inför de motstridiga utlåtanden som torgförs.

4. Sfp har behandlat energipolitiken vid många partidagar.

En grundlig energi politisk debatt fördes vid partidagen i Karis år 1975, vilket resulterade i ett beslut, som fungerade som riktlinje för partiets energipolitik under resten av 70-talet. I beslutet betonades att energibehovets tillväxt måste dämpas samt att kärnkraften kunde komma i fråga endast som kompletterande kraftkälla. Beslut om nya kärnkraftverk förutsätter ytterligare klargörande av säkerhetsproblemen och driftserfarenhet i hemlandet. Karis partidagen efterlyste forskning i nya och miljövänliga energiformer.

Vid partidagen 1977 i Malax upprepade man 1975-års beslut men preciserade det bl a genom att ta ställning mot byggande av kärnkraftverk i Ingå, vilket var det då aktuella kärnkraftsprojektet. Dessutom krävde man forskning i alternativ och antog en kläm som lydde: "att regeringen inte fattar några som helst beslut om investeringar i kärnkraftverk innan miljö- och säkerhetsaspekterna har klarlagts".

Partidagen år 1979 i Kristinestad bekräftade den avvisande hållningen till nya kärnkraftverk samt beslöt att Sfp mot bakgrunden av den senaste tidens utveckling i fråga om kärnkraften verkar för att en avvecklingsplan för de fungerande kärnkraftverken utarbetas i beredskap med tanke på eventuella framtida beslut om avveckling av kärnkraften.

Den allmänpolitiska resolutionen vid parti dagen i Lovisa år 1980 uppmärksammade energipolitiken. Partidagen framförde som sin entydiga uppfattning att kärnkraften inte får utbyggas utöver de existerande reaktorerna, om vilka beslut hittills har fattats. Säkerhetsfrågorna måste snabbt beträffande existerande kärnkraftverk få en trygg lösning, och informationen om kärnkraft bör göras tillgänglig för medborgarna och inte hemligstämplas. Sfp kan inte acceptera annat än tillfällig lagring av kärnavfallet i hemlandet. Sfp betonar nödvändigheten av att satsningen på forskningen kring inhemska bränsleformer och energibesparande åtgärder ytterligare intensifieras.

Partidagen år 1981 i Karleby gav centralstyrelsen och partiets företrädare i berörda organ i uppdrag att arbeta för att statsmakten skall tillse att använt kärnbränsle och annat högaktivt avfall inte slutligt uppbevaras i Finland.

Partidagen i Kimito år 1982 påskyndade stiftandet av kärnenergilagen samt påtalade behovet av att kraftverksbolagen åläggs reservera tillräckliga medel för kärnavfallshanteringen.

Partidagen år 1983 i Kyrkslätt efterlyste målmedveten forskning kring utveckling av inhemska och nya energiformer.

Partidagen i Borgå landskommun 1985 förutsatte att åtgärder vidtas för att spara energi och att alternativa energiformer utvecklas så att användningen av fossila bränslen som energikälla kunde minskas.

Inför riksdagsvalet år 1983 intogs i valprogrammet kravet på att energipolitiken inriktas så att ett femte kärnkraftverk inte behövs.

I programmet inför kommunalvalet år 1984 ingår följande klämmar:

  • att ingen kommun skall kunna tvingas ta emot ett kärnkraftverk, miljöskadliga eller överstora produktionsanläggningar, ej heller ställa upp som sopstation för radioaktivt avfall,
  • att skydda skogen och stoppa försurningen av mark och vatten genom att minska svavelutsläppen från de kommunala anläggningarna,
  • att energisparande prioriteras vid energiplaneringen.

I januari år 1986 fastställde centralstyrelsen ett nytt miljöpolitiskt handlingsprogram som betonar

att fortsatta energi besparande åtgärder bör vidtas, varvid ny teknik skall utnyttjas,

att en minskad användning av fossila bränslen som energikälla bör eftersträvas,

att vattenkraftens andel av energiförsörjningen inte bör utökas från nuvarande nivå,

att en eventuell fortsatt utbyggnad av kärnkraften åtminstone förutsätter bättre kunskap om hur avfallsproblemen skall lösas,

att ingen kommun skall behöva ta emot kärnkraftverk mot sin vilja,

att alternativa energiformer bör utvecklas och utnyttjas.

5. Samhällets behov av energi måste tillgodoses också i framtiden. Nu gäller det därför att planera för och fatta beslut som gäller den tidsperiod som rimligtvis kan överskådas i fråga om el energi behovet, dvs cirka 10 år.

Mot bakgrunden av olyckan i Tjernobyl bör kärnkraften inte byggas ut utöver de existerande reaktorerna. Vi måste tillgodose energibehovet på annat sätt.

Det är av största vikt att ett energipolitiskt program görs upp som beaktar människans säkerhet och hälsa samt miljön och som främst baserar sig på effektiv energibesparing, inhemska förnyelsebara energikällor och som samtidigt beaktar de samhälleliga målen.

I första hand måste detta ske genom effektiverad användning av existerande resurser och i bruktagandet av nya, mindre elenergikrävande produktionsmetoder. Sparsamheten måste effektiveras genom olika tariffåtgärder.

Sådana specialvillkor i partitarifferna som förhindrar byggandet av samproduktionskraftverk måste upphävas och de specialvillkor som begränsar användningen av distributionsnätet skall avlägsnas. Planerade elenergikrävande satsningar måste sannolikt skjutas på framtiden.

För det andra gäller det att prioritera den decentraliserade elproduktionen som baserar sig på inhemska energikällor utgående från de principer som ingår i handels- och industriministeriets rapport.

För det tredje förefaller det nödvändigt att kolkraftverk måste byggas för att täcka det energibehov som därutöver existerar. För det fjärde bör även möjligheten att utnyttja naturgas beaktas.

Beslut om riktlinjerna för de närmaste årens energipolitik bör fattas ännu detta år.

6. De direkta nationalekonomiska konsekvenserna av att kolet får en centralare roll i elförsörjningen är icke dramatiska. Det är ett faktum att skillnaden i lönsamhet mellan ett stort kolkraftverk och ett litet kärnkraftverk inte är stor i de officiella kalkylerna.

7. Ett elförsörjningsbeslut för ca 10 år framöver ger även möjlighet till introduktion av ny teknik med tanke på energiförsörjningen från slutet av 90-talet och framöver. Härvidlag är det viktigt att Finland för egen del avdelar avsevärt större resurser för forskning om alternativa elproduktionsmetoder inklusive luftrening vid kraftverk. Samtidigt bör man dra nytta av de rön och erfarenheter som erhålls internationellt.

8. Partidagen konstaterar att partidagens 1979 beslut i Kristinestad om en avvecklingsplan för de fungerande kärnkraftverken är i kraft. Konkreta åtgärder för uppgörande av en dylik plan bör nu vidtas, varvid olika ersättande alternativ för de existerande kärnkraftverken tidsmässigt bör utredas. I planen bör de ekonomiska följderna för förläggningskommunerna beaktas. Vi bör särskilt samarbeta med Sverige som söker alternativ, som skall möjliggöra en avveckling av kärnkraftverken senast år 2010. Den förväntade livslängden för de finländska kärnkraftverken motsvarar ungefär nämnda tidpunkt.

Även om Finlands fyra kärnkraftverk är av annan art än olyckskraftverket i Tjernobyl och bygger på rigorösa säkerhetskrav är det motiverat att ytterligare en gång granska de säkerhetsåtgärder som vidtagits i våra kärnkraftverk. Säkerheten kan ytterligare förbättras genom att förse dem med filteranläggningar av den typ som tagits i bruk i Barsebäck i Sverige.

En ökad användning av fossila bränslen kan emotses i många europeiska länder. Därför är det av största vikt att nå internationella överenskommelser om i bruktagande av så effektiv reningsteknik som möjligt. Sfps förslag om inrättande av en internationell luftvårdsfond till stöd för ekonomiskt svaga länders luftvårdsåtgärder är angelägnare än någonsin. I Finland finns beredskap att gå in för avsvavling i nya kolkraftverk, vilket innebär en tilläggskostnad på ca 2 p/kwh. Beredskapen att rena utsläppen även från kväveoxider måste höjas. Den reningsåtgärden innebär en kostnad på 1-2 p/kwh. Även torvkraftverken måste bli föremål för motsvarande reningsåtgärder. En utredning bör snarast göras om möjligheterna att påskynda reningsåtgärderna genom en kombination av avgifter och subventioner.

Utöver ovannämnda åtgärder behövs en intensiv forskning i de olika elproduktionsformernas miljöeffekter, på basen av vilka nya bedömningar kan göras då beslut om energiförsörjningen skall fattas.

9. Kärnkraftsolyckan i Tjernobyl har på ett dramatiskt sätt visat att det är lika litet möjligt att föra en nationellt isolerad kärnkraftspolitik som det är möjligt att sköta luftvården på enbart nationell grund. Import av el utgör sålunda endast skenbara lösningar på elförsörjningens miljöproblem. Detsamma gäller omhändertagandet av radioaktivt avfall. Det väsentliga är därvidlag slutlagringens trygghet, inte på vilken sida av någon gräns avfallet placeras. Det är därför viktigt att Finland aktivt medverkar till uppgörande av internationella säkerhets- och övervakningsbestämmelser för kärnkraftverk.

10. Den förändring i elförsörjningsplanerna som behövs bör inte inverka på stiftandet av kärnenerqilagen, som under alla omständigheter behövs. Detta lagförslag innehåller viktiga normer, ålägger industri och samhälle ansvar för avfallshanteringen och ger kommunerna entydig vetorätt vid kärnkraftsetableringar samt förutsätter att beslut om eventuella nya kärnkraftverk underställs riksdagen. Sfp efterlyser en snabb slutbehandling i riksdagen av förslaget till ny kärnenergi lag.

11. De åtgärdsförslag, som här har framlagts innebär att elpriset kommer att stiga. Därför krävs särskilda åtgärder för att trygga de finländska företagens möjligheter att stå sig i den internationella konkurrensen.

En ytterligare monopolisering av kraftförsörjningen måste motarbetas. På sikt är detta ägnat att dämpa behovet av elprisförhöjningar. Privata och kommunala kraftverk bör ha möjligheter att sälja sina tillfälliga elöverskott till riksnätet på rimliga villkor utan att detta försvåras av monopolitiska avgifter.

12. Den ekonomiska börda som uppstår av åtgärderna i detta program måste bäras av alla medborgare. Var och en av oss måste inse att tryggheten har sitt pris.