Pohtiva
Tulostettu Pohtiva - Poliittisten ohjelmien tietovarannosta
URL: www.fsd.uta.fi/pohtiva/ohjelmalistat/SFP/527

Ruotsalainen kansanpuolue

Internationellt program för SFP


  • Puolue: Ruotsalainen kansanpuolue
  • Otsikko: Internationellt program för SFP
  • Vuosi: 1981
  • Ohjelmatyyppi: erityisohjelma

INTERNATIONELLT PROGRAM FÖR SVENSKA FOLKPARTIET

FINLAND I VÄRLDEN

Mänsklighetens och varje enskilt folks trygghet och framtid är idag i avgörande grad beroende av händelserna på det globala planet. Bevarandet av världsfreden, tryggandet av fortsatt samarbete i alla riktningar, skötseln av resursfrågor och ekologiska problem är alla faktorer som ger ramarna också för det finländska folkets existens.

Vi bör dock inte känna oss fångna i utvecklingen. Vi i Finland kan själva bidra till att säkra vår trygghet i såväl säkerhetspolitiskt som ekonomiskt avseende. Målet för vår utrikespolitik är och bör vara att säkra landets självständighet och därmed ge folket trygghet samtidigt som vi ger vårt bidrag till strävandena att upprätthålla fred och fortsatt samarbete mellan folken. Fredsarbetet är en gemensam angelägenhet för hela vårt folk oberoende av ideologier. Fredsfostran, fredsforskning och skolning till internationell förståelse är viktiga led i detta arbete.

Det finländska folket präglas Idag av endräkt och samhörighet då det gäller utforningen av vår utrikespolitik. På denna endräkt bygger Inte bara det oavvisliga kravet att andra stater skall respektera Finlands integritet, självbestämmanderätt och suveränitet utan även det finländska folkets aktning för andra nationers rätt att bestämma över sina öden.

Finland vill upprätthålla vänskapliga förbindelser med alla stater med iakttagande av principerna om respekt för varandras integritet, nonaggression, ickeinblandning i varandras inre angelägenheter, jämlikhet och ömsesidig nytta och fredlig samexistens.

Finland bör hålla fast vid sin strävan att stå utanför stormakternas intressekonflikter. Denna neutralitet förutsätter att nationen suveränt och självständigt kan besluta om sina angelägenheter.

En central förutsättning för denna självständighet är att landets ekonomi bygger på en fast grund med tillvaratagande av alla de materiella och andliga resurser som står till buds med beaktande av social rättvisa.

Landets geografiska läge, klimat och relativt ensidiga råvarutillgångar predestinerar vårt folk till omfattande utrikeshandel. Därför stöder SFP en fri handel och verkar för stabilitet i den internationella ekonomin. Samtidigt verkar partiet för en global ekonomisk utjämning, med ekologiskt ansvar, medvetet om att en fredlig utveckling i världen förutsätter en rättvisare fördelning av jordens resurser.

Förenta Nationerna bör vara ett centralt forum i Finlands fredsbefrämjande verksamhet. Vägledande för vår FN-politik bör vara de höga principer som står skrivna i FN-stadgans förord, och principerna i deklarationen och konventionerna om de mänskliga rättigheterna. Vårt land bör inom FNs organ verka för förhandlingar och förlikning samt undvika inblandning i konflikter mellan stormakter och stormaktsblock.

VÅR SÄKERHET

Målet för Finlands säkerhetspolitik är att bevara rikets självständighet och integritet och att skänka medborgarna trygghet och välfärd. Detta kan vi göra genom en följdriktig och avtalstrogen utrikespolitik, genom att upprätthålla ett försvar, som är berett att värna om vår territoriella oavhängighet samt genom fredsbefrämjande aktivitet på det internationella planet.

Grunden för vår säkerhet är resultatet av en lång process, som sträcker sig från våra sekelgamla nordiska förbindelser över vårt vänskaps-, samarbets- och biståndsavtal med Sovjetunionen 1948 till vårt medlemsskap och vår medverkan i Förenta Nationerna sedan 1955.

Vårt lands neutralitetspolitik är avsedd att skänka oss en säkerhet, som inte är känslig inför växlingar i relationerna mellan stormakterna. Endast en konsekvent och trovärdig neutralitetspolitik kan ge oss en sådan stabil position.

Internationell avspänning och fred ger oss de bästa förutsättningarna att garantera vårt folk trygghet på självständighetens och neutralitetspolitikens grund. Samtidigt ger en trovärdig och välbefäst neutralitetspolitik oss de bästa förutsättningarna att lämna aktiva, medlande bidrag till avspänning och fred.

En utomordentligt viktig hörnsten i vår säkerhetspolitik är vänskaps-, samarbets- och biståndspakten med Sovjetunionen. På denna grund har våra goda relationer med Sovjetunionen fortlöpande kunnat utvecklas. Den mekanism som fördraget skapat ger andra länder en möjlighet att förutse Finlands agerande i en krissituation.

Vsb-pakten är ägnad att främja avspänning i Nord-Europa vilket inte bara ökar Finlands säkerhet utan också bidrar till att skapa stabila och trygga förhållanden i hela Norden. Fördraget främjar därmed stabiliteten i Europa.

Det är ett livsviktigt intresse för Finland att de stabila balanserade förhållandena i Norden upprätthålls allt framgent. Därför bör Finland uppmärksamt följa med den säkerhetspolitiska utvecklingen i Norden och bidra till avspänning i detta område. Härvidlag bör strävandena att säkra Norden som en kärnvapenfri zon understödas. En kärnvapenfri zon i Norden kunde bli ett väsentligt steg mot mera långt gående åtgärder för att stoppa upprustning och inleda avrustning.

Det ligger i vårt lands intresse att den avspänningsprocess som kommit till uttryck i säkerhetskonferensen (KSSE) i Helsingfors fortgår att utvecklas, synbara motgångar och dröjsmål till trots. Finland bör genom sin utrikespolitik aktivt bidra till att förverkliga de i slutdokumentet fastslagna principerna.

Särskilt bör Finland vinnlägga sig om att främja alla åtgärder som kan bidra till rustningskontroll och nedrustning. Den snabba vapenteknologiska utvecklingen och en kärnvapenstrategi som kalkylerar med möjligheter till begränsade kärnvapenkrig, har medfört ökade risker för också ett globalt kärnvapenkrig. Introduceringen av nya taktiska kärnvapen ökar faran för kärnvapenkrig, varvid speciellt kryssningsrobotar återverkar också på vår säkerhet. Inför de oroande perspektiv som den vapenteknologiska utvecklingen och den ökande rustningen medfört bör Finland göra allt för att främja förtroendefulla relationer mellan alla folk och särskilt stormakterna. Förtroendeskapande åtgärder vilka syftar till att förbättra relationerna mellan stormakterna bör utvidgas bl a inom ramen för den s k Helsingfors-processen.

Finland bör fortsätta att verka för att forskning i och tillverkning av nya kemiska och andra massförstörelsevapen förbjuds. Icke-spridningsavtalet för kärnvapen bör bli världsomfattande. I enlighet med intentionerna i icke-spridningsavtalet anser SFP det vara en självklarhet att Finland inte skall exportera kärnkraftsteknologi till länder, som inte undertecknat avtalet. Avtalet om stopp för kärnvapenprov bör bli fullständigt.

Finlands eget militära försvar skall dimensioneras så att det fyller sin uppgift som en integrerad del av vår säkerhetspolitik och som neutralitetspolitiskt intrument.

Försvarets huvuduppgift är att markera vår beslutsamhet att med alla till buds stående resurser värna om landets oavhängighet och det finländska territoriets integritet.

Försvaret bör i bestående samråd med den politiska ledningen uppmärksamt följa med den internationella utvecklingen samt avpassa sina territoriella och materiella dispositioner med hänsyn därtill och med beaktande av ovannämnda allmänna målsättningar. SFP vill att Finland upprätthåller en fortgående beredskap att på anmodan ställa fredstrupper till FNs förfogande.

VÅRA GRANNAR

Svenska folkpartiet har bl a genom sin medverkan i regeringar efter kriget verksamt förmått bidra till att Finlands förbindelser till grannstaterna har utvecklats gynnsamt.

En självfallen gemenskap binder de nordiska länderna samman. Nordiska rådet är ett konkret uttryck för denna gemenskap. Nordiska ministerrådet är en förbindelselänk mellan de nordiska regeringarna å ena sidan och å andra sidan mellan regeringarna och parlamentarikerna. SFP arbetar för att dessa institutioner till fullo utnyttjas som verksamma och smidiga instument i det nordiska samarbetet.

Helsingfors-avtalet från 1962 är det viktigaste samarbetsdokumentet i Norden. Det nordiska samarbetet kan ses som ett unikt exempel på en långt driven frivillig integration inom flera livsområden. Under den närmaste framtiden är det särskilt angeläget att främja industriellt nordiskt samarbete samt nordiskt energisamarbete. Härvid har den nordiska investeringsbanken en stor uppgift. Regionalt nordiskt samarbete såsom t ex Kvarken-samarbetet bör ägnas uppmärksamhet också på riksnivå. Ansträngningarna att harmonisera den nordiska lagstiftningen bör systematiskt fortsätta.

Den fria arbetsmarknaden i Norden är unik och har visat sig oerhört värdefull ur många enskilda individers synvinkel. Till den fria arbetsmarknaden anknyter emellertid den finländska emigrationen vars avigsidor bäst kan avhjälpas genom en utjämning av levnadsstandarden i de nordiska länderna. Skötseln av emigranternas problem utgör en gemensam angelägen uppgift för de nordiska länderna.

Det gemensamma nordiska kulturarvet ger sin prägel åt alla de nordiska länderna. Trots detta historiska arv är det praktiska kultursamarbetet outvecklat på många områden. I Finland är det viktigt att allt bredare befolkningsgrupper kommer i åtnjutande av nordiskt kulturutbud. Samtidigt är det skäl att främja kännedomen om såväl den finska som den finlandssvenska kulturen i de andra nordiska länderna. Umgänge mellan nordbor på nordiska språk bör främjas. Samnordiska institutioner bör utvecklas.

Den mest betydande sociala förändringen ur samarbetssynvinkel är uppkomsten av en stor finländsk minoritet i Sverige. Det är en hederssak för de nordiska länderna att sköta sina nya minoriteters problem samtidigt som arbetet för de traditionella minoriteternas existensmöjligheter fortsätter.

De nya teknologiska vinningarna på elektronikens och satellitteknologins område bör utnyttjas i det nordiska samarbetet på bl a kulturens och informationens område. Nordsat eller andra former av satellitsamarbete bör förverkligas.

Nordiskt satellitsamarbete är särskilt betydelsefullt för Nordens minoriteter, för bl a sverigefinländarna och finlandssvenskarna.

I FN bör de nordiska länderna stärka den hävdvunna samordningen av sin politik.

Samarbetet med Sovjetunionen har under efterkrigstiden utvecklats systematiskt och blivit allt mångsidigare. SFP har gjort en betydande insats då det gällt att skapa politiska förutsättningar för detta samarbete börjande med förhandlingarna kring vsb-pakten. Förlängningen av pakten utgör en självklarhet varom råder enighet. Förlängningen kan ske vid den tidpunkt de båda länderna överenskommer.

Utöver Finlands säkerhetspolitiska arrangemang med Sovjetunionen framstår det ekonomiska samarbetet som särskilt viktigt.

Finlands ekonomiska samarbete med Sovjetunionen sker inom ramen för långsiktiga 15-åriga program, samt femårsavtal som förverkligas genom årliga förhandlingar. Denna arbetsmetod stabiliserar sysselsättningsläget oberoende av konjunktursvängningar.

I en tid då oljemarknaderna blivit osäkra och då konjunktursvängningarna och konkurrensen från nyligen industrialiserade länder skapat sysselsättningsproblem i de gamla industriländerna är det stabila ekonomiska samarbetet med Sovjetunionen synnerligen värdefullt för Finland. SFP arbetar för en fortsatt utveckling av det ekonomiska samarbetet till gagn för båda länderna.

Samarbetet med Sovjet har också utvecklats positivt på vetenskapens och teknikens område utgående från ingångna avtal. Också på detta område finns betydande utvecklingsmöjligheter i framtiden.

Det kulturella samarbetet liksom ungdomssamarbetet spelar en betydande roll då det gäller att främja förståelsen mellan det finländska och sovjetiska folket. Det kulturella utbytet och ungdomssamarbetet bör nå allt vidare befolkningslager i båda länderna.

VÅRA EKONOMISKA RELATIONER

Världens nationer står i ett allt större beroendeförhållande till varandra ifråga om ekonomisk utveckling. Denna uppfattning har varit en viktig utgångspunkt för de stora internationella förhandlingar som ägde rum under 70-talet och som bl a inom FN ledde till deklarationen om en ny ekonomisk världsordning. Det ekonomiska beroendeförhållandet till omvärlden gäller särskilt alla mindre nationer såsom Finland.

En självfallen utgångspunkt för Finlands ekonomiska kontakter med omvärlden är vår öppna marknadsekonomi med fri handel. Inom ramen för detta system har Finland kunnat trygga en fortsatt välståndsutveckling. SFP slår vakt om det ekonomiska systemet så att det anpassas till de nya utmaningar, som utvecklingen i världsekonomin medför.

För att upprätthålla sysselsättning och ekonomiskt välstånd är det nödvändigt att näringslivets möjligheter att sköta vårt ekonomiska samarbete med omvärlden, förkovras också genom samhällets aktiva stödåtgärder. Därvid bör man särskilt uppmärksamma bl a medverkan i planering och förverkligande av byggnads- och industriprojekt samt olika former av integration på utländska marknader.

Av största betydelse är att vår beslutanderätt och självständighet i frågor som gäller landets ekonomiska relationer inte beskärs. Avkall på den principen till förmån för kortsiktiga ekonomiska tillväxtmöjligheter bör undvikas.

Landets intressen kräver aktiv bevakning av de internationella förhandlingar som gäller handelsförbindelsernas liberalisering, valutafrågor, regler för överföring av teknologi, stabilisering av prisnivån för de viktigaste råvarorna osv.

De begränsade förekomsterna av icke förnybara naturrikedomar, den tilltagande miljöföroreningen och behovet av konsumentskydd utgör motiv för reglerande åtgärder ifråga om produktion och konsumtion. Vårt land bör aktivt arbeta för att internationella överenskommelser skall ingås om att dessa regleringar skall beaktas i nationell lagstiftning och i myndigheters övriga åtgärder.

Finland bör även utveckla ett mångsidigt ekonomiskt samarbete med u-länderna. Det förutsätter förmåga att medverka i och ta ansvar för invecklade projekt. Många u-länder har under de senaste åren uppnått en avsevärd internationell konkurrensförmåga ifråga om sina industriprodukter. Att bemöta denna konkurrens med olika protektionistiska åtgärder är inte på lång sikt ändamålsenligt för vårt land. I stället för att stävja handeln med dessa länder bör vårt land sträva till att etablera kompletterande samarbetsformer till ömsesidig nytta.

Det bilaterala ekonomiska samarbetet mellan Finland och enskilda länder bör utvecklas vidare. Dessutom bör uppmärksamhet ägnas åt våra möjligheter att ytterligare utnyttja de multilaterala avtal, som vårt land ingått med den europeiska gemenskapen (EEC), rådet för Ömsesidigt ekonomiskt bistånd (SEV), det europeiska frihandelsområdet (EFTA) och organisationen för ekonomiskt samarbete och utveckling (OECD). Det är även viktigt att stärka FNs Europa-kommissions (ECE) ställning som en samarbetsorganisation för länderna inom vår världsdel.

Handeln mellan Finland och de socialistiska länderna är av väsentlig betydelse för vårt lands ekonomiska utveckling. En god grund för praktiska åtgärder utgör Finlands och Sovjetunionens 15-årsprogram för utvecklande och fördjupande av det kommersiella och ekonomiska, industriella och vetenskapligt-tekniska samarbetet. Också de avtal som ingåtts mellan de övriga socialistiska länderna och Finland om ömsesidig reducering av handelsrestriktionerna (de sk KEVSOS-avtalen) bör man sträva till att utnyttja.

Våra ekonomiska förbindelser med de västliga industriländerna kommer även i fortsättningen att vara av avgörande betydelse för vår ekonomiska utveckling. Här kommer våra företags förmåga att omhänderta även andra funktioner än ren varuexport att vara avgörande för utvecklingstakten under 80-talet.

Det ekonomiska samarbetet med de nordiska länderna bör framförallt ägnas stor uppmärksamhet och bör inriktas på fördjupad integration och på gemensamma insatser ifråga om produktutveckling, produktion och marknadsföring. Detta förutsätter ett intimt samarbete såväl på företagsnivå som mellan näringslivets organisaioner och myndigheterna i de nordiska länderna. En målsättning för det nordiska ekonomiska samarbetet bör vara att det skall bidra till en regional utjämning av skillnader i ekonomisk aktivitet, sysselsättning och inkomstnivå i motsats till en ensidig koncentration av produktionsfaktorerna.

VÅR BISTÅNDSPOLITIK OCH VÅRA GLOBALA UTSIKTER

Trots flera decennier av ansträngningar att utjämna klyftan mellan de rika och fattiga länderna har denna fortlöpande vidgats. Lejonparten av världshandeln med industriprodukter sker alltjämt mellan industriländerna, medan utvecklingsländerna i främsta hand framstår som exportörer av råmaterial. Endast ett fåtal av utvecklingsländerna har industrialiserats. Flertalet länder har inte förmått avhjälpa nöden och fattigdomen. Även i de nyss industrialiserade länderna finns stora befolkningsgrupper som lever i absolut fattigdom. Inkomstfördelningen inom och mellan länderna har ej i avgörande grad förändrats.

Produktionen av födoämnen har under de senaste åren knappt hållit jämn takt med befolkningsökningen, trots de mängder energi som tillförts jordbruket genom den s k gröna revolutionen och andra nya produktionsmetoder. Viktigast är att lösa bevattningsproblemen, att förhindra utsugningen av jordens bördighet och att tillföra fattiga marker mera näringsämnen.

De nu i bruk tagna jordbruksmetoderna utgör på litet längre sikt ett hot mot den ekologiska balansen. De nyttjar inte heller den största resursen, befolkningen, som utvecklingsländerna har. På en del håll förstörs dessutom jordbruksmarkerna av en alltför stor boskapsbesättning. Också öknens utbredning utgör ett synnerligen allvarligt hot mot livsmedelsförsörjningen.

De internationella relationerna präglas idag i mycket stor utsträckning av kapplöpning om resurserna. Det har gått så långt att man förklarar att vapen kan brukas för att garantera det egna landets råvarutillförsel. De internationella relationerna bör bygga på nationell självbestämmanderätt också beträffande landets tillgångar. Därför är det nödvändigt att i nationell lagstiftning reglera de multinationella företagens handlande.

De ekologiska lagarna och problemen känner inga politiska gränser. Ett vidgat internationellt och regionalt samarbete behövs för att lösa miljöproblemen och resursfrågorna. Det finns behov av en teknologi som bygger på återanvändning och som producerar mindre gift och avfall. Vi behöver överenskommelser på sjörättens område om hur havsbottnens tillgångar skall skyddas och tas tillvara, samt avtal för att förhindra vattnens förorening. Likaså behövs effektiva internationella avtal för att skydda luften.

I ett stort antal länder saknas t o m de mest elementära mänskliga rättigheterna. Tortyr och terror är icke ovanliga metoder i samhällslivet på många håll. Till bilden hör förföljelse pga ras, politisk åsikt eller religiös övertygelse. Det är vår plikt att reagera då grundläggande humanitära ideal sätts på undantag.

Kravet på solidaritet med de fattiga länderna utgör ett tillräckligt motiv för ett omfattande finländskt biståndsprogram. Biståndet skall bidra till en höjning av de fattigaste gruppernas levnadsnivå genom direkta angrepp på fattigdomen och dess orsaker. De verkligt fattiga länderna borde därför få en större uppmärksamhet i vårt bistånd.

Utvecklingssamarbetet och samarbetet inom handeln är två former av samarbete mellan skilda länder. Finlands handelspolitiska strävanden får inte komma i konflikt med landets biståndspolitik. Biståndspolitiken bör överensstämma med våra allmänna utrikespolitiska målsättningar. Genom att delta i det internationella utvecklingssamarbetet, särskilt inom Förenta Nationerna, kan vårt land stöda världsfreden och främja FNs ställning. Vi bör stöda principerna i den nya ekonomiska världsordningen och den s k basbehovsstrategin (dokumentet från Världs-sysselsättningskonferensen 1977 om de mänskliga basbehoven).

Vid FNs generalförsamling 1970 godkände Finland som målsättning för sitt utvecklingsbistånd 0,7 procent av bruttonationalprodukten. Tio år senare skulle målet vara 1 procent. Finland förnyade sitt löfte vid FNs specialsession 1975. Om vårt land skall kunna bevara sin internationella trovärdighet bör förpliktelsen om 1 procent av BNP i bistånd gradvis och kontinuerligt uppfyllas.

Särskild vikt bör fästas vid kvinnornas situation i u-länderna. De drabbas hårdare än andra befolkningsgrupper av ekonomiska kriser och av teknologi, som är illa anpassad till miljö och samhälle.

I fråga om den geografiska inriktningen bör Finland stärka beredskapen att öka antalet huvudmottagarländer, s k programländer. De bör väljas från den fattigaste gruppen u-länder. Samarbetet med huvudmottagarländerna bör också i fortsättningen ske inom ramen för fleråriga program. Verksamheten bör vara mottagaranpassad så att mottagarlandet i samråd med givarlandet bestämmer biståndets inriktning och innehåll. Innan nya projekt inleds bör också deras miljöpåverkan klarläggas. U-länderna bör ha det huvudsakliga ansvaret för programmets genomförande.

Den större delen av vårt bistånd bör fortfarande vara bilateral. Särskilt bör biståndet i samarbete med de nordiska länderna stödas liksom det arbete, som missionsrörelsen utför i u-länderna.

Bindning av bistånd till anskaffning i Finland får inte stå i strid med målen för biståndet. En viktig målsättning är att utveckla våra personella resurser för biståndsinsatser samt att utveckla sådan teknologi, som är anpassad till förhållandena i samarbetsländerna. Kontinuiteten i biståndet är särskilt viktig vid teknologiöverföring.

Vi bör också utveckla stipendiatverksamheten och studiemöjligheterna för studerande och forskare från u-länderna.

Vårt katastrofbistånd bör i första hand ges som hjälp vid naturkatastrofer, hungersnöd och liknande. Det bör kunna ges snabbt utan onödig byråkrati. Vi bör kontinuerligt stöda FNs flyktingorgan samt öka vår beredskap att ta emot flyktingar.

SFPs ROLL

SFP har varit representerat i de flesta av vårt lands regeringar. Partiet har medvetet om sitt ansvar tagit aktivt del i utformningen av de utrikespolitiska besluten. Bland den finlandssvenska och tvåspråkiga befolkningen finns det sedan gammalt ett starkt intresse för internationella angelägenheter. Detta har även återspeglats 1 SFPs ställningstaganden som präglats av frisinne, fördomsfrihet och vilja till konstruktiv internationell samverkan.

SFP som gått i spetsen för det nordiska samarbetet, spelade också en central roll vid utformningen av VSB-fördraget och det var det första parti som engagerade sig i u-landsfrågor och biståndspolitiken.

SFP behöver sina medlemmars stöd och förtroende för att även i framtiden kunna göra aktiva och aktade insatser för landets neutralitetspolitik och freden och säkerheten i världen. Det krävs kunskap hos landets medborgare om våra egna utrikespolitiska realiteter och den internationella utvecklingen. Till SFPs roll och uppgifter hör att sprida denna kunskap genom fortlöpande information.

Godkänt av centralstyrelsen 21.8.1981