Pohtiva
Tulostettu Pohtiva - Poliittisten ohjelmien tietovarannosta
URL: www.fsd.uta.fi/pohtiva/ohjelmalistat/SFP/537

Ruotsalainen kansanpuolue

Kultur för alla


  • Puolue: Ruotsalainen kansanpuolue
  • Otsikko: Kultur för alla
  • Vuosi: 1983
  • Ohjelmatyyppi: erityisohjelma

KULTUR FÖR ALLA

VAD DENNA SKRIFT HANDLAR OM

I denna skrift presenteras riktlinjerna för Svenska folkpartiets kulturpolitik under 1980-talet Syftet med skriften är att formulera SFPs allmänna kultursyn och partiets ståndpunkt inom följande centrala sektorer: teater, litteratur, musik, film, bildkonst, hembygds- och museiverksamhet och populärkultur.

Denna snäva avgränsning har gjorts därför att detta program skall komplettera närliggande program, som partiet tidigare uppgjort. Sålunda behandlas exempelvis utbildningen, massmedierna och idrotten i andra sammanhang.

Ett första programförslag har utsänts på remiss till finlandssvenska kulturella organisationer och institutioner samt till partiets lokalavdelningar. Remissvaren har utgjort ett värdefullt stöd vid den slutgiltiga behandlingen av programmet.

Godkänt av Centralstyrelsen 1.12.1983

INNEHÅLL

Inledning
Kulturen, människan och samhället
Den finlandssvenska kulturen
Människan och kulturmiljön
Litteratur
Teater
Musik
Bildkonst, konstindustri och hemslöjd
Hembygdsverksamhet
Museiverksamhet
Film och video
Populärkultur
Kultur för alla

KULTUR FÖR ALLA

INLEDNING

Kännetecknande för den finländska kulturen är självständiga kulturyttringar både på finska och på svenska.

De svenska och de finska kulturyttringarna har påverkat varandra i betydande grad under århundrandenas lopp. Trots denna växelverkan har såväl den svenska som den finska kulturen bevarat sin särprägel.

Den finländska kulturen har genom århundrandena fått kraftiga inpulser av grannländerna och även av internationella kulturer. Det är lätt att spåra intryck av bl a nordisk, rysk, tysk och angloamerikansk kultur. Den kristna religionen i olika uttrycksformer har starkt präglat den finländska kulturen. Typiskt för den svenska kulturen är helt naturligt dess intensiva växelverkan med det övriga Norden.

KULTUREN, MÄNNISKAN OCH SAMHÄLLET

Kultur kan definieras på ett otal sätt. Med kultur avses här värdebundna livsmönster, utformade genom social samvaro mellan människorna.

Livsmönstret resulterar i konkreta kulturyttringar och ger produkter, miljöer, symboler osv deras särprägel. Detta mönster förmedlas individer och grupper emellan och från en generation till en annan.

De politiska, ekonomiska, sociala och historiska samhällsprocesserna ger likväl de materiella ramarna för det kulturella livsmönstret.

Kulturen ger människan identitet och formar hennes syn på livet och medmänskorna. Kulturen berikar den enskilda människans liv. I arbetet för bättre livskvalitet intar kulturen en central plats. Kulturen kan bidra till att främja humanism, internationell förståelse och nationell självkänsla.

Teknikens utveckling innebär en utmaning för vår kultur. En kulturell expansion behövs för att människorna skall kunna utnyttja sin fritid meningsfullt. Särskilt inom ungdomssektorn behövs starka kulturella satsningar.

Kulturen behöver frihet för att utvecklas. Nationell, regional och lokal kultur måste få utrymme att växa skyddad mot kvävande kommersiell masskultur. Skyddet får emellertid inte bli en tvångströja som förhindrar internationell växelverkan.

Olika minoriteters kulturyttringar skall mötas med tolerans och behöver ofta särskilt stöd. Detta kan gälla kulturyttringar som uppstår bland små medborgargrupper, etniska minoriteter, mindre grupper med avvikande livssyn eller religiös åskådning.

Det ökade stödet från samhällets sida till kulturlivet är ett fenomen på gott och ont. Kulturarbetarna behöver det stöd som kan avdelas. Särskilt viktigt är det att utnyttja de möjligheter som kulturlagen ger, också i de kommuner där svenskarna är i minoritet. Kulturlivets ökande beroende av stöd från samhällets sida öppnar dock risker för en otillbörlig styrning på politiska eller andra grunder. Stat och kommun hotar att bli, inte enbart försörjare av, utan också förmyndare över kulturlivet. Kulturlagen får inte leda till en oönskad byråkratisering av kulturverksamheten. Stat och kommun bör i första hand stöda frivilligt och ideellt kulturarbete, i andra hand satsa på egna projekt.

DEN FINLANDSSVENSKA KULTUREN

Den svenska autonoma kulturen i Finland bildar en egen kulturkrets, som bärs upp av självständiga kulturinstitutioner och -organisationer. Den finlandssvenska kulturens och det svenska språkets fundament har i praktiken utgjorts av sammanhängande svenska och tvåspråkiga bosättningsområden vid den nyländska, åboländska och österbottniska kusten samt landskapet Åland. Den språkliga och kulturella förnyelsen har fortlöpande kunnat förverkligas.

Den finska inflyttningen i de tidigare svenskdominerade landskapen har dock varit betydande. I dag är majoritetstryck och förfinskning ett faktum i olika finlandssvenska regioner. Det sker fortsättningsvis en finsk inflyttning i de svenska bygderna. Den s k finlandssvenska glesbygden breder ut sig, vilket kan medföra ökade kontakt- och identifieringssvårigheter för den finlandssvenska befolkningen.

En glädjande utveckling är dock att finlands svenskarna aktivare än tidigare engagerar sig kulturellt. Bland både gamla och unga finlandssvenskar kan man märka ett intresse att förkovra den egna kulturen, skapa kultur på egna villkor.

Det finns dock grupper av finlandssvenskar som i sin omgivning blivit språkligt utarmade och av olika orsaker fjärmats från finlandssvenskheten, men inte heller lärt sig finska eller kommit in i den finska kulturmiljön. Orsaken till att man förlorar kontakten med den svenska kulturen kan ofta vara att dess former och uttryck inte är tillräckligt slagkraftiga. En aktiv svensk kulturpolitik är här särskilt angelägen.

Som motvikt till att de sammanhängande svenska geografiska områdena blivit mindre behövs starka svenska miljöer på de tvåspråkiga orterna. Enspråkigt svenska föreningar, institutioner, utbildningsenheter osv framstår som särskilt betydelsefulla. Ledstjärna för kulturpolitiken bör vara strävan till kulturell autonomi. Vid uppbyggnaden av förvaltningen bör autonomisträvandena beaktas.

SFP anser att den finlandssvenska kulturpolitiken skall främja bl a följande mål:

  • en fortgående kvantitativ men framförallt kvalitativ utveckling
  • ökad skaparkraft
  • ökad pluralism
  • större tillgänglighet med regional och lokal rättvisa
  • satsning på eftersatta grupper och områden i vårt kulturliv.

MÄNNISKAN OCH KULTURMILJÖN

Kulturmiljön bör utformas så att man beaktar boendemiljöer, arbetsplatser, rekreationsområden och trafikleder, som anpassats efter naturmiljön.

Då man önskat bevara kulturhistoriskt värdefulla objekt har man hittills ofta gått in för att bevara enskilda byggnader utan hänsyn till den angivande miljön. Vid utformning och omarbetning av stads- och byggnadsplaner bör man gå in för att bevara hela miljöer som bedöms som kulturhistoriskt värdefulla. Endast genom att slå vakt om hela miljöer kan stads- och landskapsbilden bevara sin karaktär och identitet. All ny byggnadsverksamhet t ex i äldre stadsdelar och bosättningsområden bör planeras så att den kompletterar och harmonierar med den gamla bebyggelsen.

I vårt land har det varit regel att kulturmiljöerna i kyrkbyar och byar snabbt har förändrats utgående från "standardplaner" som sedan inte hållit måttet. Ibland har detta lett till att lokala särdrag har utplånats t ex som en följd av "modeväxlingar" inom arkitektur eller materialval. Sådana ingrepp är alltid svåra att rätta till. Information cm olika miljöers egenart och skönhet kunde spridas till landsbygdens planerare för att en enhetligare och en mera till naturen anpassad bebyggelse skulle växa fram. Kommunernas lokala planeringsmonopol bör aktivt utnyttjas i syfte att bibehålla en harmonisk kulturmiljö.

LITTERATUR

Litteratur och författare

Litteraturen väcker tankar och ger impulser, ger möjligheter till identifikation och ökar kunskapen cm människan och hennes omgivning. Litteraturen är också viktig för språket, dels på grund av att den är både bevarande och nyskapande, dels som språklig norm för läsarna.

Därför behöver vi ett omfattande och mångsidigt litteraturutbud på svenska. Också den samiska litteraturen bör stödas, i samarbete med de övriga nordiska länderna.

I syfte att slå vakt an en mångsidig litteratur behövs speciella stödformer för litteratur, som säljs i liten upplaga, t ex lyrik, barnböcker, skådespel, debutromaner mm. Problemen för dessa litteraturformer är speciellt svåra på finlandssvenskt håll, där upplagorna överlag är små. Stödet till kultur- och opinionstidskrifter bör även utvecklas.

En grundförutsättning för att litteraturen skall kunna utvecklas är att författarna garanteras en tillräcklig, kontinuerlig inkomst.

Förlags- och informationsverksamhet

Förlagen har ett stort ansvar för mångsidigheten i bokutbudet. Men staten kan i hög grad påverka utgivningen genom olika slag av selektiva stödformer t ex till litteratur med liten upplaga.

Det är av största betydelse att finlandssvenska böcker även sprids i Sverige.

Kontakterna mellan den svenska och finska litteraturen bör ökas genom fortsatta satsningar på översättningar.

Utbildning

Skolans modersmålsundervisning bör bl a syfta till att ge eleverna kunskap om litteratur, också på det andra inhemska språket, och att aktivera eleverna att besöka bibliotek och läsa på eget initiativ. Skolbiblioteken spelar här en central roll. Den finlandssvenska litteraturen kunde ges större utrymme i undervisningen i svenska i de finska skolorna.

Den aktiva skrivarkursverksamheten i Svenskfinland och de finlandssvenska litteraturföreningarna bör stödas.

Litteraturbevakningen i pressen är en viktig form av litteraturinformation.

Bibliotek och bokhandlar

Biblioteken har i dag alltmer karaktären av allaktivitetshus med musik, föredrag och annat program. Det här är en positiv utveckling som är viktig speciellt på mindre orter där kulturutbudet är begränsat. I takt med att bibliotekens uppgifter ökar bör också anslagen växa.

Bokhandeln har det ekonomiskt svårt, många små boklådor har stupat i konkurrensen. För att stöda bokhandeln bör stat och kommun sköta anskaffningarna till skolor och bibliotek via de lokala boklådorna.

SFP vill

  • att litteratur med små upplagor stöds kraftigare än hittills av staten, direkt genom utgivningsanslag eller indirekt, t ex genom att biblioteken får medel för anskaffning av denhär sortens litteratur
  • att författarstipendierna utökas
  • att man i högre grad än hittills satsar på översättning av svenska böcker till finska och tvärtom, av inhemska böcker till främmande språk och av viktigare utländska böcker till svenska och finska
  • att massmedia regelbundet bevakar litteraturen, och att kulturkritikerna stöds genom stipendier
  • att kortare kurser ordnas för författare, kritiker och översättare
  • att biblioteksnätet och bokurvalet utvecklas med speciell hänsyn till glesbygden
  • att skolbiblioteken utvecklas
  • att biblioteken och skolorna skaffar sina böcker genom de lokala bokhandlarna
  • att systemet med ambulerande boklådor bör utvecklas
  • att stödet till Finlands svenska författareförening utökas

TEATER

Teatern har stor betydelse för den språkliga och kulturella identiteten. Både professionell teater och amatörteater på finlandssvenskt håll behöver stöd. Den injektion av fantasi, humanitet, medmänsklig solidaritet och humor som en teaterföreställning ger är nyttig och berikande både För den personliga identiteten och den kulturella samhörigheten. Teatern konkretiserar och fördjupar bilden av människans villkor både i dag och under svunna tider. Teatern kan ges många olika former och den kan utvecklas så att den stimulerar alla åldersgrupper.

Amatörteatern har i alla tider setts som synnerligen viktig på finlandssvenskt håll. Den aktiverar till skapande verksamhet och den stärker identiteten. Amatörteatern är i dag stark och livskraftig inom de svenska regionerna. Speciellt Finlands Svenska ungdomsförbund har en mångsidig och slagkraftig amatörteaterverksamhet. I dag finns det ca 150 amatörteatergrupper i Svenskfinland, som engagerar långt över 1.000 aktörer och vars föreställningar besöks av över 50.000 personer. Likväl är även denna verksamhet beroende av ekonomiskt stöd. SFP anser att kommunerna i högre grad än tidigare borde ge ekonomisk hjälp åt amatörteatrarna. Kulturnämnderna i kommuner och städer borde även se till att ändamålsenligt utrustade utrymmen ställs till amatörteatrarnas förfogande i de fall att man inte har tillgång till egna utrymmen, t ex ungdomsföreningslokaler.

Våra svenska professionella teatrar fyller en viktig uppgift i en tid då trycket från kommersiell skräpkultur är större än någonsin tidigare. Bra teater har en stark genomslagskraft såväl direkt som indirekt genom de nya ord och uttryck med vilka de berikar barn och ungdom.

Av våra fem finlandssvenska teatrar är fyra förpliktade av staten att även ägna sig åt uppsökande verksamhet, nämligen Svenska Teatern i Helsingfors, Wasa teater och Åbo svenska teater, samt Skolteatern. Wasa teater och Åbo svenska teater bör i egenskap av regionteater förlägga ett mycket stort antal av sina föreställningar i respektive region. Skolteatern förlägger i allmänhet flertalet av sina föreställningar till daghem, skolor och i andra utrymmen. Kommunerna bör ta ett fortlöpande ekonomiskt ansvar även för dessa teatrar, i regel svarar staten inte för mer än cirka hälften av utgifterna för regionteatrar. Rimliga och tillfredsställande utrymmen bör ställas till förfogande för ambulerande teaterföreställningar.

SFP vill

  • att vi så fort som möjligt får en särskild teaterlag, som garanterar de svenska teatrarnas existens på lång sikt
  • att staten upprätthåller Svenska Teatern som svensk nationalscen
  • att kommunerna tar sitt ansvar för ett decentraliserat teaterutbud genom stöd till regionteaterverksamheten
  • att amatörteaterverksamheten utvecklas och stimuleras i Svenskfinland genom kontinuerligt statligt stöd

MUSIK

Intresset för musik är stort inom Svenskfinland. På folkmusikens och vissångens område finns många aktiva föreningar.

Antalet körer är stort och körförbunden aktiva. Det stora intresset bland amatörerna motsvaras dock inte alltid av satsningar på det kommunala och statliga planet, t ex på undervisning och stödformer.

Musikundervisningen på svenska är behäftad med stora brister. Lärarresuserna är otillräckliga, likaså tillgången på ledare för amatörgrupper. Den återväxt, som nu kan överblickas garanterar inte en tillräcklig förbättring. Efterfrågan på platser i musikskolor, med början från lekskolenivå, är stor, och intresset för amatörverksamhet livligt.

Behovet av utbildningsplatser måste genom målmedvetet arbete tillgodoses. Problemet är den onda cirkel som karaktäriserar läget. Musikundervisningen på lägre nivå borde breddas så att det skulle finnas en tillräcklig rekryteringsbas för de högre musikläroanstalterna, och dessa borde producera kompetenta lärar- och ledarkrafter i tillräcklig mängd för att den lägre undervisningen skall kunna tryggas.

Åtgärder behövs med andra ord på alla nivåer. Det är av största vikt att den svenska undervisningen bevaras vid Sibelius Akademin, och att ett tillräckligt antal svenska studerande fortgående tas in.

Musikutbildningen på skol-, institut- och konservatorienivå måste målmedvetet utbyggas. Man bör eftersträva regional rättvisa, vilket förutsätter svenska konservatorielinjer, i såväl Österbotten som i södra Finland. Möjligheten att vidareutbilda svenska grundskollärare med musik som specialitet till musiklärare för grundskolor och gymnasier borde undersökas.

Behovet av speciella musiklekskolor måste tillgodoses på kommunal nivå.

Grundskolan bör ge bättre möjligheter till musik och annan skapande verksamhet. Det frivilliga intresset för musik bör tas till vara. Periodundervisning och undervisning i form av körer, orkestrar och folkmusikgrupper, som inte är bundna till en viss årsklass, kan fungera bättre än en veckotimme. Kommunerna bör för sin del, både inom och utom skolornas ram, erbjuda övningsutrymmen och möjligheter till uppträdanden.

Folkmusiken utgör en viktig del av vår musikkultur och är ett väsentligt element i finlandssvenskarnas nationella medvetande. Ämnet folkmusik måste få en starkare ställning vid högskolorna och folkmusikforskningen bättre stöd. Vid Sibelius Akademien, konservatorier och lärarhögskolan bör eleverna få en ordentlig introduktion i ämnet. I grundskolan bör eleverna få stifta bekantskap med folkmusik genom besök av levande traditionsbärare eller genom skivor och filmer.

Den finlandssvenska populärmusiken är av stor betydelse då de yngre generationerna skapar sin identitet. Också av denna orsak behövs t ex rock på svenska. Populärmusik på svenska bör kontinuerligt utges på skiva.

Endast få yrkesmusiker kan i dagens Finland syssla med det slags musik de önskar och få en tillräcklig utkomst av det. Löne-, stipendie- och pensionssystem borde därför förbättras.

Musiklivet i Finland är långt institutionaliserat, vilket medför att vissa etablerade musikformer har det relativt välordnat, medan musikformer som faller utanför dessa få kategorier, inklusive musiker och grupper som ännu inte är kända, har svårt att få stöd. Stadsorkestrarna är en bärande kraft i musiklivet och förtjänar ett statligt stöd som motsvarar deras betydelse i kulturlivet.

SFP arbetar för

  • att den svenska musikutbildningen utbyggs på alla nivåer från musikskola till institut och konser- vatorium
  • att ett nät av speciella musiklekskolor utvecklas
  • att amatörgruppers möjligheter att avlöna professionella ledare tryggas, t ex så att de betraktas som studiecirklar och får stöd för ledare och arbetsmaterial
  • att grundskolan ger bättre möjligheter för musik och annan skapande verksamhet, och att dessa ämnens egna villkor beaktas
  • att kommunerna bl a genom sina kulturnämnder stöder musikverksamheten och erbjuder övningsutrymmen, instrument och möjligheter att uppträda
  • att skivor, kassetter och noter med finlandssvensk musik anskaffas till biblioteken
  • att nya icke-etablerade musiker och grupper samt experimentella projekt särskilt understödes
  • att fortgående finlandssvensk skivproduktion inom olika musikinriktningar tryggas
  • att publiceringen av notmaterial utökas, och att noterna i högre grad förses med svenska texter
  • att Finland svenska folkmusikinstitut, Finlands svenska sång- och musikförbund och Finlands svenska spelmansförbund och det övriga svenska föreningslivet inom sångens och musikens område erhåller behövligt stöd
  • att folkmusik forskningen får bättre stöd genom forskningstjänster, projektpengar och stöd för populärvetenskaplig publikationsverksamhet
  • att musikutövarna stöds genom kurser och seminarier med sakkunnig information samt utgivning av skrifter och böcker
  • att folkmusiken som konstform stimuleras genom att några framstående representanter för någon tid helt får ägna sig åt sin konst
  • att stadsorkestrar skall stödas även av staten på grund av deras kulturella betydelse.

BILDKONST, KONSTINDUSTRI OCH HEMSLÖJD

Den finlandssvenska konstutbildningen befinner sig även i ett utsatt läge. Ett framsteg har dock skett genom konstskolorna i norra Österbotten och konstundervisning i flera folkhögskolor. Det råder emellertid brist på kompetenta svenska teckningslärare. SFP anser att en lösning på kort sikt vore att få till stånd en kvotering vid Konstindustriella Högskolan som skulle garantera en intagning av ett bestämt antal svenska studerande till teckningslärarlinjen.

De finlandssvenska folkhögskolor, som har konstlinjer skall beredas utvecklingsmöjligheter så att de jämbördigt kan tillgodose de olika regionernas intressen.

På längre sikt är det viktigt att man runtom i Svenskfinland satsar på konstfostran av barn och bygger ut ett nät av konstskolor och konstklubbar. Detta skapar en större beredskap och ger en meriterande förutbildning för de svenska sökandena till teckningslärarlinjen.

Konstskolorna skall inte bara ses som ett komplement till grundskolans snäva undervisning i konstfostrande ämnen utan också som ett medel att öka intresset för bildkonst.

Kulturlagen ger kommunerna möjlighet att anställa konstnärer som konstinstruktörer till kommunala klubbar och cirklar. Kommunerna kan stöda yrkesverksamma konstnärer genom inköp av konst och anvisandet av billiga och ändamålsenliga utställningsutrymmen.

SFP vill

  • att undervisningen i konstfostran förbättras på alla utbildningsnivåer, vuxenutbildningen medräknad, och verka för att konstskolorna utvecklas
  • att villkoren för utställningsverksamhet förbättras
  • att åtgärder som syftar till större ekonomisk och social trygghet för bildkonstnärer vidtas
  • att de statliga och kommunala anslagen för konstinköp ökas, t ex så att en viss andel av byggnadskostnaderna för offentliga byggnader anslås för konstnärlig utsmyckning

Konstindustri och hemslöjd

Vårt land har skapat sig ett gott rykte san en arkitekt- och formgivarnation. Våra resurser på detta område bör utnyttjas så väl som möjligt. Vi bör ta vara på de begåvningar vi har genom att ge dem en god utbildning, vi bör ge dem arbetsmöjligheter och göra deras arbetsresultat kända både hemma och utomlands.

Inom konsthantverket och hemslöjden bör vi ta vara på de rika hantverkstraditionerna inom våra svenskbygder och ge de organisationer som handhar uppgiften ett kraftigt stöd.

SFP vill

  • att utbildningsresurserna för formgivning, konsthantverk och hemslöjd stärks
  • att forskning på miljöskapandets olika områden stöds
  • att de organisationer, som inom våra svenskbygder arbetar för att tillvarata traditionerna inom hemslöjd och hantverk får stöd samt att dessa områden vidareutvecklas

HEMBYGDSVERKSAMHET

Den finlandssvenska hembygdsverksamheten och folkkulturen har upplevt en renässans. Ett nyvaknat intresse för regional och lokal särprägling kan iakttas i det moderna likriktade samhället. Den aktivitet som utvecklas kring bygdedagar, spelmansstämmor och sommarkalas visar inte bara på ett behov av att samlas kring gemensamma intressen utan också på en aktiv vilja att bevara finlandssvenska seder och bruk i en föränderlig värld.

Folkkultur har ibland uppfattats som bondekultur. Skärgårds-, bruks- och arbetarkultur är lika viktiga inslag i den finlandssvenska folkkulturen. Man bör inte heller glömma att de flesta finlandssvenskar numera bor i städer eller tätorter - dagens finlandssvenska stadskultur är lika betydelsefull som den traditionella landsbygdskulturen.

Skolornas ansvar för att stärka känslan för hembygd och kulturarv bör understrykas.

En central plats i den finlandssvenska folkkulturen intar folkdiktningen och musiken, som hos oss har gamla traditioner.

De lokalt verkande hembygdsföreningarna och de regionala hembygdsförbunden och motsvarande organ på språköar utanför egentliga Svenskfinland har en avgörande betydelse när det gäller att arbeta för att stärka hembygdskänslan på respektive hemorter. De borde få ökade resurser för skolning, kulturminnesvård och hembygdsforskning. Ett aktivare samarbete mellan de regionala organisationerna bör eftersträvas.

SFP vill

  • att förutsättningar för ett aktivare samarbete mellan hembygdsorganisationerna skapas
  • att resurserna för hembygdsföreningarnas skolnings- och upplysningsverksamhet förbättras

MUSEIVERKSAMHET

Uppgiften att tillvarata, samla in och informera om material i anknytning till den lokala kulturen har av hävd hört hembygdsmuséerna till.

På riksplanet verkar på finlandssvenskt håll Etnologiska institutionen och Folkloristiska institutionen vid Åbo Akademi, båda vetenskapliga forskningsinstitutioner. I Helsingfors finns Svenska Litteratursällskapets i Finland Folkkultursarkiv ett vetenskapligt centralarkiv vars uppgift är att "samla, bearbeta och offentliggöra vittnesbörden om Finlands svenska folkkultur".

För att hembygdsmuseerna skall lyckas i sin uppgift som förvaltare av det lokala kulturarvet bör museerna beredas tillfälle att anställa yrkesutbildad personal. Samtidigt är det avgörande för museernas framtid att personalen bereds tillfälle till vidareutbildning och skolning. Museerna borde också samarbeta dels med andra hembygdsmuseer dels med de vetenskapliga institutionerna och arkiven. Genom specialisering och arbetsfördelning kan de kvalitativa strävandena inom hembygdsmuseisektorn tillgodoses.

Ett museum skall inte bara vara en uppbevaringsplats för föremål utan även ett levande museum för tillställningar av olika slag som exempelvis demonstrationer av gamla verktyg och hantverk, folkdräktskavalkader o a aktiviteter som har anknytning till museet. Ömtåliga museiområden bör dock skyddas mot slitage.

Museerna och hembygdsföreningarna har även en uppgift i att dokumentera nuet. Världen omkring oss förändras i snabb takt men i många hembygdsmuseer har tiden stått stilla och museernas samlingar representerar förkrigstida epoker. En medveten insamling dels i kompletterande syfte och dels med inriktning på nuet borde bedrivas systematiskt så att föremålen avspeglar den egna trakten och dess speciella näringar.

Den gemensamma takorganisationen för hembygdsföreningarna och museerna behövs för att driva de finlandssvenska föreningarnas och museernas intressen.

SFP anser

  • att en specialisering av hembygdsmuseerna är ändamålsenlig
  • att ett nära samarbete mellan landskapsmuseerna och hembygdsföreningarna är nödvändigt
  • att en fördjupning av samarbetet över regionala gränser inom musei- och hembygdsarbetet är angeläget
  • att satsningar på regionala och lokalhistoriska arkiv behövs

FILM OCH VIDEO

Filmen är en unik konstform men också värdefull ur dokumentär-, informations- och fostrande synvinkel.

Efter en nedgång under 1960- och 1970-talet har intresset för film igen vuxit. Då tyngdpunkten lagts på mindre biografer, sk studios, har behovet av premiärfilmer ökat. Trots större filmutbud, har antalet biobesök dock inte ökat.

Videons intåg förändrar även biografnäringens villkor. På glesbygden ger videon möjlighet att ta del av det färskaste filmutbudet i stort sett samtidigt som filmerna har premiär på huvudstadens biografer.

Film

Den inhemska filmproduktionen erhåller samhälleligt stöd genom Finlands filmstiftelse. I dag är stödet otillräckligt. Höga produktionskostnader gör att filmskaparna blir beroende av kassaframgången. Filmproduktion som riktar sig till mindre målgrupper, barn, språkliga minoriteter mm, blir ekonomiskt svår att förverkliga.

Kommunala biografer behövs på orter där privat verksamhet visat sig vara olönsam. Begreppet glesbygd skall ges en vid tolkning. På flera orter kan den kommunala biografen fungera likt biblioteksbussen, som ett ambulerande system. Bio Sydväst på Houtskär är ett gott exempel på att detta kan fungera. Via ett välutbyggt nät av kommunala biografer kan importerad kvalitetsfilm ges tillräcklig spridning för att göra importen självbärande.

Filmklubbarna fyller en central uppgift som spridare av klassisk och modernare kvalitetsproduktion. Klubbarnas filmfostrande betydelse är uppenbar. Klubbarnas verksamhet bör erhålla stöd bl a för anskaffning av utrustning, lokaliteter mm. Många klubbar verkar med 16 mm utrustning. Speciell uppmärksamhet bör fästas vid att 16 mm kopior kan erhållas med svensk textning. Ett krav är att offentligt finansierade inhemska filmer förses med svensk text.

Övriga samfund som bedriver biografverksamhet bör understödas genom att kommunerna tillhandahåller den utrustning, på lånebasis, som är nödvändig för verksamheten.

Genom filmfostran ökar man mottagarens möjlighet att aktivt välja i filmutbudet, samtidigt som hennes möjlighet att tillgodogöra sig det sedda också ökar. Filmfostran kan ges i skolan likaväl som genom TV.

Det statliga filmarkivet bör ges tillräckliga resurser för arkivering och kopiering. En stor del av det finländska filmarvet existerar i dag endast i originalkopior - som är lättantändliga och fuktkänsliga. På svenskt håll bör Folkkulturarkivet ges beredskap att bevara hembygdsfilmer och andra filmer av dokumentär karaktär.

Vid sidan om biograferna är TV den viktigaste förmedlaren av film. Via televisionen förmedlas filmen till nästan alla hem. Televisionsbolagens ansvar är därvid stort. TV-bolagen svarar också för en stor del av filmimporten. Den svenska filmverksamheten inom rundradiobolaget bör få allt tänkbart stöd.

Video

Video har revolutionerat spridningen av film. Antalet videobandspelare ökar explosionsartat. Videobandspelaren används för närvarande i första hand för att från TV banda program för senare tittning. Den stora marknaden för video utgörs i framtiden av färdigt bandat programmaterial, som genom uthyrning når konsumenten.

I och med det växande utbudet på uthyrningsmarknaden har en betydande upprensning också skett. Andelen våld och pornografi på video har minskat. Den första lagstiftningen mot videovåld är ägnad att bidra till en ytterligar upprensning på företagarnas egna initiativ. Ifall inte denna lagstiftning ger önskat resultat måste lagen överses.

Många frågor kring videon såsom förhandsgranskning, distribution, produktion, kopiering mm är fortfarande öppna. Hur video kommer att påverka biografnäringen, kommunernas kulturverksamhet mm kräver också beredning. Avgifter och skatter, som påläggs video bör användas för att stöda filmproduktion och biografverksamhet.

Framtidsvyerna för video, bildbandspelare och bildskivspelare, är i det närmaste obegränsade - men utvecklingen måste ges en målmedveten inriktning. Betydelsefull kan videon bli inom utbildningen.

Video produktion öppnar möjligheter att anpassa det finlandssvenska kulturutbudet till mediateknikens snabba omvandling. Finlandssvensk samverkan behövs i syfte att förse ett ökande antal kabel-TV bolag med svenska program.

SFP strävar efter

  • att öka samhällets stöd för den inhemska filmproduktionen och att därvid beakta finlandssvenskarnas intressen
  • att importen och distributionen av kvalitetsfilm stimuleras genom stödåtgärder
  • att kommunala biografer bör upprättas där den privata verksamheten lämnat luckor
  • att tillräckliga resurser ges för arkivering och kopiering
  • att film- och bildfostran utvecklas enligt grundskolans läroplan
  • att professionella fotografer beredes arbetstillfällen vid län och kommuner
  • att inhemska filmer förses med svensk text redan vid premiären
  • att de kommunala biblioteken tillhandahåller ett brett sortiment av videofilmer
  • att åstadkomma en finlandssvensk videoproduktion för att säkerställa tillgången på svenskt program i kabel-TV.

POPULÄRKULTUREN

Begreppet populärkultur uppfattas på många sätt. För många innebär populärkultur värdelös massunderhållning, hötorgskonst, schlager- och popmusik, kiosklitteratur eller mao detsamma som skräpkultur. Andra åter anser att populärkulturen är viktig som en identitets skapande företeelse, eftersom en folkligt baserad populärkultur mer än andra former av konstnärlig verksamhet avspeglar vår egen vardag, vår omgivning och våra vanligaste föreställningar.

Bägge uppfattningarna kan säkert motiveras. De flesta är dock ense om att de traditionella livsformerna i vårt land hotas av en internationell, förflackande och ytlig masskultur. Därför har vi all anledning att slå vakt cm vår särart sådan den bl a gestaltas av våra estradartister i visor och revyer, av våra tecknare i serier, filmer, TV, tidnings- och veckopress.

Den finlandssvenska populärkulturen känner yttringar såsom t ex tecknade serier och filmer, veckopress, populärmusik och estradkonst. Våra serie- och filmtecknare är ofta förvaltare av en levande inhemsk skämt- och sagotradition. De behöver ekonomiska förutsättningar för att kunna sprida sina alster i tidningspress och TV. De importerade, internationellt spridda serierna har ofta medvetet berövats både konstnärliga och lokala kulturella särdrag för att obehindrat kunna smälta in i så många miljöer som möjligt. Våra inhemska konstnärers arbeten anknyter däremot direkt till vår omgivning och är förankrade i vår egen verklighet. Detta gäller även våra revy- och visförfattare, vars texter berör oss direkt. Få av våra finlandssvenska sång-, revy- eller cirkusartister kan leva enbart på sin konst. I enlighet med lagen om kulturverksamhet i kommunerna kan dessa få statsunderstöd för konstinstruktörstjänster - tjänster som kan besättas av utövande konstnärer. Kommunerna bör ta vara på denna möjlighet. En lucka i den finlandssvenska populärkulturen är avsaknaden av en tillräckligt spridd veckotidskrift.

SFP efterlyser

  • att bättre villkor skapas för populärartisterna genom möjlighet till framträdanden, konstinstruktörstjänster, repitionslokaler och stipendier
  • att stöd ges även för finlandssvenska serie- och filmmakare.

KULTUR FÖR ALLA

Den tekniska utvecklingen innebär en utmaning ur kulturpolitisk synvinkel. Omvälvningarna ger å ena sidan mera fritid med rum för kulturell aktivitet. Samtidigt innebär övergången till informationssamhället en oanad ansvällning av utbudet från de elektroniska medierna. Kulturyttringar, som eftersträvar kvalitet kvävs lätt av nöjesindustrins produkter.

Barn och ungdom är särskilt utsatta för nöjesindustrins faror. En särskilt kraftig satsning på barn och ungdomskultur blir nödvändig som motvikt till ytlig och kommersiell skräpkultur.

Stressen i dagens samhälle har försvårat de gemensamma kulturaktiviteterna inom familjen. Barn och ungdomar har inte samma möjligheter som tidigare generationer att i ständig kontakt med vuxenvärlden få sitt kulturbehov tillgodosett.

Barnkulturens ställning måste förstärkas i samhället som helhet. Ett särskilt barnkulturråd behövs på riksplanet. Barnkulturen bör vara en naturlig del av barnens egna miljöer, i skola och förskola, i olika fritidsmiljöer och i boendemiljön.

Samhället bör skapa bättre möjligheter för ungdomens kulturella aktivitet på egna villkor. Då stödet till ungdomskulturen utvecklas måste den svenska ungdomens behov särskilt uppmärksammas. Tvåspråkigheten måste beaktas bl a vid beviljande av statsanslag för verksamhet och tjänster.

Det fria bildningsarbetet inom ramen för föreningar, arbetar- och medborgarinstitutet, studieförbunden och folkhögskolorna är betydelsefullt för alla generationer. Särskild betydelse har ovannämnda utbildningsinstitutioner för bildningsarbetet bland vuxna. Deras fria och självständiga karaktär är ett värde att slå vakt cm. Resurstilldelningen måste garantera en utveckling av folkhögskolornas, medborgar- och arbetarinstitutens samt studieförbundens verksamhet.

De handikappades kulturverksamhet bör ägnas särskild uppmärksamhet. Genom utvecklade trafikmedel och färdtjänst kan allt flere handikappade ges möjlighet att delta i kulturlivet. Biblioteken har en central uppgift och bör exempelvis tillhandahålla talböcker, böcker i punktskrift, lättlästa böcker, bildband och annat AV-material. Produktionen av bearbetade böcker på svenska bör särskilt stödas.

SFP vill

  • att barnkulturens ställning förstärks i samhället som helhet och särskilt på lokalplanet
  • att ungdomens möjligheter till kulturell aktivitet på egna villkor förbättras
  • att det bildningsarbete som sker inom ramen för medborgar- och arbetarinstitut, studieförbund och folkhögskolor utvecklas
  • att ungdomens icke-kommersiella tidningar ges ökat stöd
  • att ett tillräckligt stöd från stat och kommun garanteras för att upprätthålla och utrusta ungdomens egna församlingsutrymmen, bl a ungdomsföreningslokalerna.
  • att de handikappades kulturella aktiviteter stöds.