Pohtiva
Tulostettu Pohtiva - Poliittisten ohjelmien tietovarannosta
URL: www.fsd.uta.fi/pohtiva/ohjelmalistat/SFP/547

Ruotsalainen kansanpuolue

Miljöpolitiskt handlingsprogram för SFP


  • Puolue: Ruotsalainen kansanpuolue
  • Otsikko: Miljöpolitiskt handlingsprogram för SFP
  • Vuosi: 1979
  • Ohjelmatyyppi: erityisohjelma

VÅRT ANSVAR FÖR MILJÖN

MILJÖPOLITISKT HANDLINGSPROGRAM FÖR SVENSKA FOLKPARTIET

Långt innan andra talade om livskvalitet tog Svenska folkpartiet devisen För ett mänskligare samhälle. Livskvalitet är att ställa den ekologiska balansen framom kortsiktiga ekonomiska vinningar.

Livskvalitet är en ren livsmiljö, trivsel och gemenskap där alla människor behövs. Livskvalitet är att bo i familjevänliga samhällen, i naturens närhet. Detta kan förverkligas i mångsidiga närsamhällen, där trivseln ställs före tillväxten. Vi vill skapa boendemiljöer där barnen och blommorna går före bilen och betongen.

Vi måste känna ansvar för kommande generationers hälsa och välbefinnande. Vi håller på att bygga upp ett samhälle vars problem vi inte behärskar. Kärnkraften, som tagits i bruk som en kompletterande energikälla, producerar radioaktivt avfall som är livshotande i generationer framöver. Landskap och kulturmiljöer får inte brytas ned av jättekraftverk som påtvingas befolkningen. Därför bör vi inte basera vår energiförsörjning på mera kärnkraft.

Vi är fortfarande till stor del direkt eller indirekt beroende av skogens, åkerns och vattnens produktionsförmåga. Vår natur ger oss enastående möjligheter till rekreation. De olika elementen i naturen står i beroendeförhållande till varandra. Det är därför viktigt att vi slår vakt om vår natur och anpassar oss till naturens lagar. Vi måste till framtida generationer föra vidare de möjligheter naturen har gett oss genom att visserligen tillgodogöra oss naturen men inte överexploatera den. Vi bör utnyttja alla de kunskaper vi har att undvika fel som gjorts och görs i naturen.

SFP har varit en föregångare på miljöpolitikens område. Det gäller att slå vakt om naturens kretslopp och stoppa förgiftningen av näringskedjorna. Avfallsprodukterna skall så långt som möjligt återanvändas och föroreningarna fås under kontroll. Miljövårdens administration bör förenhetligas inom ramen för ett miljöministerium.

SFP anser att man inte under 1970-talet har uppfyllt kraven på en modern lagstiftning för att råda bot på Finlands miljöpolitiska problem. Under början av 1980-talet bör alla krafter koncentreras på att få till stånd denna lagstiftning.

SKÖTSELN AV NATURTILLGÅNGARNA

Vattenskyddet

Vattenvården intar en central plats inom miljövården - all miljöförorening har återverkningar på vattenmiljön.

Våra vattentillgångar är betydande, men i kustområdena är tillgången på sötvatten trots detta liten. För att vatten inte skall behöva avledas från sina naturliga fåror bör vi utveckla produktionsmetoder som kräver mindre vatten än vad som idag är fallet.

Vattenskyddets centrala uppgift är att minska den belastning som avfallsvattnen utgör. Vattnet har betydelse för bosättning, industri och lantbruk, för fisket och rekreationslivet och för kraftproduktionen. Landet behöver rena vattendrag. Trots alla skydds- och reningsåtgärder kan avloppsvatten aldrig renas totalt. Kravet måste dock vara att belastningen på vattendragen inte överskrider dessas självreningsförmåga.

Svenska folkpartiet anser att staten i betydande grad bör tillskjuta medel för vattenvården och erbjuda den största förorenaren, industrin, ekonomisk stimulans för vattenvårdande åtgärder.

Självfallet skall dock förorenaren stå för huvudparten av kostnaderna.

Huvudmålen för vattenskyddet bör vara:

  • Tryggande av tillgången på råvatten av god kvalitet för bosättning, jordbruk och industri. Yt- och grundvattnet bör skyddas mot spillvatten och andra föroreningar. Detta nås genom att man i markdispositionsplaner på olika nivåer begränsar aktiviteter som förorenar vattnen.
  • Tryggande av förutsättningar för fiske och friluftsliv i kust-, insjö- och skärgårdsområdena. Avfallsutsläppen måste snabbt och kraftigt ytterligare reduceras. Uppmärksamhet bör fästas vid de föroreningsproblem som den växande fritidsbosättningen för med sig.

Verkligt betydande resultat inom vattenskyddet kan nås endast genom internationellt samarbete. Finland bör verka för ett utvecklat internationellt och normerande samarbete på vattenskyddets område. Hos oss är vattenskyddet i hög grad beroende av vattenlagens utveckling. De ekonomiska möjligheterna att förverkliga lagens principer bör förbättras.

SFP anser att en totalplan för mark- och vattenanvändningen i vårt land snabbt bör åstadkommas utgående från den regionala planeringen. SFP arbetar för att

  • Industrin undersöker och ges förutsättningar att undersöka mindre förorenande och vattensnålare produktionsmetoder
  • Många samhällens avfallsproblem kan lösas så, att avfallet tas om hand och återinförs i naturens kretslopp i form av gödsel och jordförbättringsämnen. Det slam som reningsverken tar hand om bör likaledes användas till jordförbättring, dock så att tungmetaller och giftiga substanser är under noggrann kontroll. Användningen av konstgödsel måste ske så, att vattendragen inte förorenas
  • Förbättra samarbetet mellan kommunerna och industrin för att minska miljöolägenheterna och för att göra vattenskyddsåtgärderna så litet ekonomiskt betungande som möjligt
  • Undersökningar görs om vattendragens självreningsförmåga - detta för att kunna ställa reningsnormerna på en riktig nivå. Också undersökningar om vatenströmningarna behövs för att man ska kunna göra riktiga avvägningar - inte minst i fråga om kustområdets industrietableringar
  • Effektivera fisket och fiskvården. Målet är att tillvarata de ökande fiskfångsterna i så stor utsträckning som möjligt och att genom vårdåtgärder göra fisket mer lönsamt
  • Skyddet mot oljeutsläpp bör kontinuerligt utbyggas
  • Att man genom samarbete Östersjö-länderna emellan bör göra allt för att stoppa föroreningen av Östersjön. Kostnaderna för gemensamma projekt bör delas i proportion till respektive lands utsläpp av föroreningar.

Luftskyddet

Som i alla industriländer är luftföroreningsproblemen i Finland nära förknippade med växande industriproduktion, ökande energibehov för el- och värmeproduktion och en snabbt expanderande fordonstrafik. Dessutom sprids luftföroreningar till vårt land genom luftströmmarna.

Ett utmärkande drag i finländskt luftvårdsarbete bör vara de förebyggande åtgärderna. Redan risken för skadliga verkningar skall beaktas - målsättningen är att tillförsäkra mänskorna en luftkvalitet, som inte bara gör det möjligt att överleva utan även att känna välbefinnande och trivsel. Utsläpp skall begränsas till ett minimum genom användning av de bästa tekniska metoder som finns tillgängliga. I tätortsområden måste denna princip kombineras med en långsiktig planering av industrilokalisering samt energi- och transportpolitik.

Nya produktionsmetoder behövs, vilka jämte förbättrad teknik och produktivitet också kan beakta miljövårdsintressena. Miljövården är en ny dimension inom processtekniken.

SFP verkar för att

  • kraftigare satsningar än hittills görs på investeringar i luftvårdande åtgärder
  • dämpa genomfartstrafiken i bebyggelsecentra
  • genomföra bilfria miljöer och skilja gång- och cykeltrafik från biltrafik
  • satsa på en utbyggnad av kollektivtrafik och system av gator och filer reserverade för sådan trafik
  • eldningsoljans svavelhalt nedskärs och fjärruppvärmning genomförs på alla tätare bebyggda orter
  • att minska blyhalten i bensinen.

Internationell aktivitet behövs i syfte att få fram långsiktiga, internationella luftvårdsprogram med klart definierade mål, och med bindande, stegvis skärpta bestämmelser.

En grundförutsättning för nutida luftvård är en effektiv och ändamålsenlig lagstiftning. En sådan lagstiftning saknas tillsvidare i vårt land.

SFP anser att

  • lagstifning inom luftvården snabbt bör åstadkommas
  • lagstadgade normer för emissioner och immissioner bör ges
  • ett investeringsbidragssystem för luftvård bör skapas
  • luftvårdsarbetet kräver ökade anslag och en utbyggd kontrollapparat

Bullerbekämpningen

Bullret är idag ett betydande problem i tätorter och vid livligt trafikerade trafikleder. En stigande bullernivå medför risker för nedsatt hörsel, psykiska störningar och försämrad allmän trivsel.

Den fysiska planeringen intar en central ställning i fråga om möjligheterna att bekämpa bullret. All markdisposition bör beakta bullerfrågorna. Flygfält, stora trafikleder, storindustrier och motorsportbanor bör placeras så långt från bosättningen att inga oskäliga förändringar i bullernivån sker. Flygfältens bullerområden kan användas för industrins ändamål - dock så att arbetarskyddets krav tillfredsställs.

På områden som kräver speciell hänsyn, t ex skärgården, bör restriktioner införas för aktiviteter som alstrar mycket buller. Begränsningar måste införas för t ex småflygplan, racerbåtar och motorkälkar i fritidsbruk.

SFP anser att

  • lagstiftning angående bullernivån snabbt bör åstadkommas och övervakningen skärpas
  • normer för bullerskyddszoner bör uppgöras för planeringen av markområden och samhället bör satsa på bullerbekämpande tekniska lösningar i utbyggda områden
  • specialrestriktioner bör införas i skärgårdsområdena för användning av småflygplan och motorkälkar i fritidsbruk.

Skogen

Skogen har för vårt land en central ekonomisk betydelse. Genom skogsvårdande åtgärder kan den årliga tillväxten i skogarna höjas och ett rationellt skogsbruk bedrivas.

De metoder som används vid beståndsvården, avverkningen och drivningen måste anpassas till de speciella förhållanden som råder i våra skogar och får inte inverka på t ex vattenbalansen och vara till oskäligt förfång för skogens produktion av villebråd, bär och svamp. En skog som vårdas på ett ekologiskt riktigt sätt är en god rekreationsmiljö samtidigt som den producerar virke.

En skogspolitik som beaktar alla dessa aspekter kallas mångsyftesbruk.

Svenska folkpartiet anser att

  • tätortssamhällena bör inlösa eller reservera tillräckliga områden för fritidsbruk så, att invånarna också i framtiden skall ha möjlighet att röra sig i omväxlande och slitstark skogsmiljö
  • i skogsvårdsprogram och -planer bör principen om mångsyftesbruk beaktas
  • miljövårdsbidrag borde ges för skogshantering som beaktar miljövårdens intressen speciellt i skärgården
  • skolningen av skogshanteringens yrkesmän bör utvecklas så, att tillräcklig undervisning i miljövård ges på alla nivåer
  • slygifternas användning bör regleras så, att deras skadliga verkningar minimeras
  • speciell uppmärksamhet bör fästas vid att skogsgödslingen utförs på ett riktigt sätt och på en lämplig tid.

Lantbruket

Strukturrationaliseringen av lantbruket gör landskapsbilden fattigare. De små odlingsenheterna försvinner och i vissa områden har växterna som odlas blivit färre.

Det är viktigt att man i så hög grad som möjligt beaktar de krav som kulturmiljöerna ställer på odlingen. För att utarmningen av landskapsbilden ska kunna motverkas måste aktiva landskapsvårdande satsningar göras.

Svenska folkpartiet anser att

  • ett livskraftigt lantbruk är den bästa miljövården, men att man vid rationaliseringen av lantbruket bör fästa speciell uppmärksamhet vid att balansen i landskapet bevaras och att naturväxternas och djurens livsbetingelser inte försämras
  • man i lantbruksundervisningen på alla nivåer bör understryka lantbrukets ansvar för miljövården
  • speciellt skärgårdens småbruk med kreatursskötsel bör ges stöd som tryggar existensmöjligheterna och därmed bevarar en för skärgården typisk landskapsbild
  • lagstiftningen om bekämpningsmedel är i behov av en översyn och att bekämpningsmedel bör användas i så liten utsträckning som möjligt
  • odlingsmetoderna bör utvecklas så att användningen av handelsgödsel och bekämpningsmedel kan minimeras.

Grustäkt

Våra grustillgångar har stor betydelse som infiltrationsområden för grundvatten, för skogsbruket, rekreationslivet och forskningen. Någon ersättare för gruset i byggnadsverksamheten kommer knappast på kort sikt att hittas, vilket betyder att trycket på de återstående grustillgångarna ständigt ökar. Vid en eventuell användning av grustillgångar under vatten bör också faran för igenslamning av närliggande bottnar och förstöring av närliggande stränder beaktas.

Grusåsarna är viktiga för landskapsbilden och för grundvattnet. Större uppmärksamhet än hittills måste fästas vid skyddet av dem. Grustillgångarna har hittills i regel exploaterats utan hänsyn till miljön och utan tanke på den framtida tillgången på grus. Också grusåsarna bör utnyttjas enligt principen för mångsyftesbruk. Planer över användningen av områdena med grustillgångar måste uppgöras. I dessa bör anvisas områden som ska fredas och de områden, som på basen av tillstånd och koncentrerat skall öppnas för grustäkt.

Svenska folkpartiet anser att

  • Kommunerna bör göra upp planer för användningen av grustillgångarna.
  • Övergivna grustäkter bör uppsnyggas och i vissa fall beskogas.
  • Grustäkt till annat än husbehov bör göras beroende av tillstånd, som förpliktar till eftervård av grustagen.
  • Användningen av krossad sten bör ökas på bekostnad av grusanvändningen.

Avfallshantering

Den nya avfallshanteringslagen träder i kraft den 1 april 1979. Man kan vänta sig, att lagen ger ramarna till en betydligt effektivare sophämtning och avfallshantering än hittills.

Svenska folkpartiet anser, att den genomgripande principen för all avfallshantering bör vara att återanvända avfallet i så stor utsträckning som möjligt. Utgående från denna princip bör avfallshanteringens teknik i många fall omprövas. Sortering av hushålls- och annat avfall är ändamålsenligt, och de erfarenheter man har från experiment i hemlandet och utomlands bör så fort som möjligt utnyttjas för bestående arrangemang.

Svenska folkpartiet anser, att

  • Sortering av avfall bör stimuleras och göras lönsam. Mottagningen av pappersavfall, glas och plåt måste ordnas i landets tätast befolkade områden.
  • Sopbränningen är allmänt sett ett dåligt avfallshanteringsalternativ. Nya brännstationer borde undvikas, och komposterings- och motsvarande metoder utvecklas.
  • Mottagningen av oljeavfall och annat miljöfarligt avfall bör ordnas av samhället, och en lag om problemavfall stiftas.

Avfallshanteringslagen löser inte avfallsproblemen för skärgårdens del. Skärgårdskommunerna kan inte rimligtvis påläggas ekonomiskt ansvar för det rörliga friluftslivets avfallshantering.

För att sophämtningen i skärgården skall kunna skötas måste till en början statsstödet till det frivilliga renhållningsarbetet kraftigt utökas. På längre sikt bör avfallshanteringen också till denna del överföras på samhället, dock så att skärgårdskommunerna inte ekonomiskt belastas oskäligt.

Energi och miljö

Svenska folkpartiet anser, att den hittills förda energipolitiken i alltför hög grad har baserat sig på användningen av importbränslen. Energiförbrukningens tillväxt måste med alla tillbudstående medel dämpas. Genom effektivare användning av existerande energikällor, tekniska förbättringar inom industri- och bostadsbyggande, starkare tonvikt på kollektiva färdmedel och andra energisparande åtgärder kan detta mål nås utan att konsumenternas välfärd sätts i fara.

Behovet av mera kärnkraft kan för en lång tid avskrivas genom en målmedveten satsning på inhemska energikällor och genom hushållning med energi. Ökad självförsörjning på energins område skapar ett stort antal nya arbetsplatser.

Svenska folkpartiets energipolitiska linje har definierats i en partidagsresolution 1975. Ur den framgår också partiets ståndpunkt i fråga om kärnkraft:

"De hittills framförda prognoserna för energikonsumtionen anser partidagen förutsätta en alltför stor ökning av energibehovet och yrkar på att de omprövas. Vår energiförsörjning bör även i fortsättningen huvudsakligen vila på konventionell kraftproduktion.

Kärnkraften kommer i fråga endast som en kompletterande kraftkälla. Beslut om nya kraftverk utom de redan beställda förutsätter ytterligare klargörande av säkerhetsproblemen och driftserfarenhet i hemlandet. Forskning i nya och miljövänliga energiformer i samarbete med andra länder bör uppmuntras.

Även då det gäller lokalisering av kraftverk, såväl konventionella som kärnkraftverk, bör kommunernas rätt till planering på sitt område ovillkorligen respekteras. Också byggandet av stora konventionella kraftverk bör göras beroende av statsmyndighets tillstånd. Den ensidiga förläggningen av kraftverk längs landets kuster är både från regionpolitisk och miljöpolitisk synpunkt felaktig och bör omprövas."

SFP ställer sig därför avvisande till fortsatt utbyggnad av kärnkraften och anser att en alternativ energipolitik bör utformas.

SFP anser att stora ansträngningar nu bör göras för att med forskningens hjälp hitta nya inhemska energikällor och effektivera användningen av de gamla. Skogen bör beaktas som en viktig faktor i energiförsörjningen och ekonomiska förutsättningar skapas för hushållen att i högre grad utnyttja träråvaror. Nya älvar och vattendrag bör dock inte tas i vattenkraftens tjänst.

SFP har aktivt medverkat till att utforma de kampanjer för energisparande som har ordnats. Kampanjerna är av stor betydelse och de bör uppföljas för att också i fortsättningen dämpa tillväxten i energikonsumtionen. Torv kan och bör användas i energiproduktionen men täktverksamheten bör lokaliseras till mossar som är av mindre intresse för naturskyddet och där täktverksamheten inte inverkar negativt på landskapsbilden. Också vattenbalansen måste beaktas, då torven är en god vattenreglerare.

SOCIAL MILJÖVÅRD

Allemansrätten

Vårt land förfogar tillsvidare över stora orörda naturområden, som utgör en del av Europas sista vildmarker. Dessa områden erbjuder utmärkta möjligheter till rekreation och friluftsliv. Det är väsentligt att denna orörda natur värnas.

I vårt land gäller den s k allemansrätten, som innebär en begränsad rätt för envar att färdas och tillfälligt vistas i naturen. Hit hör också rätten att plocka vilda bär, svamp och örter etc. Ursprungligen hade endast byns obesuttna befolkning denna rätt.

Allemansrätten utgör en del av vårt lands samhällsordning och är beroende av seder, förhållanden och omgivning, som kan vara olika i olika delar av vårt land. Att försöka stöpa in allemansrätten i strikta lagparagrafer kan inte godkännas. Man bör därför bibehålla allemansrätten i den form den nu har. Inskränkningar i allemansrätten kan dock komma i fråga i skärgården och i vissa områden för renskötsel. SFP understryker särskilt de skyldigheter och den hänsyn gentemot naturmiljön som begreppet allemansrätt innefattar.

Fritidsmiljön

Genom framsynt planering kan goda närmiljöer för rekreation skapas. Till den finländska livsstilen hör att tillbringa en betydande del av fritiden i naturen. En sådan vistelse kan underlättas genom olika åtgärder som främjar ett boende i små tätorter eller utanför tätorterna. Åtgärder som minskar bullret och nedsmutsningen av vatten och luft är till gagn för fritidsmiljön.

Varje invånare i vårt land kan statistiskt och teoretiskt disponera 500 m strand och drygt 4 ha skog. Även en rationellt driven skog erbjuder goda tillfällen till rekreation under större delen av sin omloppstid. Generellt sett är endast en ringa del av stränderna bebyggda. Tack vare allemansrätten har finländaren därför även utan speciella åtgärder som gynnar friluftslivet enastående möjligheter att vistas i naturen.

Speciellt inom den mera tätt befolkade södra delen av landet blir det åtminstone lokalt allt svårare att under fritiden komma ut i naturen. Ofta krävs långa resor, vilket ställer sig svårt för den som inte har tillgång till bil.

Markägarna i närheten av de större tätorterna blir lidande genom det slitage och den åverkan skogarna utsätts för då de används som fritidsområden.

Enbart för friluftslivet behöver större markreservationer inte i allmänhet göras. Undantag utgör dock obebyggda strandpartier och skogspartier i närheten av större tätorter. Samma gäller områden som på grund av sin skönhet, sin speciella natur eller sitt värde för olika aktiviteter inte utnyttjas enbart med tanke på det ekonomiska utbytet. Sådana områden kan vara t ex outdikade myrar, viltrika miljöer, speciella geologiska formationer, lokalt eller regionalt sällsynta landskapstyper, urskogar och värdefulla undervisnings- och demonstrationsobjekt. I dessa fall går det ofta att kombinera friluftslivets krav med de önskemål den naturvetenskapliga forskningens och vissa specialintressen ställer. Samhället bör skaffa sådana områden om tillfälle därtill bjuds, i annat fall bör markägarna få ersättning för den förlust de lider genom att områdets naturresurser inte kan utnyttjas till fullo.

Det värdefulla fritidsboendet måste planeras så, att de områden som reserveras för detta ändamål inte uppslukas av den fasta bebyggelsen eller industrin i en nära framtid. Det rörliga friluftslivet och omtanken om den människokategori som inte äger eller har möjlighet att hyra en semesterbostad kräver att tillräckligt stora rekreationsområden reserveras.

Planeringen för fritiden är både en kommunal, interkommunal och statlig angelägenhet. Kommunerna har som ansvar att se till och vid behov inlösa marker för olika fritidsaktiviteter inom kommunens eget område. Ifråga om områden som är av regionalt intresse eller i övrigt betjänar vissa medborgarkategorier i många kommuner bör inlösnings- eller ersättningsfrågan skötas interkommunalt eller av staten.

En stimulerande och mångskiftande fritidsmiljö ökar trivseln och gagnar förståelsen för skeendena i naturen.

Boendemiljön

Alltför litet uppmärksamhet har hittills fästs vid boendemiljöns kvalitativa egenskaper. Det stora behovet av bostäder fram till dessa tider har lett till ett alltför ensidigt byggande av våningshus och de marknära bostädernas antal i de senaste tidernas bostadsproduktion har varit alltför litet.

Närmiljön är av avgörande betydelse för mänskans trivsel. All fysisk planering bör ta sikte på att skapa fungerande samhällen med bostäder, arbetsplatser och rekreationsområden.

De flesta nya samhällen saknar karaktärsdrag, identitet. Planeringen bör ge nya bostadsområden sin egenart utgående från de möjligheter miljön erbjuder - genuin bevarad natur och rester av ett gammalt kulturlandskap förbättrar boendemiljön och utgör en viktig kontakt med det förgångna.

Det kommunala planeringsmonopolet är av central betydelse-för kommunerna när trygga och trivsamma boendemiljöer skapas. Svenska folkpartiet anser, att frågan om regionplaneringens och den kommunala fysiska planeringens förhållande bör tas till grundlig prövning. För att blivande boendemiljöers naturvärden ska kunna värnas bör den kommunala detaljplaneringen föregås av en grundlig naturinventering .

Arbetsmiljön

Inom ramen för företagsdemokratin bör arbetsmiljöfrågorna ges ökad uppmärksamhet. De flesta yrkesskador och yrkessjukdomar uppkommer som en följd av föroreningar i luften, buller, felaktiga arbetsställningar och bristande säkerhetsanordningar. På många arbetsplatser uppkommer sjukdomar som en följd av drag. Psykiska skador uppkommer som en följd av arbete som känns meningslöst. Vid planering av nya arbetsplatser och vid sanering av gamla är det av stor vikt att arbetsmiljön beaktas. Speciellt i fråga om arbetsmoment som medför risker för skador måste säkerhetsåtgärderna i hög grad observeras. Stor uppmärksamhet måste fästas vid en eliminering av känslan av enformighet i arbetet. Bullerdämpande och luftrenande åtgärder måste vidtas. Där buller och luftföroreningar inte kan elimineras måste arbetstagaren utrustas med olika skyddsanordningar. Felaktiga arbetsställningar måste elimineras.

Personer som utför arbetsuppgifter som kan medföra faror för hälsan måste hållas under kontinuerlig läkarkontroll. Observerade skador och sjukdomar måste omedelbart delges arbetstagaren, arbetsgivaren och den kontrollerande myndigheten. Delgivandet av dessa uppgifter måste åtföljas av krav på en utredning av möjligheterna att i framtiden minska riskerna för skador eller sjukdomar av motsvarande slag.

De myndigheter som nu har som uppgift att övervaka arbetsmiljön har inte tillräckliga resurser för övervakning och undersökningar på arbetsställena. Med tanke på den framtida arbetsmiljön och trivseln i arbetet är det av vikt att de övervakande myndigheterna får större resurser. Övervakningen får inte inskränkas till enbart kontroll av existerande arbetsställen, utan bör även omfatta undersökningar av de positiva eller negativa följder för hälsan nyinförda arbetsmetoder kan medföra.

En förbättring av arbetsmiljön och en mekanisering av vissa arbetsuppgifter får inte inverka menligt på den yttre miljön.

Kulturmiljön

De gamla kulturmiljöerna utgör värdefulla inslag i stads-, bya- och landskapsbilden. De bildar en kontakt med det förgångna och påminner nuvarande och kommande generationer om tidigare släktleds skapande arbete, näringsformer och kulturliv. De gamla kulturmiljöerna är också värdefulla för den kulturhistoriska forskningen. Många kulturmiljöer är unika och kan svårligen återskapas efter en förstörelse

Det är dessvärre ofrånkomligt att vissa gamla kulturmiljöer förändras i samband med bebyggelse, driftsrationalisering och i samband med ändringar i näringslivets struktur. Denna förstörelse är dock ofta resultatet av ett stereotypt planeringstänkande och en oförstående inställning till vilka värden de miljöer som tidigare generationer skapat representerar.

En framsynt samhällsplanering bör i görligaste mån ta sikte på att bevara gamla boende-, arbets- och kulturlandskapsmiljöer samt slå vakt om andra liknande uttryck för kulturen. Som helhet bevaras dessa miljöer bäst om de funktionellt kan inpassas i den moderna samhällsbilden. Detta kan ske t ex genom att gamla byggnader och grupper av byggnader saneras så att de fortfarande kan tjäna sitt ursprungliga eller ett närliggande ändamål. Detta gäller även industri- och affärsföretag. Vid det museala bevarandet bör alla folkgruppers kultur betraktas som likvärdig och ha lika stor betydelse för den museala verksamheten.

Arbetarkulturen har tillsvidare varit eftersatt. Inte heller gamla arbetsmiljöer har bevarats i tillräckligt hög grad.

Gamla, enhetliga miljöer kan lätt splittras genom enskilda ingrepp. Sådana kan undvikas genom klara stadganden om vilka byggnadsnormer som måste följas inom områden vilkas karaktär skall bevaras.

För att de gamla kulturmiljöerna skall kunna bevaras och utgöra en integrerad del av det moderna samhället krävs en förstärkning av de övervakande organen. Däri ligger dock en fara för att den kommunala beslutsrätten i alltför hög grad överförs till den statliga nivån. Detta kan undvikas genom åtgärder som ökar allmänhetens förståelse för kulturmiljöernas värde och genom att personer som skolas för planeringsuppgifter bättre än hittills delges kunskaper i hur sådana miljöer kan bevaras och införlivas i ett modernt samhälle.

Skärgårdsmiljön

Den finländska skärgården är enastående i hela världen och vårt ansvar för att skärgårdsmiljön bevaras är därför stort. Grunden för all skärgårdspolitik är att en fast bosättning bevaras. Alla åtgärder som stärker skärgårdsbornas utkomstmöjligheter bidrar till att värna skärgårdsmiljön.

Skärgården utsätts idag för ett hårt rekreationstryck. Fritidsbosättningen breder ut sig, ofta tämligen okontrollerat, också i den yttre skärgården och de växande skarorna båtturister utgör lokalt en betydande fara för skärgårdsmiljön.

Svenska folkpartiet anser, att vissa inskränkningar -i första hand lokala och tidsbegränsade - i allemansrätten i skärgården är av nöden. För att trygga de viktigaste fiskproduktionsområdena och häckningsområdena för fåglarna måste båtströmmarna kanaliseras och land-stigningsförbud införas. Vissa förbättringar kan nås genom att utbygga välutrustade småbåtsleder och -hamnar, men lokala körförbund kan knappast i längden undvikas. Också nöjestrafik med småflygplan och motorkälkar bör begränsas.

Skärgårdens kulturmiljö har skapats genom en mycket lång anpassning till de speciella naturförhållandena. Alla ingrepp i miljön bör därför speciellt noggrannt övervägas för att undvika obotliga skador. Ökad vikt bör fästas vid den yttre utformningen av byggnader. Fritidsbosättningen bör så långt det är möjligt koncentreras till närheten av fungerande samhällen och de enskilda skärgårdsholmarna bör i görligaste mån lämnas obebyggda. I många fall är uthyrningsstugor att föredra framom fast fritidsbosättning.

Strandplaneringen har delvis blivit ett instrument för högeffektivt byggande och spekulation med strandområden och har därför inte tjänat det syfte planformen skapades för. Svenska folkpartiet kräver, att byggnadslagens bestämmelser om strandplaneringen revideras.

NATURSKYDD

Skydd av växter och djur

Det klassiska naturskyddets betydelse och intresset för fridlysning av naturskyddsområden och -objekt har minskat under de senaste åren. Ny stimulans för frivilliga naturskyddsåtgärder bör därför erbjudas.

I fråga om det klassiska naturskyddet är det centrala -liksom inom de flesta av miljövårdens sektorer - att åtgärderna sätts in i tid. En restaurering av naturområden är ofta omöjlig och nästan alltid dyr.

Den ständigt ökande mänskliga aktiviteten har förstört och hotar förstöra viktiga skyddsområden och -objekt. Förutsättningen för målmedvetna skyddsåtgärder är, att de värdefulla områdena och -objekten inventeras. En naturinventering borde stå som grund för all markdispositionsplanering. På basen av sådana inventeringar kan lämpliga åtgärder vidtas, och de ger också en möjlighet att följa med utvecklingen i naturen.

Djurens existensmöjligheter och livsrum har i synnerhet i de tätast bebodda delarna av vårt land väsentligt försämrats, och det finns många arter som idag är hotade. Arter med stor anpassningsförmåga har vuxit in i ett liv med kultur och bosättning, de övriga har trängts undan.

Människorna kan i viss mån genom aktiva natur- och viltvårdande åtgärder kompensera den skada som har åsamkats djurvärlden.

Den gamla naturskyddslagen bör i brådskande ordning förnyas. Svenska folkpartiet anser, att man i den bör fastslå alla djurarters rätt att fortleva.

Svenska folkpartiet anser att jaktlagen igen bör revideras. Bl a bör

  • duvhöken fridlysas, åtsminstone under häckningstiden
  • berguven fredas året runt
  • tiden för höstjakten granskas från år till år
  • skadeersättning gå före jakt på de stora rovdjuren
  • ingen inplantering av för vår fauna främmande arter ske.

Hotade växter bör skyddas i huvudsak genom att större miljöhelheter fredas och genom att mänskorna uppfostras att bättre än hittills känna sitt ansvar för den levande naturen. Speciellt viktiga miljöhelheter är gamla kulturlandskap, där vegetationen ofta visar klara spår av utvecklingen.

Naturminnesmärken

Naturminnesmärkena - små begränsade objekt värda att bevaras - har en stor betydelse som lokala sevärdheter och för undervisningen. På basen av de kommunala och regionala naturinventeringarna borde naturminnesmärkenas antal målmedvetet ökas. Bl a följande typer av minnesmärken borde uppmärksammas:

  • istidens spår i naturen
  • speciella bergarter
  • enskilda träd eller trädgrupper
  • hotade djurarters revir
  • platser där sällsynta växter förekommer.

Skyddsområden

Vårt land har tillsvidare inget heltäckande nät av skyddsområden med för landets olika delar typisk natur. Nationalparkskommittén har gett sitt betänkande och program har uppgjorts för skydd av våra viktigaste myrområden och vattendrag. Svenska folkpartiet anser, att man snabbt bör fatta beslut om omfattningen av innehållet i skyddsprogrammen och uppta tillräckliga anslag i statsbudgeten för anskaffning av områden för naturskyddsändamål. Anskaffningsförfarandet bör göras så smidigt och flexibelt som möjligt och också långtidsarrendering bör komma i fråga. SFP anser det vara viktigt, att markägarna får tillräckliga ersättningar för de eventuella inskränkningar som görs i möjligheterna att utnyttja markområdena.

Av de föreslagna skyddsområdena är Skärgårdshavets nationalpark och Ekenäs skärgårds nationalpark av speciellt stor betydelse. De frivilliga markköpen i områdena bör fortsätta i rask takt och förvaltningen ordnas interimistiskt tills de statsägda områdena i Skärgårdshavet görs till nationalpark. De av kommissionen för Skärgårdshavets nationalpark föreslagna stödåtgärderna för bosättningen i området bör också snabbt förverkligas.

FÖRVALTNING

Finland saknar fortfarande en enhetlig miljöförvaltning. För närvarande handläggs miljövårdsfrågorna centralt i flera olika ministerier och på läns- och kommunnivå är resurserna helt otillräckliga.

Svenska folkpartiet har flera år yrkat på inrättandet av ett särskilt miljövårdsministerium. Ministeriet borde täcka åtminstone den verksamhet som inrikesministeriets miljövårdsavdelning och jord- och skogsbruksministeriets byrå för skötsel av naturtillgångarna nu handhar och dessutom garanteras möjligheter till inflytande i andra för miljövården viktiga områden, t ex den fysiska planeringen och vattenskyddet.

Miljöförvaltningen på länsnivå bör också förstärkas. Svenska folkpartiet föreslår, att en utredning tillsätts för att granska erfarenheterna av miljövårdsarbetet på länsnivå och göra förslag till förbättringar.

På det kommunala planet är det skäl att grundligt utreda organisationsformen och samtidigt ge det lokala miljövårdsorganet tillräckliga befogenheter för ett effektivt arbete. Åtminstone de största kommunerna bör anställa särskilda miljövårdstjänstemän med inblick i synnerhet i den fysiska planeringen. Som grund för det kommunala miljövårdsarbetet bör naturinventeringar göras och miljövårdsprogram fastställas.

FRIVILLIGT MILJÖVÅRDSARBETE

SFP ger erkänsla åt det värdefulla arbete de frivilliga organisationerna gjort framför allt för att ändra den allmänna inställningen till miljöfrågor. Miljövårdens riksorganisationer, Natur- och miljövård och Finlands naturskyddsförbund, arbetar under svåra ekonomiska betingelser, SFP vill för sin del medverka till ökat statligt stöd till dessa organisationer och till föreningen Håll Skärgården Ren som i dag har ett mycket stort ansvar för avfallshanteringen i skärgården.

UNDERVISNING

Miljövårdsaspekterna bör genomsyra undervisningen på alla utbildningsstadier. Miljövårdsundervisningen kan sålunda inte begränsas till enskilda läroanstalter eller institutioner.

Grundskolan och mellanstadiet

I grundskolan och gymnasierna införlivas miljövården i undervisningen bäst så att miljösynpunkterna beaktas som genomslagsprincip i all undervisning när läroplaner uppgörs och läromedel i olika ämnen framställs. I samband med t ex exkursioner och temaveckor kan en samordning av olika synvinklar på miljöproblemen ske. Miljölära bör ingå som en väsentlig del av undervisningen i såväl allmänna ämnen som yrkesämnen inom yrkesutbildningen på mellanstadiet.

Högskoleundervisningen

När högskolornas undervisningsprogram uppgörs bör miljösynpunkterna beaktas speciellt inom kemi, biologi och geografiundervisningen. Men viktigt är också att miljösynpunkterna och speciellt den ekonomiska utvecklingens inverkan på miljön klarläggs även inom den mera praktiskt inriktade högskoleundervisningen (t ex tekniska högskolor, handelshögskolor, agroforstvetenskapliga fakulteterna). Miljövårdssynpunkter måste ingå i lärarutbildningen.

Redan nu bedrivs i våra högskolor undervisning som berör miljövårdsproblemen. Den bör dock ges kontinuerligt och inordnas i fastare ramar. Speciella assistenttjänster och lektorat eller professorstjänster bör därför inrättas. Dessa befattningar kan även vara av koordinerande natur och själva undervisningen skötas t ex av personer från andra institutioner.

Vuxenutbildningen

Speciellt för personer som tidigare erhållit utbildning inom yrken som kan medföra risker för miljön är det av betydelse att möjligheter ges till förbättring av insikterna i miljövård. Detta bör beaktas av vuxenutbildningsinstitutionerna, och av olika organisationer och företag som anordnar skolnings- och kursverksamhet för medlemmar och anställda.

FORSKNING

Inom ramen för de existerande högskolorna och forskningsinstitutionerna bedrivs en omfattande forskningsverksamhet som berör miljövårdsproblemen. En värdefull dokumentation utförs också av ideella sammanslutningar och planeringsorgan. Med en organiserad miljövårdsundervisning inom högskolorna kommer forskningsverksamheten att ytterligare intensifieras.

Något behov av en speciell institution för miljövårdsforskning föreligger därför inte. Det som närmast krävs är att samhället ger den existerande miljövårdsforskningen större resurser. Resursökningen bör ske enligt följande riktlinjer:

  • större medel till forskning som berör miljön
  • en ökning av personalen, t ex så att fasta forskar- eller forskarlärartjänster inrättas i olika högskolor och forskningsinstitutioner och så att forskarassistentbefattningar för miljöfrågor upprättas av Finlands Akademi
  • en miljövårdsbyrå upprättas t ex inom Finlands Akademi för koordinering och insamling av uppgifter från olika delar av miljövårdsforskningen
  • medel ges för grundande av en vetenskaplig miljövårdstidskrift.

Miljövårdsforskningen har ingen nytta av en byråkratisering av forskningen. Det viktigaste är att ekonomiska och personella resurser ställs till forskningens förfogande och att forskarna ges möjlighet att publicera sina resultat.

Godkänt 14.1.1979