Sfp och det nordiska samarbetet

Programmet har godkänts av Svenska folkpartiets centralstyrelse den 14.3.1998

1. Inledning
2. Det inom-nordiska samarbetet
2.1. Kultursamarbetet
2.2. Språkförståelse
2.3. Utbildning och forskning
2.4. Välfärdspolitiken
2.5. Informationssamhälle
2.6. Norden som hemmamarknad
3. Norden och EU
4. Norden och Närområdena
5. Det försvars- och utrikespolitiska samarbetet
6. Det officiella samarbetet
6.1. Nordiska Ministerrådet (NMR)
6.2. Nordiska Rådet (NR)
6.3. Nordisk nytta
7. Sammanfattning

1. Inledning

Norden är där Norden alltid har varit men Norden som politiskt begrepp har under 90-talet fått ett helt nytt innehåll. I och med omvälvningarna i de forna kommunistiska länderna har också den politiska agendan i det nordiska samarbetet förändrats. Tre av fem länder är med i den Europeiska Unionen, de baltiska staterna är självständiga och säkerhetspolitik är idag ett tema bland andra i den politiska debatten i Nordiska Rådet. Det officiella nordiska samarbetet har inte heller gått oförändrat förbi utan har utvecklats på ett sätt att bättre motsvara dagens behov.

För Sfp är nordiskt samarbete mycket mer än ett politiskt samarbete. Det är ett samarbete mellan människor, mellan företag och mellan organisationer. Det är ett samarbete som bygger på en genuin samhörighetskänsla där var och en skall kunna känna att den personligen kan få något ut av samarbetet.

Norden har alltid utgjort en viktig referensram för Finland. Till och med som ryskt storfurstendöme bibehöll Finland sin nordiska rättsordning och plats inom den västliga kulturtraditionen. Under hela efterkrigstiden har Finland klart markerat sin nordiska förankring i och med en aktiv medverkan i Nordiska Rådet och det nordiska samarbetet i övrigt. Finlands naturliga plats som en del av Norden är fortsättningsvis en viktig utrikespolitsk hörnpelare. För Sfp står ett aktivt nordiskt samarbete inte i ett motsatsförhållande till en aktiv insats inom den Europeiska Unionen eller ett regionalt utvidgat Östersjösamarbete. Trots Sovjetunionens fall och EU-medlemsskapet har den nordiska referensramen inte mist sin betydelse. För internationella och europeiska betraktare får det inte råda någon tvivel om Finlands nordiska tillhörighet.

Trots likheten och de täta banden är Norden och det nordiska samarbetet ingen självklarhet. De resultat som uppnåtts måste hela tiden tillvaratas och vidareutvecklas och samarbetet måste hela tiden kunna forma sig efter medborgarnas behov och den politiska verklighet vi lever i.

Efter ett par-tre år av en kraftig men också naturlig fokusering på EU är det återigen tid att se det nordiska och dess potential i en större helhet och inte enbart som ett geografiskt isolerat gemytligt umgänge.

För Svenska Folkpartiet är Norden en europeisk framtidsregion.

2. Det inom-nordiska samarbetet

2.1. Kultursamarbetet

Kultursamarbetet i bred bemärkelse är ett enligt Sfp centralt område i det nordiska samarbetet. Det är ofta grunden för övrigt samarbete och har resulterat i den breda uppbackning det nordiska samarbetet har jämfört med mycket annat internationellt samarbete. Därför är olika former för kulturellt och idrottsligt utbyte viktigt. Utbytesverksamhet och andra former för samarbete som ger möjlighet för så många som möjligt att delta och lära känna de andra länderna, kulturen och medborgare är viktigt. För Finlands del är det särskilt viktigt att uppmärksamma de helt finskspråkiga orterna.

Det officiella samarbetet står i praktiken inte för mer än cirka 10-15% av det totala nordiska samarbetet. För att allt flere medborgargrupper skall kunna ta del av samarbetet är det viktigt att olika folkrörelser, och då inte minst Pohjola-Norden, ges förutsättningar att också verka på ett förnuftigt sätt. Också dehär organisationerna bedriver olika former för utbytesverksamhet som kräver stöd för att kunna vidareutvecklas.

Sfp anser att kommunerna i högre grad bör indra de enskilda medborgarna i vänortssamarbetet. Den vägen kan man skapa kontakter som kan ha rent praktisk betydelse för kommunernas utveckling.

För många finländare är Västnorden (Färöarna, Grönland och Island) ett rätt okänt område. Satsningar för att förbättra kontakterna till och kännedomen om Västnorden bör därför prioriteras. I och med att Island som sista nordiskt land öppnade en ambassad i Helsingfors hösten 1997 finns det också förutsättningar för att kontakterna kommer att öka. Ett direktflyg mellan Helsingfors och Reykjavik är också till för att förbättra kontakterna.

2.2. Språkförståelse

Språkförståelse och den gemensamma kulturella identiteten har alltid varit honnörsord i det nordiska samarbetet. Många gånger är verkligheten dock en annan. Språket upplevs som ett hinder och tillgängligheten till övriga länders kultur är ofta svår.

Ett av särdragen i det nordiska samarbetet är att en stor del av deltagarna mer eller mindre kan använda sitt modersmål, med undantag för finskspråkiga, islänningar, färingar och de grönländska inuiterna samt samerna. Nordiskt samarbete får därför inte enbart begränsa sig till dem som tack vare språkkunskaper kan ta del av ett samarbete. Kraftiga åtgärder bör vidtas för att förbättra icke-skandinaviska talande nordbors möjligheter att fullt ut ta del av det nordiska samarbetet. Olika åtgärder som bidrar till att skapa intresse för förbättrade kunskaper i de skandinaviska språken i Finland och Island, där de språkliga barriärerna i allmänhet anses vara som störst, bör därför prioriteras. Samtidigt bör man befrämja kunskaperna i finska och isländska i det övriga Norden.

Alla, oberoende av språklig bakgrund, bör ha möjlighet att ta till sig av det nordiska samarbetet. Även de som invandrat eller som flyktingar sökt sig till de nordiska länderna bör ges möjlighet att delta i och ta del av samarbetets frukter. Att också skapa möjlighet för invandrare att delta aktivt är det sätt på vilket det nordiska samarbetet kan bidra till ett mer tolerant samhälle.

Den kulturella tillgängligheten är ett komplicerat område, eftersom det oftast handlar om ett arbete som utförs på kommersiell grund (exempelvis böcker, filmer, tidskrifter) men det oaktat görs det en hel del såväl via nationella insatser som via de nordiska institutionerna. Men de här insatserna görs ofta enskilt och drunknar då i det totala informationsflödet. Sfp efterlyser därför en bättre helhetssyn där olika aktörer tillsammans och samordnat gör en gemensam satsning för att göra den nordiska kulturen mera känd. Är kännedomen tillräckligt god finns det också förutsättningar för en kommersiell verksamhet.

2.3. Utbildning och forskning

När målet är att göra Norden till en framtidsregion är det av stor betydelse att det finns en fungerande utbildnings- och forskningsgemenskap. Inom utbildningen bör Norden framstå som ett enhetligt område.

Forskningen är i dag gränsöverskridande och på många områden sker det ett naturligt utbyte mellan forskargrupper och enskilda forskare. Så är också fallet i Norden. I och med de möjligheter de olika forskningsprogram som initieras inom ramen för EU:s forskningssatsningar ger finns det förutom ett behov av en politisk koordinering också möjlighet för större samnordiska satsningar.

På områden där det nationellt kan vara svårt att få en tillräckligt "kritisk massa" och möjlighet för den enskilda forskaren att kunna få stöd i sitt arbete är det viktigt att dessa kan möta kolleger från andra länder. Inom ramen för Norfa (Nordiska forskningsakademin) arrangeras i dag olika typer för forskarutbildning som bör vidareutvecklas, så att det i Norden är möjligt att den vägen initiera samnordiska forskningsprojekt på områden som måhända är för smala för att endast ett land skall engagera sig. Det är viktigt att detta arbete kan vidareföras och utvecklas.

Den nya situation EU-medlemsskapet fört med sig motiverar enligt Sfp ett intensifierat nordiskt forskningssamarbete. En gemensam nordisk forskningspolitisk strategi som bland annat beaktar det ovanstående bör därför sammanställas.

Inom högskolesektorn kan man i dag i princip fritt söka in till vilket universitet som helst i Norden, men fortsättningsvis finns det skillnader i bland annat godkännandet av examina. Sfp anser därför att målet bör vara att alla examina och all yrkeskompetens bör samordnas och likställas så att nordbor kan bo, utbilda sig och utan hinder arbeta i alla nordiska länder. Det är en naturlig fortsättning på den fria arbetsmarknaden som fungerat allt sedan 50-talet. En fungerande utbildningsgemskap är ett område som också diskuteras inom EU, varför Norden kan visa vägen för bredare europeiska lösningar.

De nordiska utbytesordningarna fungerar bra och bör hela tiden vidareutvecklas. Efterfrågan växer hela tiden, trots att också de europeiska utbytesordningarna idag är tillgängliga också för nordborna. Särskilt viktiga är de utbytesordningar som riktar sig till de yngre årsklasserna så som Nordplus junior.

För att nå maximal nytta bör samarbetet kring olika utbildningsformer effektiveras. Speciellt inom smala branscher finns det en klar fördel med ett tätt samarbete. Det är ingen idé att alla fem länder upprätthåller smala utbildningsområden med ett minimalt antal studeranden då de skulle utgöra en större helhet om utbildningarna samordnades. Detta är "nordisk nytta" när den är som bäst.

2.4. Välfärdspolitiken

Den nordiska välfärdsmodellen har ett starkt folkligt stöd och skall försvaras. Modellen bygger på en rad viktiga grundprinciper som skiljer den från andra välfärdssystem. Dels handlar det om en jämlikhet mellan medborgarna oberoende av inkomstnivå, dels om solidariteten med de svagaste och samhällets ansvar för alla medborgare. Modellen bygger också på en decentralisering där kommunerna har en unik ställning jämfört med de flesta andra länder. Detta är principer det är värt att kämpa och arbeta för också framöver. Samtidigt står de nordiska samhällena, trots vissa skillnader i ekonomierna, för en rad likartade utmaningar. Dessa är bland annat en skäv åldersstruktur och ett yttre tryck mot den internationellt sett höga skattenivån, tack vare vilken den generella välfärden har kunnat upprätthållas.

De nordiska länderna har alla också av olika orsaker tvingats se över sina statsfinanser.

Alla länder har försökt stävja utgiftsökningen genom olika former för stabiliseringsprogram. Men alla länder har också höjt skatterna för att uppnå balans i statsbudgeten.

Ett tredje delområde de nordiska länderna, förutom Norge, kämpat med är sysselsättningen. Såväl Danmark som Sverige och Island har i likhet med Finland tvingats bevittna en oacceptabelt hög arbetslöshet.

För Sfp är upprätthållandet av den generella välfärden ett central politiskt mål. Samhället får inte delas upp i en grupp som klarar sig och en grupp som slås ut. Detta är en målsättning som omfattas i hela Norden. Tillsammans har de nordiska länderna fortsättningsvis mycket att lära av varandra. Tack vare de rätt likartade problemställningarna och utgångspunkterna är det också naturligt att dessa "ödesfrågor" intar en central plats i den nordiska politiska diskussionen. Mycket kan ännu göras på nordisk nivå. Vi bör ta lärdom av varandras misstag och fel, vi bör tillsammans föra en grundläggande diskussion om prioriteringar och vad som är viktigt i välfärden, hur frågor kan skötas effektivare, tredjes sektorns roll osv. Men det finns också utrymme för att ytterligare fläta de nordiska ekonomierna samman. Det finns också utrymme för gemensamma ansträgningar som stärker Norden som hemmamarknad och ökar konkurrenskraften (se nedan), vilket bidrar till att förstärka fundamentet för den nordiska välfärden.

Sfp efterlyser vidare tvärsektoriella samarbetsprojekt där den aktiva arbetsmarknadspolitikens effekter och resultat i de olika nordiska länderna tas till vara och vidareförs. Särskilt de ungas möjligheter på arbetsmarknaden bör uppmärksammas.

2.5. Informationssamhälle

Konkurrensen globalt ökar hela tiden och Norden måste hela tiden söka sina nischer för att kunna konkurrera. Ett område där Norden hållit sig väl framme är informationssamhället. Det är viktigt att Norden också är det framöver. Detta är också en betydande sysselsättningspolitisk fråga eftersom det är frågan om en snabbt växande och därigenom sysselsättande sektor.

Ett exempel på detta är att Norden har varit ledande då det gäller Internet-anslutningar, och Norden har varit väl företrätt då det gällt att utnyttja och utveckla Internet. Nordunet som skapades för över tio år sedan är ett bra exempel på detta. Norden bör fortsatt hålla ledningen i utvecklandet av Internets möjligheter.

Ett växande område är elektroniskt handel. Norden bör därför som region också var bäst i världen på handel på nätet. Detta kräver såväl lagstiftningsåtgärder som åtgärder som tryggar individens rättsskydd vid eleoktronisk handel. Här finns det utrymme för en rad olika samnordiska projekt.

Men konkurrensen är hård och kan inte Norden stå i spetsen för utvecklingen gör någon annan det och då skapas också de nya arbetsplatserna någon annanstans.

Men det nya informationssamhället bör också ge oss möjligheter att se grannlands-TV. Via satellitsändningar är det idag möjligt att ta ner de nordiska programmen, men detta kräver parabol. För att de som är knutna till kabelnäten också skall ha möjlighet till detta är det skäl att överväga om inte de nordiska kanalerna skall klassas som så kallade "must carry"- kanaler.

2.6. Norden som hemmamarknad

Norden som hemmamarknad är en gammal kär dröm bland många nordister. I och med EES-avtalet togs ett stort steg mot ett gränslöst Norden, men fortsättningsvis finns det en del hinder. Sfp:s mål är att också dessa hinder skall kunna undanröjas. I dag ser vi också att näringslivet på ett konkret sätt genomför idén om Norden som en hemmamarknad. Företagsköp och samarbete på tvärs av gränserna i Norden sker varje vecka. Om det politiska beslutsfattandet inte kan se den här utvecklingen, att Norden idag är en reell hemmamarknad, och fatta beslut som utvecklar den, är det enligt Sfp utmärkt att marknaden kan visa vägen.

Bland Finlands tio viktigaste handelspartners finns samtliga nordiska länder förutom Island . Sverige är av naturliga skäl det största enskilda landet näst efter Tyskland, men Norden betraktat som en helhet är det klart viktigaste handelsområdet.

Företagen, och speciellt storföretagen är inte längre nationella utan gränsöverskridande. Det har också gett Norden nya gemensamma intressen. I dag är det mindre viktigt vem som äger ett företag, det primära är den sysselsättande effekten. Det kan därför vara ett nationellt intresse för Finland att befrämja ett norskt storföretags intressen. (Ex. Kværner). Den viktiga frågan är inte om det är Nokia, Ericsson, Kværner eller Oticon som skapar arbetsplatserna utan hur många nya arbetsplatser företagen kan skapa.

Norden och då speciellt Sverige är det första och enda steget för många små- och medelstora företag som önskar skapa en exportmarknad för sina produkter. Men också större företag och inte minst banksektorn har den senaste tiden visat att Norden som hemmamarknad är en realitet. Behovet av större allianser för att klara sig i konkurrensen med det övriga Europa och den övriga världen är uppenbart.

Det finns en rad frågor som ännu kräver en lösning för att ytterligare underlätta handel och samarbete över gränserna. Detta gäller frågor som standardisering, etableringsregler och övervakning av banksektorn. Men den enligt Sfp viktigaste frågan men samtidigt mest komplicerade är frågan om en samordning av skattesystemen i Norden. För många investerare, men också för nordiska små- och medelstora företag som vill etablera sig i ett annat nordiskt land är det av värde att skattesystemen är likartade. Detta gör det lättare för den som vill etablera sig i ett annat nordiskt land men också för den som vill investera i Norden.

Men på lång sikt är det även skäl att se över skattenivåerna. Även om Finland idag har den förmånligaste kapitalinkomstbeskattningen är det i inget lands intresse att de nordiska länderna sinsemellan tävlar skattemässigt. Men som det konstaterades tidigare är Norden också högskatteländer. Den höga skattenivån försvagar såväl konkurrenskraften som de långsiktiga sysselsättningsförutsättningarna. Diskussionen om den generella skattenivån bör dock föras utgående från en helheltsbedömningen, där såväl välfärd som konkurrenskraft beaktas.

En nordisk samordning av skattesystemen samt en diskussion om skattenivån i Norden kan också fungera som vägvisare för en bredare europeisk lösning.

Ett typiskt exempel på problematiken då skattesystemen är olika i olika nordiska länder är bilskatten, som idag skapar problem i gränsregionerna. Kan man inte fritt röra sig över gränserna försvåras också ett aktivt gränssamarbete och handel över gränserna. Detta är inte enbart ett nordiskt problem utan förekommer inom hela EES-området.

I de olika infrastruktursatsningar som initieras inom EU är det viktigt att Norden håller sig väl framme. Detta gäller inte minst den så kallade nordiska triangeln, som skulle binda ihop de nordiska huvudstäderna utan också andra satsningar, så som en utbyggnad av energinätet, vägnätet i övrigt, men också satsningar inom informationssamhället.

För en utomstående betraktare uppfattas Norden i allmänhet som en helhet. Detta bör också utnyttjas. Ett område är de exportbefrämjande åtgärder som länderna bedriver. Men ett mer närliggande område är olika former för turistsatsningar. Kommer man till ett nordiskt land besöker man sannolikt också något av de andra. Gemensamma satsningar på mer avlägsna länder känns därför naturligt. Men det torde också finnas utrymme för satsningar i Europa.

I Norden finns en rad olika samnordiska finansieringsinstitutioner, av dessa är Nordiska Investeringsbanken den största. Det är viktigt att dessa institutioner ges förutsättningar och möjlighet att fungera på samma villkor som andra internationella finansieringsinstitutioner. På så sätt gagnar de bäst ett gränsöverskridande nordiskt samarbete och befrämjar utvecklingen i de nordliga närområdena.

3. Norden och EU

Medlemskapet i den Europeiska Unionen var ett historiskt steg för Finland och tillsammans med Sveriges medlemsskap var det också en betydande fråga för hela Norden. Trots Norges knappa nej till ett medlemsskap är också norrmännen tillsammans med islänningarna tätt knutna till EU via EES-avtalet.

För den nordiska gemenskapen är det viktigt att Norden kan hålla ihop oberoende av de enskilda ländernas lösningar i förhållande till EU. Trots olika tillvägagångssätt finns det en värdegemenskap. Sammanhållningen är särskilt viktigt i ett läge då intresset för de nordliga delarna av Europa ökar. Samarbetet och samrådet i EU- och EES-frågor måste inriktas på områden där de nordiska länderna har en värdegemenskap och sammanfallande intressen. Det nordiska samarbetet skall utgöra en plattform för initiativ i EU-sammanhang och syfta till att åstadkomma en likartad uppföljning av EU:s direktiv och andra författningar. Samarbetet utgör också en bro mellan de nordiska EU-medlemmarna och dem som är anknutna till det europeiska samarbetet genom EES-avtalet. Men ingenting är självklart och därför behövs det också ett aktivt arbete för att hålla Norden samlat. Ju mer splittrat Norden står i synen på EU och Unionens utveckling desto viktigare är det med en tät nordisk dialog. Det nordiska samarbetet som en del av ett bredare europeiskt samarbete är den centralaste frågan för samarbetet just nu. En aktiv nordisk samverkan tillsammans med ett seriöst arbete i EU är viktiga element i en lyckad finländsk EU-politik.

Det är Sfp:s förhoppning att samtliga nordiska länder så småningom skall kunna vara medlemmar i EU.

EMU och utvidgningen av EU är de två klart viktigaste frågorna för EU den närmaste framtiden. Båda frågorna har stor betydelse också för Norden.

Införandet av en gemensam valuta i EU är till för att ytterligare förbättra möjligheterna för ett ännu aktivare handelsutbyte i Norden och skapa den ovan nämnda reella hemmamarknaden. Det är därför i Finlands och Nordens intresse att Sverige och Danmark också deltar fullt ut i den monetära unionen. Sfp anser vidare att det är i Finlands och Nordens intresse att det skapas möjligheter för EES-länderna att i likhet med Schengensamarbetet på ett ändamålsenligt sätt ansluta sig till den gemensamma valutan. Konkreta fördelar tack vare minskade valutaväxlingskosntader och minskade behov för företag att skydda sog mot valutarisker, ökad handel mellan länder med gemensam valuta tack vare minskade risker, växande direkta investeringar, underlättade prisjämförelser och ökad konkurrens, allt detta är effekter som skulle gynna nordiskt samarbete.

I ett läge då EU kan komma att ha närmare trettio medlemmar får det regionala samarbetet en central ställning. Norden har, tack vare det sedan länge väl fungerande samarbetet, då en fördel. Under EU:s utvidgningsprocess är det viktigt att visa att regionalt samarbete kan fortsätta även om en region splittras mellan EU-medlemmar och icke-medlemmar. Islands och Norges EES-avtal innebär emellertid att också de här länderna står mycket nära och är beroende av utvecklingen inom EU.

I de medlemsskapsförhandlingar som en rad länder inom kort inleder med EU bör frågor som står oss i Norden nära tas upp och betonas.

EU-politiken bör kunna sammanjämkas med det arbete som redan gjorts i Norden. Ett bra exempel på detta är det gränsregionala samarbetet där gamla välfungerande strukturer snabbt har kunnat ta till sig EU-strukturer så som Interreg. Goda exempel på detta är Kvarkensamarbetet och Skärgårdssamarbetet.

4. Norden och Närområdena

De nordiska närområdena Baltikum, Nordvästra Ryssland samt det arktiska området har under de senaste åren fått en allt mer prioriterad plats i det nordiska samarbetet.

I det samnordiska arbetet med närområdena har de nordiska informationskontoren i de baltiska huvudstäderna samt i S:t Petersburg spelat en viktig roll.

Det övergripande målet för allt närområdessamarbete bör enligt Sfp vara stärkandet av säkerheten och demokratiutvecklingen, skapandet av en fungerande markandsekonomi och främjandet en hållbar utveckling. Det finns en rad gemensamma nämnare bland Östersjöländerna och mellan de nordiska länderna så som miljö, infrastruktur och energi. Nordiskt samarbete utgör här en god kärna att bygga vidare på.

Ett fungerande nordiskt samarbete bidrar enligt Sfp till att underlätta ett framgångsrikt arbete eftersom de nordiska ländernas målsättningar är så likartade. Det är därför viktigt att samtliga nordiska länder kan delta i Barents- och Östersjösamarbetet trots att inte alla länder geografiskt gränsar till Östersjön. Detta är inte ett självändamål i sig, men det behövs en stark nordisk gemenskap och nordisk identitet för att också trygga ett framgångsrikt samarbete i närområdena. Att utveckla idén om den nordiska dimension utan en aktiv medverkan från norsk sida är inte särskilt ändamålsenligt. I Östersjösamarbetet är det särskilt viktigt att axeln Sverige-Finland kan fungera som en motor i arbetet. Även icke-EU-medlemmar bör gå in och komplettera finansieringen av EU:s stora stödprogram Tacis, Phare och Interreg och den vägen få möjlighet att delta i stödet till närområdena.

Estland, Lettland och Litauen samt Polen är på väg att bli medlemmar i EU. Detta är ur nordisk synvinkel viktigt. Även om Ryssland allt mer deltar i olika nätverk och samarbetsorganisationer som såväl berör säkerheten i det nordliga Europa som andra organisationer typ Östersjörådet har Ryssland ännu en lång väg att gå.

När EU utvidgas med de baltiska länderna, ökar det ömsesidiga beroendet, och Ryssland får en ännu större strategisk betydelse för EU. Ett tätt samarbete på alla områden med Ryssland är därför viktigt. Det befrämjar såväl säkerheten som den allmänna utvecklingen i Nordeuropa. Norden har hittills bedrivit ett gott samarbete med Baltikum, ett samarbete det är värt att vidareföra, men i det läge vi står idag bör samarbetet med Ryssland ges större prioritet. Endast genom ett tätt samarbete på olika nivåer kan ett fruktbart samarbete som ger ömsesidig nytta växa fram.

Finland har inom EU tagit initiativ till den så kallade nordliga dimensionen, vars syfte just är att utveckla samarbetet på alla områden med Ryssland. Det är viktigt att Norden också här i likhet med annat samarbete så som inom Östersjörådet, Barentssamarbetet samt i Arktiska rådet kan agera tillsammans.

Initiativet om den nordliga dimensionen får enligt Sfp inte leda till nya strukturer utan befintliga samarbetsnätverk bör utnyttjas eller till och med läggas ned om de överlappar varandra. För att undvika en överlappning mellan olika organ efterlyser Sfp en bättre samordning av de olika insatserna. Om initiativet om den nordliga dimensionen kan leda till detta har redan mycket uppnåtts.

I det närområdessamarbete som idag bedrivs inom ramen för Nordiska Ministerrådet är det enligt Sfp viktigt att i större grad än idag fokusera på samarbetet med Ryssland.

Utöver ett politiskt regeringssamarbete är det viktigt att konkreta satsningar som når ut till så breda medborgargrupper som möjligt genomförs. Den nordiska folkrörelserna kan här spela en stor roll och bör därför på olika sätt uppmuntras till ett aktivt deltagande i närområdessamarbetet. Olika utbytesordningar så som exempelvis Nordpraktik och utbytessystem inom undervisningssektorn bör därför vidareutvecklas. Viktigt är att utbytet är ömsesidigt så att också nordbor kan ges möjlighet att praktisera eller studera i närområdena.

Den framitda energipolitiken kan samordnas betydligt effektivare i Östersjöområdet än idag. Dels handlar det om att utveckla samarbetet i Norden men också skapa möjligheter för ett samarbete med Baltikum och med Ryssland.

I Barents- och det övergripande samarbetet som skall ske inom ramen för det Arktiska Rådet är det viktigt att speciellt urbefolkningens och den övriga fast bosatta befolkningens intressen tillvaratas. Urbefolkningen bör ha rätt att utveckla sina näringar och överlevnadsmöjligheter utgående från egna behov och förutsättningar.

5. Det försvars- och utrikespolitiska samarbetet

Finlands säkerhetspolitiska basmodell, alliansfrihet och samarbete inom NATO:s nya strukturer, har bidragit till stabiliteten i vår del av världen.

Den säkerhetspolitiska situationen för Finland och Norden i övrigt befinner sig i en förändringsprocess. Det primära för Finland är fortsättningsvis ett trovärdigt försvar, som också utgör förutsättning för Finlands medverkan inom ramen för europeiska och transatlantiska strukturer.

Den internationella krishanteringens betydelse har vuxit. Alla länder berörs av att behovet och ambitionsnivån inom internationell krishantering ökat samtidigt med att kriserna regionaliserats och blivit svåra att lösa. Medverkan i internationell krishantering förstärker indirekt de medverkande ländernas egen säkerhetspolitiska situation.

Trots olika säkerhetspolitiska lösningsmodeller har det försvarspolitiska samarbetet mellan de nordiska länderna utvecklats positivt. I och med den nya säkerhetspolitiska situationen och de nya utmaningarna i det nordliga Europa bör samarbetet ytterligare föras vidare. Detta gäller såväl Nordcaps (Nordic Coordinated Peace Support), försvarsindustriellt samarbete som annat materiellt samarbete. Det är synnerligen viktigt att Nordcaps kan fungera eftersom behovet av snabba politiska och militära reaktioner i en internationell krissituation kan vara av avgörande betydelse för möjligheterna att i ett tidigt skede begränsa följderna av en eventuell krissituation. Det kanske mest synliga exemplet på ett väl fungerande samarbete är det gemensamma fredsbevarande arbetet i det forna Jugoslavien

Det är även av betydelse att utveckla det försvarsmaterial samarbete som inleddes 1994, dels ger ett samarbete erfarenheter och dels rent ekonomiska inbesparingar. Det är nu tid att gå från ord till konkret handling.

Finlands medverkan i olika Natorelaterade och andra former för internationellt samarbete så som Nordic Peace gör att förbindelserna på detta område också den här vägen blir allt tätare med de Nato-anslutna nordiska länderna.

Andra frågor av värde att ta upp på den nordiska dagordningen är vidareföringen av det försvarsmiljösamarbete som inletts, samarbetet med de baltiska länderna och forskningssamarbetet.

Skiljelinjerna mellan nordiskt samarbete och traditionell utrikespolitik har ytterligare grumlats upp i och med de tidigare nämnda förändringarna som skett i vår politiska omgivning. Utrikespolitik är idag i likhet med försvarspolitiken diskussionteman på lika fot med vilka andra teman som helst i Nordiska Rådet och under rubriken näromådessamarbete nämndes en rad samarbetsfora som den utrikespolitiska förvaltningen hanterar. Det traditionella utrikespolitiska agerandet har i och med EU-medlemsskapet ytterligare förändrats och blir allt mer en del av den normala alldagliga inrikespolitiken och allt mer en direkt förlängning på den mer eller mindre nationella politiken.

Det traditionella nordiska samarbetet inom exempelvis FN har naturligtvis kommit i en ny situation i och med Finlands och Sveriges EU-medlemsskap. Trots det finns det enligt Sfp ett utrymme för gemensamma nordiska initiativ inom FN. Ett gott exempel på detta är de reformförslag de nordiska länderna tillsammans framlagt.

I och med att försvars- säkerhets- och utrikespolitiska frågeställningar upptar en allt större del av Nordiska Rådets arbete anser Sfp att också detta samarbete bör knytas närmare Ministerrådsorganisationen. Ur en rent organisatorisk aspekt torde detta underlätta det totala samarbetet.

6. Det officiella samarbetet

Det officiella samarbetet bedrivs inom Nordiska Rådet, som är det parlamentariska samarbetsorganet, och Nordiska Ministerrådet där det nordiska regeringssamarbetet bedrivs. Det officiella samarbetet har under de senaste åren genomgått stora förändringar. Samarbetet koncentreras idag kring tre pelare; 1) Det inom-nordiska samarbetet, där kultur och utbildning fortsatt spelar en viktig roll, 2) Norden och EU/EES och 3) Norden och närområdena. De tre pelarna är nära förknippade med varandra och har många gemensamma nämnare som gör att sakfrågorna sträcker sig över flere pelare.

Utrikes- och säkerhetspolitiken har blivit naturliga debattämnen på Nordiska Rådets sessioner och Ministerrådet uttnyttjas i förberedelserna för arbetet inom EU. I och med att Sverige och Finland vid sidan av Danmark blev medlemmar av den Europeiska Unionen är det klart att också den nordiska samarbetsorganisationen påverkas. För Svenska Folkpartiet finns det emellertid ingen motsättning mellan ett aktivt samarbete i Norden och i Europa. Norden, är, har alltid varit och kommer alltid att förbli en del av Europa. I och med att Norge och Island dessutom via EES-avtalet är nära knutna till EU är det naturligt att den nordiska samarbetsapparaten också utnyttjas för ett bredare europeiskt arbete.

6.1. Nordiska Ministerrådet (NMR)

I samarbetet inom NMR ser Sfp det som särskilt betydelsfullt att man satsar på frågor som berör vanliga människor. Den politiska dialogen inom NMR bör ta utgångspunkt i detta. Samarbetet bedrivs på olika sätt genom konkreta samarbetsprojekt, genom en politisk dialog och genom en samordning av EU-frågeställningar. I dag bör det nordiska samarbetet utgöra ett mervärde för det arbete de nordiska länderna gör i bredare europeiska fora. Här kan och bör de nordiska institutionerna utgöra tankesmedjor för en aktiv nordisk politik på olika områden. Kan inte samarbetet prestera ett mervärde i förhållande till EU kommer det enligt Sfp att snabbt tappa sin politiska legimitet.

Den budget Ministerrådet har till sitt förfogande har under de senaste åren uppgått till cirka 550 mFMK. Med dessa medel bidrar Ministerådet till upprätthållandet av knappt 40 samnordiska institutioner, drygt 400 olika samnordiska projekt och ett gemensamt sekretariat som täcker så gott som alla samarbetsområden. Syftet med hela samarbetsorganisationen bör enligt Sfp vara att bidra till att skapa en nordisk politik som befrämjar de nordiska ländernas intressen internationellt (EU), att hantera olika frågor och uppgifter gemensamt istället för att var och en sköter dem enskilt och att bidra till det nätverk av kontakter som finns på tvärs av gränserna i Norden. Enskilt kan många av NMR:s projekt anses små, men som helhet ger de medel Finland bidrar med mer än vad det kostar. Därför bör också Ministerrådets budget enligt Sfp bibehållas på minst nuvarande nivå kopplat till ländernas BNP-utveckling.

Flere av de nordiska institutionerna finns i Finland. Det är viktigt eftersom de är till för att stärka Finland som en självklar del av Norden.

6.2. Nordiska Rådet (NR)

Trots mycket kritik är Nordiska Rådet ett i internationellt perspektiv unikt samarbetsorgan. Det är få organ där parlamentariker och ministrar från olika länder regelbundet möts till diskussioner, utfrågningar och debatter. Det är därför viktigt att ta tillvara de möjligheter ett forum som Nordiska Rådet ger parlamentariker och ministrar i Norden. Utan en aktiv nordisk debatt och diskussion är det också svårt at få genomslag för nordiska frågor i den europeiska debatten.

De beslut som fattas i Ministerrådet är bindande för de nordiska regeringarna, det är däremot inte de rekommendationer som Nordiska Rådet avger. Praxis idag är att rekommendationer som avges behandlas av Ministerrådet som så småningom avger ett svar på vad man gjort. För att öka trovärdigheten i Rådets arbete är det också viktigt att de beslut som fattas tas på allvar. En effektivering av den nationella uppföljningen av rekommendationerna är därför nödvändig. Vidare bör riksdagens specialutskott få ta del av Nordiska Rådets beslut, eftersom Rådet skall vara hela parlamentets och inte enbart råds-delegationens samarbetsorgan.

Även de nordiska europarlamentarikerna bör indras i Rådets arbete. Modeller för hur detta skall göras måste utarbetas i samarbete mellan de olika parterna, men gemensamma seminarier, diskussioner och utspel är till för att skapa ett starkare nordiskt inslag i Europas utveckling. Här spelar inte minst partigrupperna en viktig roll.

Det är viktigt att alla medborgare i Norden kan känna en delaktighet i det nordiska samarbetet. Att de självstyrande områdena getts möjlighet till ett allt större inflytande såväl i Nordiska Rådet som Nordiska Ministerrådet ser Sfp med tillfredsställelse. Åland har här på ett förtjänstfullt sätt spelat en allt aktivare roll. Något som också har Sfp:s stöd.

I och med att det i dag finns folkvalda sameting i såväl Norge, Sverige som Finland är det naturligt att representanter för den samiska befolkningen bereds möjlighet att fullvärdigt delta i Nordiska Rådets arbete. I dag har de endast möjlighet att uttala sig vid rådets session och möjlighet att ta del av Ministerrådets handlingar som berör samiska spörsmål. Sfp anser att samerna bör ges fullvärdigt medlemsskap i Nordiska Rådet samt att de samiska organen tillställs tillräckliga resurser för att de skall kunna vidareutveckla sitt politiska samarbete till gagn för den samiska befolkningen i Norden och det nordiska samarbetet i sin helhet.

6.3. Nordisk nytta

Principen om nordisk nytta är ledstjärnan för det praktiska samarbetet. Med nordisk nytta menas att samnordisk verksamhet som annars skulle ske i nationell regi resulterar i positiva effekter, skapar ett mervärde, manifesterar nordisk samhörighet, samt ökad kompetens och konkurrenskraft. Det betyder enligt Sfp att man också bör kunna se på verksamhet som nu sköts nationellt och utröna om inte vissa funktioner kan göras billigare och bättre samnordiskt. Ett exempel på detta kunde vara haverikommissionerna. Idag finns det en kommission i varje land. Norden kunde med fördel koncentrera sina resurser till en gemensam kommission. Andra områden där ett intensivare nordiskt samarbete kunde ge billigare lösningar är den offentliga upphandlingen, den statliga meteorologiverksamheten och olika former för testnings- och prövningsverksamheter.

7. Sammanfattning

Svenska folkpartiet och det nordiska samarbetet

*Nordiskt samarbete är mycket mer än ett politiskt samarbete. Det är ett samarbete människor emellan, ett samarbete som bygger på en genuin samhörighetskänsla där var och en skall kunna känna att den personligen kan få något ut av samarbetet.

*Norden har alltid utgjort en viktig referensram för Finland. Till och med som ryskt storfurstendöme bibehöll Finland sin nordiska rättsordning och plats inom den västliga kulturtraditionen. Under hela efterkrigstiden har Finland klart markerat sin nordiska förankring i och med en aktiv medverkan i Nordiska Rådet och det nordiska samarbetet i övrigt. Finlands plats som en del av Norden är fortsättningsvis en viktig utrikespolitsk hörnpelare. För Sfp står ett aktivt nordiskt samarbete inte i ett motsatsförhållande till en aktiv insats inom den Europeiska Unionen eller ett regionalt utvidgat Östersjösamarbete. Trots Sovjetunionens fall och EU-medlemsskapet har den nordiska referensramen inte mist sin betydelse. För internationella och europeiska betraktare får det inte råda någon tvivel om Finlands nordiska tillhörighet.

*Den nordiska kulturgemenskapen i bred bemärkelse är grunden för allt annat nordiskt samarbete. Den bredd samarbetet kan uppvisa har skapat en nordisk identitet som är unik i jämförelse med mycket annat internationellt samarbete. Bredden i samarbetet bör vidareföras genom ett utvecklande av utbildningsgemenskapen, en förstärkning av kultursamarbetet, ett fortsatt utvecklande av olika utbytesordningar och ett fördjupat idrottssamarbete. Den personliga kontakten och det personliga erfarenhetsutbytet är grunden för ett brett nordiskt engagemang ur vilket också det politiska samarbetet får sin legitimitet.

*Den nordiska välfärdsmodellen har ett starkt folkligt stöd och skall försvaras. Modellen bygger på en rad viktiga grundprinciper som skiljer den från andra välfärdssystem. Dels handlar det om en jämlikhet mellan medborgarna oberoende av inkomstnivå, dels om solidariteten med de svagaste och samhällets ansvar för alla medborgare. Modellen bygger också på en decentralisering där kommunerna har en unik ställning jämfört med de flesta andra länder. Detta är principer det är värt att kämpa och arbeta för också framöver. Samtidigt står de nordiska samhällena för en rad likartade utmaningar som en skäv åldersstruktur och ett yttre tryck mot den internationellt sett höga skattenivån. Tillsammans bör Norden utveckla modeller för hur den nordiska välfärden kan vidareföras och utvecklas.

*Norden som hemmamarknad är idag en realitet. Bland Finlands tio viktigaste handelspartners finns samtliga nordiska länder förutom Island. De handelshinder som fortsatt återstår bör undanröjas. Införandet av en gemensam valuta i EU kan ytterligare förbättra handelsutbytet i Norden. Det är därför i Finlands och Nordens intresse att Sverige och Danmark också deltar fullt ut i den monetära unionen och att det skapas möjligheter för EES-länderna att i likhet med Schengensamarbetet på ett ändamålsenligt sätt ansluta sig till den gemensamma valutan.

*För ett fruktbart arbete i EU är det viktigt att Norden kan hålla samman. Speciellt i en situation där de nordiska länderna har olika syn är en aktiv nordisk dialog ytterst viktig. Den nordiska värdegemnskapen skapar en grund som inte rubbas av tillfälliga meningsskiljaktigheter. Samarbetet och samrådet i EU- och EES-frågor måste inriktas på områden där de nordiska länderna har en värdegemenskap och sammanfallande intressen. Det nordiska samarbetet skall utgöra en plattform för initiativ i EU-sammanhang och syfta till att åstadkomma en likartad uppföljning av EU:s direktiv och andra författningar. Samarbetet utgör också en bro mellan de nordiska EU-medlemmarna och dem som är anknutna till det europeiska samarbetet genom EES-avtalet. Ett resultatinriktat arbete i EU förutsätter ett aktivt nordiskt samarbete.

*Samarbetet med närområdena är en allt viktigare del av det nordiska samarbetet. Det övergripande målet för allt närområdessamarbete bör vara att stärka av säkerheten och demokratiutvecklingen, att skapa av en fungerande markandsekonomi och att främja en hållbar utveckling. Ett fungerande nordiskt samarbete bidrar enligt Sfp till att underlätta ett framgångsrikt arbete eftersom de nordiska ländernas målsättningar är så likartade. Det är därför viktigt att samtliga nordiska länder kan delta i Barents- och Östersjösamarbetet trots att inte alla länder geografiskt gränsar till Östersjön. När EU utvidgas med de baltiska länderna, ökar det ömsesidiga beroendet till Ryssland, och Ryssland får en ännu större strategisk betydelse för EU. Ett tätt samarbete på alla områden med Ryssland ger ömsesidig nytta. Det befrämjar såväl säkerheten som den allmänna utvecklingen i Nordeuropa. Norden har hittills bedrivit ett gott samarbete med Baltikum, ett samarbete det är värt att vidareföra, men i det läge vi står idag bör samarbetet med Ryssland ges större prioritet.

* Finlands säkerhetspolitiska basmodell, alliansfrihet och samarbete inom NATO:s nya strukturer har bidragit till stabiliteten i vår del av världen. Den säkerhetspolitiska situationen för Finland och Norden i övrigt är stadd i förändring. Ett trovärdigt försvar är fortsättningsvist primärt och utgör en förutsättning för samarbete inom europeiska och transatlantiska strukturer. För alla nordiska länder är det viktigt att NATO:s nya euro-atlantiska partnerskapsråd (EAPC) fås att fungera framgångsrikt. Den internationella krishanteringens betydelse har vuxit. Alla länder berörs av att behovet och ambitionsnivån inom internationell krishantering ökat samtidigt med att kriserna blivit allt svårare att lösa. Trots olika säkerhetspolitiska lösningsmodeller har samarbetet fungerat i Norden. I och med den nya säkerhetspolitiska situationen och de nya utmaningarna det nordliga Europa nu upplever finns det förutsättningar och behov av ett intensifierat samarbete.

*Det officiella samarbetet bedrivs inom Nordiska Rådet, som är det parlamentariska samarbetsorganet, och Nordiska Ministerrådet där det nordiska regerings-samarbetet bedrivs. I dag bör det nordiska samarbetet utgöra ett mervärde för det arbete de nordiska länderna gör i bredare europeiska fora. Här kan och bör de nordiska institutionerna utgöra tankesmedjor för en aktiv nordisk politik på olika områden. Ett aktivt och fungerande nordiskt samarbete är en förutsättning för ett lyckat arbete i den Europeiska Unionen.