Pohtiva
Tulostettu Pohtiva - Poliittisten ohjelmien tietovarannosta
URL: www.fsd.tuni.fi/pohtiva/ohjelmalistat/SFP/576

Ruotsalainen kansanpuolue

Skattepolitik


  • Puolue: Ruotsalainen kansanpuolue
  • Otsikko: Skattepolitik
  • Vuosi: 1977
  • Ohjelmatyyppi: erityisohjelma

SFP - skattepolitik

Avsikten med SFP-skattepolitik är att presentera vissa viktiga funktioner inom vårt nuvarande skattesystem och dra upp riktlinjer för framtiden för att stimulera den skattepolitiska debatten inom SFP Cst 15.4.1977

SVENSKA FOLKPARTIET

ALLMÄNNA SKATTEPOLITISKA SYNPUNKTER

Skattepolitiken skall i huvudsak tjäna två syftemål. Genom beskattningen finansierar staten och kommunerna huvuddelen av sina åtaganden och förpliktelser gentemot landets invånare. Samtidigt utgör skattepolitiken ett samhällspolitiskt medel genom vilket en inkomstutjämning mellan olika individer sker och genom vilket olika funktioner i samhället kan regleras (t.ex. investeringsskatten på vissa nybyggnader i södra Finland under senaste högkonjunktur).

Vid utformningen av skattepolitiken är det nödvändigt att man inte betraktar beskattningen enbart som en finansieringskälla för statlig och kommunal verksamhet utan att skattepolitiken uppfattas som ett medel med vilket olika politiska mål kan förverkligas.

Ett starkt utvecklat samhälle som Finland har en omfattande offentlig hushållning. Skattemedel erfordas för att åtagandena skall kunna uppfyllas. Socialskydd, utbildning, kommunikationer osv är exempel på dessa centrala åtaganden. För varje ny form av service och för varje utbyggnad av socialskyddet krävs mera statsinkomster. Även om vi förespråkar sparsamhet i den offentliga hushållningen, är det orealistiskt att anta, att staten och kommunerna skulle kunna komma till rätta med väsentligt mindre skatteuttag än för närvarande. Den tämligen väl utbyggda samhällsservicen i vårt land medför, att det inte under en överskådlig framtid kommer att finnas förutsättningar för en väsentlig lättnad av den totala skattebördan. För en väsentlig sänkning av bruttoskattegraden finns inte förutsättningar under lågkonjuktur, då statens utgifter är stora medan den låga ekonomiska aktiviteten medför minskning av skatteintäkterna. Däremot är det viktigt att skattebördan minskas då konjunkturerna igen förbättras och att inte de då inflytande merinkomsterna används utan eftertanke, såsom skedde under de goda åren 1973 och 1974, utan sparas för sämre tider. Stimulerande åtgärder under lågkonjunktur kan underlätta den ekonomiska återhämtningen.

DIREKTA SKATTER

Den enskilde skattebetalaren betalar i dag skatt i många olika former:

  • för inkomsten betalas inkomstskatt till staten
  • kommunalskatt erläggs till kommunen
  • kyrkoskatt betalas (i regel) till församlingen
  • sjukförsäkrings- och folkpensionsavgift till folkpensionsanstalten
  • man betalar förmögenhetsskatt till staten ifall den beskattningsbara förmöghenten överstiger ca 60.000 mk
  • om man ärver eller erhåller en gåva utgår arvs- och gåvoskatt till staten och vid sk sidoarv dessutom kommunalskatt mm
  • vid inköp av fastighet skall man betala lagfartsstämpelskatt och
  • vid aktietransaktioner överlåtelsestämpelskatt
  • stämpelskatt erläggs dessutom på ett flertal handlingar, som man erhåller från myndighet

Alla dessa skatter skall betalas direkt och den skattskyldiga kan därför lätt "se" dem.

INDIREKTA SKATTER

Men det finns även en mängd sk. indirekta skatter, som den skattskyldige inte omedelbart betalar själv men som ingår i priset på varor, som man köper. Företaget, som säljer varan, är härvid den skattskyldige, men skatten överflyttas i varans pris på den slutliga konsumenten. Sålunda ingår omsättningsskatt (från 1.1.1977: 14 %) i priset på nästan alla varor. Dessutom är många varor belagda med specialskatter. Bilskatten utgör t.ex. en mycket stor del av priset på en ny bil. För bränslen, alkoholdrycker, tobak, mineralvatten, elström samt sötsaker och vissa andra matvaror betalar vi acciser, dvs. ett slags tillverkningsskatter. Dessutom uppbärs vid import av vissa varor tullar eller importavgifter. Arbetsgivaren har att betala socialskyddsavgift (ca. 9 %) i samband med betalning av de anställdas löner. Därtill finns ett antal andra skatter eller avgifter av skattenatur. Totalt torde direkta och indirekta skatter för nästan envar av oss ta långt över hälften av vår bruttoinkomst i anspråk.

Användningen av skattemedel för olika ändamål 1975 i procent (Skattestyrelsens uppgifter)

[FIGUR]

SKATTERNAS ALLMÄNNA NIVÅ

Skatterbördan har i Finland stigit snabbt, mätt enligt skatternas andel av bruttonationalprodukten (BNP). Från att ha varit 30,7 % år 1965 har denna andel stigit till ca. 41 % år 1976. Till denna siffra bör ännu läggas ca. 3 procentenheter utgörande de privata lagstadgade pensionernas andel, emedan dessa pensioner i andra länder täcks av skattemedel. På detta sätt får man en överensstämmande jämförelse med andra länder. Denna jämförelse visar att Finland ligger i gruppen av högskatteländer med skatter över 40 procent av BNP. Till denna grupp hör utom vårt land bara Sverige, Norge, Danmark och Holland. Samtliga dessa länder har en mera utvecklad ekonomi än Finland och tål därför bättre den höga skattebördan.

BESKATTNINGENS TYNGDPUNKT

De direkta och indirekta (eller konsumtions-) skatterna har under hela efterkrigstiden stått för 80-85 procent av den totala skattebelastningen i vårt land. Mellan dessa två huvudkategorier har emellertid en mycket väsentlig tyngdpunktsförskjutning inträffat. Ännu år 1968 inbringade de indirekta skatterna (42,6 %) mer än de direkta skatterna (41,6 %), men redan år 1975 hade relationerna omkastats grundligt, i det att direkta skatter stod för 48,6 procent och indirekta skatter för bara 33,4 procent av de totala skatterna.

Speciellt anmärkningsvärt är, att den starka ökningen av vår totala skattebörda berott nästan enbart på att de direkta skatterna stigit. Detta visas tydligt av följande siffror:

1968 1975

Konsumtionsskatter 42,6 % 33,4 %
Inkomstskatter 41,6% 48,6%
Socialskyddsavgifter 12,7 % 15,6 %
Övriga skatter 4,9 % 2,4 %

Denna förändring av skattebördans tyngdpunkt har skett utan några egentliga beslut därom, närmast som en följd av att inkomstskatternas avkastning på grund av inflationen stigit kraftigt och inkomstskatteskalorna inte justerats. Efter Danmark har Finland den högsta inkomstskatteandelen i Europa. (bl.a stämpelskatt, förmögenhetsskatt)

Inkomstskatternas andel av det totala skatteuttaget år 1973:

Danmark 54,4 %
Finland 44,9 % år 1975 48,6 %
Sverige 44,7 %
England 40,8 %
Belgien 36,2 %
Holland 34,4 %
Västtyskland 34,3 %
Norge 29,4 %

Statistiken visar att det i mycket hög grad är löntagarna, som står för inkomstskatten. År 1974 utgjorde löntagarna 74 procent av samtliga inkomsttagare (bolagen icke medräknade). Löntagarna betalade emellertid 85 procent av den statliga och 84 procent av den kommunala inkomstskatten. Samtidigt som man genom inkomstbeskattningen kunnat utjämna inkomstskillnader mellan olika inkomstgrupper, har den kraftiga inflationen ökat progressiviteten och därmed beskattningsgraden. Inkomstskatteandelen har nått sin övre gräns. Mot en ökning av de indirekta skatterna har visserligen ofta invänts, att den betungar småinkomsttagare och barnfamiljer mest. Detta kan dock undvikas, såsom även gjorts, genom en lindrig omsättningsbeskattning av baslivsmedel samt genom höjning av barnbidrag och andra sociala stödåtgärder i samband med att tyngdpunkten överflyttas från inkomst- till omsättningsskatt. För de indirekta skatterna kan sägas, att de "bestraffar" konsumtion, men "belönar" det för vårt samhälle viktiga sparandet. Samtidigt ger konsumtionsskatterna den skattskyldige en valmöjlighet mellan konsumtion och sparande, vilket de direkta skatterna inte erbjuder.

Statistiken för 1974 visar, att inkomstskatterna i mycket hög grad betalades av inkomsttagare med små och medelstora inkomster. Sålunda stod inkomsttagare med beskattningsbar inkomst mellan 8.000 mk och 60.000 mk, för 85-90 procent av inkomstskattens totalavkastning. Antalet inkomsttagare med inkomster över 60.000 mk representerade bara 1,4 procent av totalantalet beskattade inkomsttagare och de betalade ca. 10 procent av inkomstskatternas avkastning, vilket för dem medförde en genomsnittlig skattegrad om 50-60 procent. Härav framgår mycket tydligt, att några statsfinansiella problem inte kan lösas genom höjning av storinkomsttagarnas skatt, såsom yttersta vänstern ständigt förklarat.

DEN INDIREKTA BESKATTNINGEN

Den indirekta beskattningen sker i form av en allmän omsättningsskatt och i form av punktskatter. Acciserna och bilskatten är de viktigaste punktskatterna, medan tullarnas betydelse numera är försvinnande liten. Även de indirekta eller konsumtionsskatterna kännetecknas av att de uppbärs och inbetalas av företagen, medan de inräknas i varans pris och bärs slutligt av konsumenten.

Många av punktskatterna har under de senaste åren höjts till en nivå, utöver vilken man inte kan gå utan att riskera att skatteavkastningen rentav nedgår pga minskad konsumtion. I praktiken är det därför närmast den statliga omsättningsskatten, som kan justeras för att ge de tilläggsinkomster, som skulle behövas för att möjliggöra en minskning av inkomstskattebördan. Samtidigt måste uppmärksamhet fästas vid omsättningsskattens utformning.

I hela Västeuropa har numera införts sk. mervärdesskatt. Från denna skiljer sig vår omsättningsskatt på två väsentliga sätt: å ena sidan beskattar vi bara varor men inte tjänster och å andra sidan är i vårt system anskaffningspriset för anläggningstillgångar såsom maskiner och byggnader inte avdragbart vid beräkning av omsättningen. Sistnämnda omständighet medför sk. kumulativ omsättningsskatt, dvs. våra företags exportprodukter belastas på exportmarknaden av 2-4 procent dold omsättningsskatt, vilket inte gäller för konkurrentländernas produkter. Genom att avskaffa den dolda omsättningsskatten kunde vår industris konkurrenskraft förstärkas och sysselsättningen tryggas. Detta skulle innebära övergång till regelrätt mervärdesskatt. Denna övergång kan även ske stegvis. Det första steget tas från 1.10.1977 genom att nya industribyggnader befrias från oms.

Omsättningsskatteprocenten har från 1.1.1977 höjts från 11 till 14 procent. Denna procentsats är inte hög internationellt sett. Sålunda är den allmänna mervärdesskatteprocenten (omsättningsskatteprocenten)

20 i Norge och Frankrike
18 i Belgien, Holland och Österrike,
15 i Sverige och Danmark,
12 i Italien,
11 i Tyska förbundsrepubliken och
10 i Storbritannien.

Siffrorna är dock inte direkt jämförbara genom att det i den finländska varans pris också ingår den dolda omsättningsskatten.

INKOMSTBESKATTNINGEN AV FYSISKA PERSONER

Fysiska personer (löntagare, jordbrukare, enskilda näringsidkare, pensionärer m.fl.) betalar inkomstskatt dels till staten enligt en progressiv skatteskala och dels till kommunen, kyrkan och folkpensionsanstalten i genomsnitt 20 procent. Den statliga inkomstbeskattningen skärps automatiskt av inflationen, om inte årliga korrigeringar av skatteskalan genomförs. Utöver skatteskalan bör även de i markbelopp utsatta avdragen regelbundet höjas. - Förutom dessa årliga inflationskorrigeringar, som bara syftar till att hålla inkomstskatten på dess nuvarande nivå bör en grundkorrigering nedåt av inkomstskatten för alla inkomsttagargrupper genomföras. En sådan statsskattesänkning kan kompenseras genom motsvarande höjning av de indirekta skatterna.

Genom övergång till slutlig löneskatt kunde för stora grupper av löntagare den årliga deklarationsskyldigheten slopas. Vid den slutliga löneskatten motsvarar nämligen skatteinnehållningen exakt den slutliga skatten. Detta kräver en förenkling av skattelagarnas avdragssystem och skulle underlättas av, om progressionen slopades upp till en viss gräns.

Marginalskatterna har på alla inkomstnivåer blivit för höga; Med marginalskatt avses den procentsats enligt vilken skatt på tilläggsinkomster utgår. Sålunda togs år 1976 i skatt för en 100 marks tilläggsinkomst 48 mark då löntagarens årsinkomst var 20.000 mk, ca 49 mark vid 25.000 marks årsinkomst, ca 53 mark vid 40.000 marks årsinkomst, ca 58 mark vid 50.000 marks årsinkomst, ca 64 mark vid 70.000 marks årsinkomst och i de högsta inkomstklasserna ca 70-71 mark. En sänkning av alla dessa marginalskatteprocenter med ca 10 procentenheter borde eftersträvas. Detta skulle också göra det lämpligt att hålla lägre innehållningsprocenter för bi-inkomster. Däremot är det inte möjligt att på ett rättvist sätt särskilt befria övertidsersättningar från skatt eller beskatta dem lindrigare. Det centrala är att helhetsskatten hålls på en dräglig nivå.

KOMMUNALBESKATTNINGEN

De senaste årens kontinuerliga höjning av det kommunala skattöret är oroväckande. Höjningarna har inte ens alltid medfört en motsvarande höjning av den kommunala servicenivån. En ny utgiftsfördelning mellan stat och kommun måste åstadkommas så att trycket på det kommunala skattöret lättar. Detta är av största betydelse för låginkomsttagarna, för vilka kommunalskatten utgör den tyngsta skatteposten. Progressiv kommunalskatt löser däremot inga problem. Snarare vidgas gapet mellan ekonomiskt starka och svaga kommuner.

Det mycket ojämnt fördelade skatteunderlaget i landets kommuner leder till att uttaxeringen per skattöre varierar och att de fattigaste kommunerna genomgående har en avsevärt högre uttaxering. Därigenom har invånarna i fattiga kommuner en högre kommunalskatt samtidigt som servicen i regel är sämre. Det nuvarande systemet med bärkraftsklassificering fungerar inte tillfredsställande eftersom det inte har sin utgångspunkt i skattebetalningsförmågan utan i den kommunala hushållningen. Ett nytt system för utjämning av utgifterna för kommunernas lagbestämda åligganden bör därför skapas.

FÖRETAGSBESKATTNINGEN

Företagen bör självfallet bära en skälig del av den totala skattebördan. En statlig utredning (kom.bet. 1976:59) visar, att så för närvarande är fallet. Våra företags skattebörda ligger på europeisk medelnivå och något högre än i de skandinaviska länderna. Man bör emellertid komma ihåg, att alla företagens skatter i regel i sista hand bärs av konsumenterna, då de påverkar prissättningen av företagens produkter. Med hänsyn härtill är det viktigt att lägga upp företagens beskattning så, att den inte hämmar den ekonomiska tillväxten. I detta avseende är vår omsättningsskatt olyckligt utformad, då den sk. dolda omsättningsskatten inte kan elimineras vid export. Härigenom ställs våra exportföretag i sämre läge än deras utländska konkurrenter. Vid val mellan olika indirekta skatteformer borde vi välja sådana, som är förmånligast med tanke på näringslivets konkurrenskraft.

Företagsbeskattningen bör också utformas så att den stimulerar sparsamhet med knappa naturresurser. Den får inte heller leda till att företag gör investeringar uteslutande av skattetekniska skäl.

Våra Socialskyddsavgifter har under de senaste åren stigit mycket snabbt. Dessa sk. lönebikostnader stiger i dag redan till ca 50 procent av lönesumman. Eftersom socialskyddsavgifterna belastar de arbetskraftsintensiva företagen hårdare än kapitalintensiva, innebär detta att användningen av arbetskraft "bestraffas". Socialskyddsavgifterna kan därför inte höjas. Istället borde man utreda möjligheterna att övergå till ett system enligt vilket företagen i högre grad än nu betalar avgifter på förbrukningen av naturresurser.

Med tanke på våra knappa kapitaltillgångar är det inte motiverat med sådana ändringar i näringsskattelagen, som försämrar företagens självfinansieringsmöjligheter. Då inflationen i vårt land varit genomsnittligt högre än i konkurrentländerna, kan de nuvarande lagervärderingsreglerna försvaras. Avskrivningsreglerna i vårt land befinner sig på europeisk medelnivå. Vid hög inflation riskerar företagen att beskattas för skenvinster.

Den kommunala beskattningen av rörelseinkomst enligt prövning är okänd i andra länder och belastar därför våra företag speciellt. Utan att åsidosätta kommunernas berättigade anspråk på kommunalskatt av företagen kunde man ändra prövningsbeskattningen till en skatt av kostnadsnatur. Denna skatt kunde bygga på objektiva kriterier t.ex. baseras på företagets omsättning eller lönesumma, vilket väsentligt skulle förbättra de skattskyldigas rättsskydd.

BESKATTNINGEN AV KAPITALVINSTER

Försäljningsvinster på fastigheter samt värdepapper och övrigt lösöre är för närvarande i regel skattefria efter 10 resp. 5 års innehav. Frågan om beskattning av dessa kapitalvinster har flera gånger varit aktuell, vilket särskilt torde kunna ses mot bakgrunden av enstaka stora försäljningsvinster på fastigheter och aktiepaket. Till den del värdestegringen beror enbart på inflationen, kan det inte komma ifråga att beskatta den. Om en beskattning av annan än inflatorisk värdestegring genomföres, bör detta ske vid en tidpunkt då den ekonomiska aktiviteten är stark och tillgångarnas värden pekar uppåt. Den statsfinansiella betydelsen av sådan beskattning bör även vägas mot de nackdelar den medför med tanke på bla. våra företags möjligheter att få eget kapital. Överhuvud är det viktigt att en eventuell beskattning av värdestegring inte görs för sträng, med beaktande även att värdestegringen i regel uppstått under en följd av år. Försäljningsvinst på egen bostad bör i vid utsträckning undantas från beskattning. Jordbrukets och småföretagens speciella problem bör beaktas.

För närvarande är det inte alls ovanligt, att förmögenhetsskatten på fastigheter och värdepapper samt inkomstskatten på deras avkastning tar i anspråk ett belopp, som är större än avkastningen. Värdestegring är därför den enda nytta ägaren kan ha av sådana tillgångar. Om beskattning av värdestegring införes, bör det därför betraktas som en självklarhet, att förmögenhetsbeskattningen samtidigt väsentligt sänks och måhända helt slopas för produktionsmedel.

SKOGSBESKATTNINGEN

Vår skogsbeskattning baserar sig på den s.k. arealbeskattningsprincipen. Den innebär att en skogsägare inkomstbeskattas på grund av skogens beräknade årliga tillväxt, oberoende av om virkesförsäljning skett eller inte. Å andra sidan beskattas man inte skilt för intäkterna av virkesförsäljning. Däremot betraktas egen arbetsförtjänst vid leveransförsäljning som skattepliktig inkomst. Vid bedömning av privata skogsägarnas skattesituation bör man komma ihåg att också förmögenhetsskatten baseras på den beräknade avkastningsförmågan. För vårt land, som fortfarande i hög grad är beroende av sin trävaruindustri, är det viktigast att skogsbeskattningen inte gör virkesutbudet ojämnt eller hämmar skogsvården. Med tanke på ett jämnt och till efterfrågan anpassat virkesutbud är arealbeskattningen att föredra framom direkt beskattning av försäljningsintäkter. Rent tekniskt har systemet också stora fördelar framom direkt beskattning. Det är motiverat att grunderna för arealbeskattningen tidvis justeras, så att de motsvarar de verkliga förhållandena. Därtill är det skäl att även i skogsbeskattningen beakta alla utgifter såsom vid övrig näringsbeskattning. Men i övrigt finns det inte anledning att korrigera skogsbeskattningen.

LANTBRUKSBESKATTNINGEN

De av inflationen snabbt uppdrivna produktionskostnaderna inom lantbruket har ytterligare ökats av skattebördan. Lantbruksföretaget skiljer sig dock från andra företag såtillvida att varken inkomst- eller förmögenhetsskatt får slås ut som produktionskostnad på produkternas pris. I det fall att en betydande del av inkomsten kommer från skogsbruk, uthyrning av semesterstugor eller andra inkomstformer, som i skattelagen räknas till kapitalinkomst, har beskattningen skärpts.

För att återföra beskattningen av lantbruksinkomsterna till en skälig nivå bör särbeskattningen genomföras för hela gårdsbruksinkomsten och samma avdrag beviljas som för annan förvärvsinkomst.

På grund av inflationen minskas dessutom avskrivningarnas värde för anläggningstillgångarna. En inflationskorrigering borde därför tillåtas så att avskrivningarna skulle beräknas på återanskaffningsvärdet. Unga lantbrukare drabbas av arvs-, gåvo- och stämpelskatter som varje lantbrukargeneration måste betala för sin arbetsplats och sina produktionsmedel. Skattebördan i samband med generationsskiftet försvårar strukturrationaliseringen och borde därför revideras.

FÖRMÖGENHETSSKATTEN

Förmögenhetsbeskattningen drabbar de skattskyldiga synnerligen ojämnt. Många kategorier av tillgångar, såsom depositioner och obligationer, är undantagna från förmögenhetsbeskattning, andra såsom bostadsaktier och de flesta fastigheter beskattas erkänt lågt, medan vissa tillgångar (särskilt börsaktier och fordringar) värderas till fulla värdet eller rentav över det. Förmögenhetsskatteskalans inflationskorrigeringar har varit alldeles otillräckliga. De tillfälliga höjningarna av förmögenhetsskatten för åren 1976 och 1977 har haft katastrofala följder för vissa skattskyldiggrupper. I många fall har inkomst- och förmögenhetsskatterna tillsammans rentav överstigit hela inkomsten. Speciellt tung är förmögenhetsskatten för ägare av mindre eller medelstora företag eller familjebolag och för jordbrukare.

Till exempel en ägare av ett familjeföretag måste ta ut ur rörelsen lön icke bara för att täcka sina levnadskostnader utan även för att kunna betala förmögenhetsskatten. Detta medför att rörelsen måste ge en avkastning, som i många fall kan stiga till 20-40 procent. Då rörelsen inte har sådan lönsamhet, att den kan bära detta avkastningskrav, medför förmögenhetsskatten att företaget gradvis förlorar sitt verksamhetskapital. Många småföretag berövas härigenom sina möjligheter att fortsätta, med konkurs eller försäljning som följd.

En utredning av den reella förmögenhetsskattebelastningen borde genomföras och förmögenhetsskatteskalorna därefter korrigeras så, att ingen drabbas orimligt och att ingen typ av avkastande förmögenhet av skatteskäl blir omöjlig att hålla.

BESKATTNINGSFÖRFARANDET OCH RÄTTSSKYDDSSYNPUNKTERNA

Den stora mängden av skattskyldiga har kontakt med beskattningen särskilt i början av året, då skattedeklarationen skall fyllas i. Den allmänna erfarenheten är då, att skattelagarna har gjorts alltför invecklade. Det är ett väsentligt önskemål att beskattningen skall kunna förenklas. En förenkling av beskattningen underlättas, om man drar en klar gräns mellan skattepolitiken och socialpolitiken. Det är till stor del socialpolitiskt betingade regler som nu gör beskattningen invecklad.

I strävandena efter ett enkelt och billigt beskattningsförfarande får man dock inte pruta på kraven på rättssäkerhet. Skattemyndigheter och -tjänstemän får inte hysa en ensidigt fiskalisk inställning. De skattskyldiga bör erhålla hjälp för att skyddas mot rättsförlust. Till ett gott rättsskyddssystem hör även, att handläggningen av skattebesvär inte får ta oskäligt lång tid i anspråk.

Till en del riktar sig kravet på rättvis beskattning även mot riksdagen, som ofta varit beredd att stadga skattefrihet för poster, som i själva verket ofta kan betraktas som en del av den skattskyldiges inkomst. Orealistiskt låg värdering av vissa naturaförmåner kan också skapa orättvisor de skattskyldiga emellan. Likaså bör luckor i företagsbeskattningen täppas till.

FRAMTIDSPERSPEKTIV

Det senaste decenniet har kännetecknats av mycket stark ökning av bruttoskattegraden. Detta gäller inte minst i Finland och de andra nordiska länderna. Så länge högkonjunktur och ekonomiskt framåtskridande råder, är nackdelarna av beskattningens tillväxt inte lika tydligt skönjbara som under lågkonjunktur. För inkomst- och förmögenhetsbeskattningens del har en övre gräns nåtts. Överhöga skatter har en negativ inverkan på arbetslusten och skattemoralen, och kan i vissa fall utgöra ett argument för emigration. Med nuvarande inkomstskattenivå kan vi inte heller hålla sparandet på sådan nivå, som samhällets behov skulle kräva. Beskattningens negativa inverkan på sparandet är ett av de skäl, som lett till att i Sverige förts fram tanken på en progressiv utgiftsskatt, dvs. en inkomstskatt, som skulle beräknas på basen av den skattskyldiges utgifter för konsumtion, inte på basen av hans inkomster. Denna skatt skulle gynna spararna och tvinga dem, som konsumerar mycket, till större sparande. Den progressiva utgiftsskatten medför dock stora tekniska problem och det torde därför dröja länge, innan den kan förverkligas.

Skattepolitikens funktion som styrningsmedel i samhällspolitiken bör utredas och särskilt bör därvid beaktas möjligheterna av att överföra tyngdpunkten i beskattningen av produktionen från beskattningen på arbetskraftens användning till beskattning av råvaror, speciellt knappa naturtillgångar och energi.

De närmaste årens skattepolitiska reformarbete bör inriktas på att skapa ett enklare beskattningssystem. Samtidigt bör detta system garantera att beskattningen inte orättvist drabbar någon speciell medborgargrupp, dock med beaktande av att skattepolitiken utgör ett medel för utjämnande av inkomstklyftor.

Rättsskyddet vid beskattningen bör starkt förbättras.

Ett skatteutjämningssystem mellan kommunerna bör i snabb ordning fås till stånd. Till detta bör anslutas en förenklad procedur för de statliga bidragssystemen till kommunerna.