Pohtiva
Tulostettu Pohtiva - Poliittisten ohjelmien tietovarannosta
URL: www.fsd.tuni.fi/pohtiva/ohjelmalistat/SFP/583

Ruotsalainen kansanpuolue

SFP:s storstadspolitiska program


  • Puolue: Ruotsalainen kansanpuolue
  • Otsikko: SFP:s storstadspolitiska program
  • Vuosi: 2003
  • Ohjelmatyyppi: erityisohjelma

Svenska Folkpartiet rp
Storstadspolitiska arbetsgruppen 2003

Utan staden stannar landet

Svenska folkpartiets storstadspolitiska program

Terminologi:

Helsingfors = Helsingfors stad
huvudstadsregionen = Helsingfors, Esbo, Vanda och Grankulla
Helsingforsregionen = Helsingfors och de 13 kranskommunerna
de tvåspråkiga storstadskommunerna = Helsingfors, Esbo, Vanda, Åbo, Vasa

Utan politik inga lösningar

Storstäderna och storstadsområdena har i många avseenden helt annorlunda problem än landsbygden och mindre bostadscentra. Detta gäller också Helsingforsregionen i relation till övriga Finland. Fenomenet är internationellt fastän Helsingforsregionen inte går att jämföra med metropolerna London, Paris eller New York. Enligt finländsk måttstock kan Helsingforsregionen dock definieras som en storstadsregion och den politik som bedrivs där som storstadspolitik.

Storstäderna har en avgörande betydelse bl.a. för ett lands ekonomi. Det var de större städerna som drog upp Finland ur 1990-talets depression. Då bruttonationalproduktens tillväxt i Finland under åren 1993-1999 var 30 %, var den i Uleåborg nästan 80 %, i Helsingforsregionen nästan 70 % och i Tammerfors över 60 %.

Helsingforsregionen står för en tredjedel av landets BNP. Helsingfors-, Åbo-, Tammerfors- och Uleåborgsområdena stod år 2000 för hälften av landets BNP. Den politik som utövas i de stora städerna har avgörande betydelse för landet som helhet.

Finland har än en gång upplevt en period av stark inflyttning till städerna. Befolkningen i huvudstadsregionen ökade med närapå 100 000 invånare under 1990-talet och trenden fortsätter även om långsammare. Jämfört med slutet av 1990-talet är skillnaden den att människorna idag allt oftare flyttar till kommunerna runt Helsingfors istället för att flytta till Helsingfors, vilket skapar speciella problem för alla.

Befolkningstillväxt och ekonomisk tillväxt har sitt pris. Kollektivtrafik, avfallshantering, risk för segregering av bostadsområde och tudelning av befolkningen i A- och B-klasser är en del av problematiken i storstaden. Storstadens särart kräver sådana politiska lösningar som i dag känns främmande.

Vi behöver nya lösningar inom t.ex. miljö-, mark- och trafikpolitiken - lösningar som går över kommungränserna och som gäller både storstad och landsbygd. Bl.a. bostadspolitik, anslagsfördelning mellan kommunerna eller beslutsfattande om invandrarpolitiken måste gynna alla parter och inte lämna någon kommun eller region utanför.

Livet i en storstad kan också ses som ett mentalt tillstånd. En stor mängd människor medför en viss anonymitet som är en utmaning ur kulturens, speciellt ur den finlandssvenska kulturens synvinkel. Då befolkningsmängden ökar, ökar också distansen mellan dem som talar svenska.

Stadspolitik kan definieras som en samling åtgärder för att utveckla en urban region. Den är lika med offentlig verksamhet vars ändamål är att sammanställa och styra samhällspolitiska åtgärder som påverkar utvecklingen i stadsområden. En nationell stadspolitik behövs för att utvecklingen skall gynna hela landet. Med en regional stadspolitik vill man förbättra människornas villkor för att leva och verka i en region.

Storstadspolitiken skall ses som en viktig och nödvändig del av regionalpolitiken i landet. Staden och landsbygden behöver varandra: de står inte mot varandra. Genom en aktiv storstadspolitik garanterar vi en positiv utveckling i hela Finland.

Utan motor stannar maskinen

Städerna uppkom i allmänhet kring handelsplatser, men de flesta storstäder har sedermera utvecklats kring industrin. I många fall har det funnits en tung basindustri kring vilken underleverantörsverksamhet uppstått. Den tunga industrin utgör emellertid inte längre basen för storstadens näringsliv utan källan till framgång ligger i ny utveckling och förnyelse; kunskapscentra i form av och kring högskolor utgör ofta basen.

Uleåborg har kring sitt universitet byggt upp ett teknopolis, Vasa sitt Technobotnia och Åbo ett biocenter. Helsingfors har i sin tur en vetenskapspark kring de biovetenskapliga institutionerna i Vik, Biomedicum kring medicinska fakulteten i Mejlans, Arabus kring Konstindustriella högskolan och några yrkeshögskolor vid Arabiastranden, kring handelshögskolorna i centrum skapas ett business campus, Caduceus. Gemensamt för alla dessa är att man kring högskolornas kunskapscentra skapar företagskuvöser, där nya företag som baserar sig på ny kunskap kan etablera sig och verka sina första år.

En förutsättning för att man skall lyckas är att man når den kritiska massa (dvs. den massa som behövs för att något nytt skall födas) som ger möjligheter till synergier. Silicon Valley i Kalifornien är prototypen där datatekniken föddes och byggs vidare. I Finland är IT-klustret i Helsingfors (Sockenbacka - Gräsviken - Otnäs) det som gjorde det möjligt för branschen att blomstra upp och i sin tur gav möjligheter för underleverantörer att verka på många håll i landet. En förutsättning för att uppnå den kritiska massan är samarbete inom högskoleväsendet.

Typiskt för storstäderna överallt i världen - också i Finland - är att mera välbärgade familjer bosätter sig utanför staden, dvs. i kranskommunerna. Av dem som flyttade till Esbo år 2001 kom 82 % från Helsingfors. Detta syns bl.a. i att kommunalskatteintäkterna i Helsingfors inte ökat de senaste tio åren fastän stadens innevånarantal stigit med över 50 000 personer.

Nedskärningen och omfördelningen av kommunernas andel av samfundsskatten har lett till att kommunerna mest strävar efter att planera attraktiva bostadsområden för att hålla höginkomsttagare kvar - och för att locka nya. Detta sker på näringslivets bekostnad. Skall storstaden fortsätta att sträva efter att skapa arbetsplatser och välstånd bör den kompenseras med samfundsskatt eller motsvarande inkomster.

Det är storstaden som är vårt samhälles motor.

  • Högskolorna bör ha möjligheter till grundforskning i en miljö där den kritiska massan forskare uppnås. Nobelpristagare kommer aldrig från små forskningsenheter!
  • Högskoleorterna bör vinnlägga sig om att i samarbete med högskolorna skapa företagskuvöser och i övrigt en miljö som gynnar innovativ nyföretagsamhet.
  • Storstadskommunerna, vilka i allmänhet har ett överskott på arbetsplatser, bör sporras att skapa ännu flera arbetsplatser genom att de får en tillräckligt stor del av samfundsskatten.

Utan bostad inget tak

Många storstäder i Europa har en akut bostadsbrist och boendet är dyrt jämfört med landets medeltal. Hos oss har t.ex. efterfrågan på hyresbostäder, speciellt samhällsfinansierade, inte kunnat fyllas, vilket lett till betydande bostadslöshet och långa bostadsköer. Livskvaliteten försämras eftersom största delen av inkomsterna går till boendet, och den förbättras inte av att medelstorleken på en bostad i Helsinfors är 61 m2 medan det i Esbo och Vanda är över 70 och i Grankulla 110 m2.

Bostadspolitiken i Helsingfors under de rådande konjunkturerna har lett till en ensidig bostadsstruktur och till att hela bostadsområden börjat förslummas eller i huvudsak bebos av människor som bor i samhällsfinansierade eller -subventionerade bostäder och som lever på socialt samhällsstöd. En lämplig mix av samhällsfinansierade och fritt finansierade bostäder har inte kunnat förverkligas. I början av 1990-talet ville ingen bygga fritt finansierade hyres- och ägobostäder, och under de senaste åren har antalet Arava-bostäder dramatiskt sjunkit då Arava-villkoren inte har varit konkurrenskraftiga på marknaden.

År 2002 blev bara ca 3 300 bostäder av olika slag färdiga i Helsingfors, vilket är hela 800 mindre än vad bostadsprogrammet förutsätter. Det beräknade behovet är ännu större. Någon förbättring i siffrorna finns inte i sikte förrän i slutet av detta årtionde då stora områden tomtmark frigörs för bostadsbyggande.

Också bostadsstrukturen i huvudstaden är alltför ensidig och erbjuder inte dem som behöver eller har råd med en större bostad särskilt många alternativ. Hela 61 % av bostadsbeståndet består av två rum och kök eller mindre. 86 % av alla bostäder finns i höghus. Fortfarande är behovet av små bostäder skriande. Hälften av all efterfrågan gäller små bostäder. Samtidigt borde staden, för att utjämna de sociala förhållandena och för att behålla ett stabilt skatteunderlag, bygga större familjebostäder på attraktiva områden.

  • Helsingfors bostadspolitik bör inriktas på att tillfredställa de olika bostadsbehoven. Bostadsbehovet måste undersökas tillräckligt för att kunna förutspå utvecklingen tillräckligt långt i framtiden.
  • Nya generalplaner i städerna bör beakta såväl behovet av små bostäder som behovet av familjebostäder samt behovet av attraktiva lösningar för dem som är villiga att satsa mycket på sitt boende.
  • Boendekostnaderna är mycket höga. I synnerhet familjer med låga inkomster klarar sig inte utan bostads- och utkomststöd. Statliga åtgärder behövs för att utjämna skillnaderna i boendekostnader mellan landsbygd och storstad.
  • Staten och staden har ansvar för den sociala bostadsproduktionen. Arava-räntan bör kopplas till marknadsräntan, dock så att den inte överstiger ett visst tak.

Utan svenska rum inga finlandssvenskar

Man skall kunna leva sitt liv på svenska i storstaden, trots att den svenska befolkningen där lever i en glesbygd språkligt sett. I Åbo är 5,2 % av invånarna svenskspråkiga, i Esbo 9,2 %, i Vanda 3,3 %, i Helsingfors 6,4 % och i Vasa 25,4 %. Den procentuella andelen minskar vid kraftig inflyttning. Detta medför lätt att den svenska befolkningen osynliggörs och marginaliseras i planeringen av all kommunal verksamhet, varvid dess behov inte tillgodoses på samma sätt som den finskspråkiga befolkningens.

Det blir allt svårare att leva vardagen utanför hemmet på svenska. Därför är även ett glest nätverk av svenska rum av avgörande betydelse. För att det svenska kulturarvet skall kunna föras vidare och för att det svenska språket skall kunna hållas levande även utanför den trängre familjekretsen är det nödvändigt att man skapar och upprätthåller svenska rum. Sådana måste finnas för alla åldersgrupper.

Daghem, skolor, ungdomsgårdar, svenska vårdavdelningar och svenska socialvårdsenheter, pensionärshem, församlingar, fritidsklubbar, körer och idrottsföreningar är svenska rum lika väl som svensk yrkes- och universitetsutbildning, teatrar och svenska avdelningar på biblioteken. Det skall vara möjligt att t.ex. spela fotboll eller gå på aerobic på svenska. Många svenska rum fungerar därtill som en öppen dörr till den svenska kulturen för den finskspråkiga befolkningen.

Det är av största vikt att informationen om existerande svenska rum och aktuella aktiviteter på svenska finns tillgängliga centralt. Luckan - det svenska informationscentret - i Helsingfors och i Åbo utgör en viktig informationskälla, i synnerhet för inflyttade finlandssvenskar. Via den blir de bekanta med de svenska nätverken.

En förutsättning för att den svenska kulturen skall kunna utgöra en rikedom för hela landets kultur, är att man i det politiska beslutsfattandet vaknar till insikt om att schablonlösningar för hela befolkningen sällan fungerar, utan särlösningar behövs för att stadens svenskspråkiga befolkning skall få samma service som den finskspråkiga. Befolkningsunderlaget för de svenska rummen är liten på grund av den stora geografiska spridningen. Det medför att något högre enhetskostnader jämfört med motsvarande finska lösningar måste kunna accepteras.

  • Storstaden bör lägga särskild vikt vid att dess svenskspråkiga befolkning har tillgång till svenska rum, i vilka den svenska kulturen hålls levande. Man skall kunna leva ett normalt liv på svenska.
  • Omsorgen om den svenska kulturen bör synas i all planering och särlösningar för att skapa och upprätthålla svenska rum bör accepteras.
  • I allt beslutsfattande gällande den kommunala servicen bör man ställa frågan: innebär detta beslut att den svenskspråkiga befolkningen även i praktiken bereds samma möjligheter att leva på sitt modersmål och få sin service på samma sätt som den finskspråkiga?
  • Luckans verksamhet bör få samhällsstöd och en motsvarande verksamhet bör fås i gång även på andra orter.

Utan åtgärder koncentreras problemen

I de flesta storstäder uppstod på 1800-talet en markant uppdelning i stadsdelar för de förmögna, för medelklassen och för arbetarklassen och denna utveckling syns ännu i dag. I huvudstaden är Brunnsparken ett exempel på en stadsdel där människor med högre inkomster bott; i Tölö bodde medelklassen medan Hagnäs ännu för några årtionden sedan var en s.k. arbetarstadsdel. Genom att gränserna mellan arbetarklassen och medelklassen suddats ut finns de typiska arbetarsamhällena inte kvar i dagens storstäder.

Typiskt för storstäderna är stor inflyttning, ofta av låginkomsttagare och personer utan inkomst, medan det samtidigt pågår en utflyttning till kransområdena av medelklass och höginkomsttagare. En dylik utflyttning försvagar skattebasen och ökar samtidigt kostnadstrycket på socialvården. Storstaden utarmas då den borde vara drivkraften för samhällsutvecklingen.

I Helsingfors har 5,7 % och i Åbo nästan 4,1 % av invånarna utländskt medborgarskap och därtill finns många inflyttade som har erhållit finländskt medborgarskap. Av utlänningarna är många forskare eller specialister i näringslivet - exempelvis är hälften av arbetstagarna utlänningar på Nokias huvudkontor - vilka kräver specialservice t.ex. för barnens skolgång. Andra kräver åtgärder för anpassning till samhället och arbetslivet. 40 % av flyktingarna bor i Helsingfors, trots att de vid sin ankomst till landet placeras i olika delar av landet. I stadens grundskolor ges undervisning i över 40 olika hemspråk.

I de större städerna finns större delen av de utslagna och långtidsarbetslösa; de som fysiskt eller psykiskt är i ett sådant skick att de knappast kan återvända till arbetslivet. Hälften av landets hemlösa matlag - sammanlagt 5 300 - finns i Helsingfors. År 2002 lyfte nästan 60 000 personer utkomststöd i Helsingfors. Kostnaden för detta utgör närapå två skattören för staden.

Det faktum att huvudstadsregionens yrkesskolor på senare tid inte tilldelats tillräckligt många yrkesutbildningsplatser har lett till att de som klarat sig sämst i skolan lätt blir utslagna. Om dessa människor inte får en utbildningsplats på hemorten, saknar de oftast motivation att söka sig till en annan ort där det kunde finnas lediga utbildningsplatser - och utslagningen blir ett faktum.

  • De speciella sociala problemen som finns i storstaden bör beaktas vid fördelningen av statsunderstöd för social verksamhet
  • Städerna bör genom sin bostadspolitik sträva efter en mångsidig bostadsstruktur.
  • Antalet yrkesutbildningsplatser som ges till storstädernas yrkesskolor bör motsvara de lokala behoven.
  • För att trygga näringslivets och högskolornas tillgång till utländska specialister bör deras speciella behov tillgodoses, bl.a. så att deras barns skolgång kan arrangeras på vissa stora utländska språk.
  • Asylbehandlingen i Finland måste göras smidigare så att asylsökande snabbt kan börja få språkundervisning och integreras i det finländska samhället. Utlänningarna är en resurs som bör utnyttjas bättre i arbetslivet.

Utan spår stannar trafiken

Alla storstäder har trafikproblem. Därför är det nödvändigt att beakta trafiken då stadsmiljön planeras. Ett annat särdrag i storstädernas trafik är kollektivtrafiken. För t.ex. Helsingfors har trafiken - icke minst genomfartstrafiken på stadsudden - blivit ett allt större problem vilket har långtgående effekter på trivsel och stadsmiljö.

Då nya stadsdelar planeras är det viktigt att se till att trafiklederna i och till dessa områden planeras på ett förnuftigt sätt, så att de lämpar sig för såväl bilburna som icke bilburna. Alla stadsdelar skall kunna nås med både kollektivtrafik och bil.

Lokaltåg, metro och spårvagnar har en mycket större transportkapacitet per enhet än bussar. Därför bör kollektivtrafiken i storstaden bygga på ett nätverk av spårbunden trafik med anslutningstrafik av bussar. Spårtrafiken är på grund av mindre utsläpp miljövänligare och bör därför prioriteras i den tätt bebyggda och livligt trafikerade innerstaden.

Trafikfrågorna förutsätter ett gott samarbete över kommungränserna. Det finns otaliga exempel på att onaturliga kommungränser medför stora praktiska problem. Att införa vägtullar eller vidta andra segregerande eller byråkratiska åtgärder är inte ett bra sätt att ta itu med problemen. Samarbete är betydligt effektivare.

Parkeringen är ett närapå olösligt problem. Även de som bor i centrum bör kunna ha bil och finna parkeringsplats för en rimlig kostnad. Systemet med boendeparkering har i Helsingfors i viss mån kunnat lösa parkeringsproblemet för centrumborna. Småföretag i centrum behöver också parkeringsplatser och rätt till arbetsplatsparkering är ett system värt att beakta. För att personer med tillfälliga ärenden i centrum skall kunna parkera behövs avgiftsbelagda parkeringsplatser. Gratisparkeringsplatser tenderar till att bli permanent upptagna.

  • För huvudstadsregionen bör utarbetas en plan för ett kontinuerligt utbyggande av den spårbundna kollektivtrafiken.
  • En satsning på en konkurrenskraftig kollektivtrafik som inte begränsas av kommungränser är nödvändig! En utbyggnad av den spårbundna trafiken är ett av de mest angelägna utvecklingsprojekten i huvudstadsregionen; den måste få ett starkt finansiellt stöd av staten.
  • Sfp arbetar för smidigare trafik, förbättrad trafiksäkerhet och bättre trafikkultur. Bl.a. måste barnen få en säker skolväg. Bilarna försvinner aldrig från de stora städerna.
  • Stadsmiljön skall vara lockande för alla människogrupper. Det skall vara möjligt för såväl bilburna flerbarnsfamiljer och körkortslösa pensionärer som för cyklande studenter att bo i en storstad.
  • Servicebussar eller anropsbussar enligt modell från Vasa kunde minska onödig privatbilism och ersätta illa utnyttjad kollektivtrafik.
  • Parkeringsböter är inte ett tillräckligt hinder mot felparkering. Hälften av böterna lämnas obetalda. Parkeringsbot bör göras utmätningsbara och hjullås kunna tas i bruk.

Utan stöd går det snett

Arbetslöshetsgraden är ofta högre i de större städerna än i landets kommuner i medeltal; speciellt bland invånare med invandrarbakgrund. Rotlöshet, alkohol- och narkotikamissbruk, brottslighet och prostitution skapar en farlig grogrund för utslagning och hopplöshet, som sprider sig från de vuxna till barnen. Stödinsatser behövs för att hjälpa föräldrar i deras fostrarroll. Antalet omhändertagna barn är stort och på ökande i huvudstadsregionen. Barnskyddet bör utveckla aktivare metoder med tonvikt på ett tidigt ingripande i de ungas liv i tid.

Det är nödvändigt att satsa på undervisningens kvalitet, så att alla barn ges en likvärdig, god start i livet. Likaså bör man satsa på fritidsverksamhet ledd av vuxna och på möjligheter att idka motion och friluftsliv. En god skolhälso- och elevvård kan fånga upp barn och unga som riskerar att bli utslagna. Även ungdomsarbetet bör ges tillräckliga resurser.

De ensamma åldringarna i behov av handräckning och vård utgör en växande grupp. Socialvårdens strategi är att de gamla skall få bo hemma till livets slut med stöd av hemhjälp och hemsjukvård. Serviceboendet som en attraktiv boendeform bör utvidgas. Anstaltsvård är bara till för dem som behöver särskild vård eller som trots hjälpinsatser inte klarar sig i eget hem.

Den stora utmaningen för socialvården är rekryteringen av kompentent personal. Den redan nu ställvis svåra personalsituationen tillspetsas ytterligare inom några år då de stora årsklasserna går i pension.

Den offentliga sektorn bör informera om och stöda de frivilliga gruppernas, organisationernas och föreningarnas verksamhet inom social- och hälsovården. Tredje sektorn skall fungera som ett komplement till den offentliga. Det finns en hel del service att tillgå på svenska men informationen når inte alltid fram till de behövande. Fastän det alltid är kommunen som bär det lagstadgade ansvaret för samhällstjänsterna, kan även den privata sektorn anlitas för att åstadkomma fungerande lösningar.

  • Utbildningen och omskolningen av personal för åldringsvården och socialvården bör intensifieras. Nya lösningsmodeller med bl.a. läroavtalsutbildning bör införas. Så kan man minska personalbristen.
  • Familjerådgivningens samt skolhälso- och elevvårdens roll bör poängteras i det förebyggande arbetet för att motverka utslagning hos unga.
  • Ett aktivare grepp i barnskyddsarbetet bör utvecklas för att barn och unga skall kunna tillförsäkras en god och trygg start i livet.
  • Den offentliga, den privata och tredje sektorn skall utveckla sitt samarbete och skapa fungerande helhetslösningar för stadsbefolkningens behov.

Utan nätverk tynger livet

För hundra år sedan bodde största delen av befolkningen i familj eller på annat sätt kollektivt. Ensamstående med ledigt utrymme i hemmet hyrde ut rum, ensamstående kvinnor i hushållsarbete bodde hos arbetsgivaren. Under de senaste åttio åren har de ekonomiska villkoren och de sociala familjestrukturerna förändrats. Idag utgör de ensamboende i Helsingfors ca 50 % av alla hushåll. De flesta storstadsbor lever under någon period av sitt vuxna liv för sig själva; många bor i enpersons hushåll hela sitt vuxna liv.

Hushållens sammansättning är annorlunda i städerna än på landsbygden. Familjestrukturen ställer särskilda utmaningar på tjänsterna i städerna. I synnerhet för Helsingfors del finns vissa markanta siffror: i landet i genomsnitt består 17,1 % av barnfamiljerna av ett hushåll som består av mor och barn; i Helsingfors är motsvarande siffra 26,1 %.

Den finlandssvenska småstaden och landsbygden karaktäriseras enligt nationella undersökningar av välfungerande sociala nätverk där grannar, släktingar och vänner stöder och tar hand om varandra. Behovet av samhälleligt stöd för ensamboende är mindre än i storstaden tack vare de sociala strukturer som motverkar ensamhet.

Ensamboende innebär inte alltid ensamhet. Ensamboende personer kan ha ett aktivt och givande socialt liv, medan ensamboende personer med t.ex. rörelsehinder kan få färre mänskliga kontakter och därmed försämrad livskvalitet.

Ensamboendet är som fenomen en politisk fråga ur såväl bostadsproduktionens som serviceproduktionens synvinkel. Det är samhällets sak att ge handräckning då ensamboende inte klarar sig själva. Ensamboendet bör även i tillräcklig utsträckning beaktas i stadsplaneringen.

Ensamhet i samband med social fattigdom eller misär innebär svårigheter för såväl gammal som ung. Också barn och unga som lever i familj kan vara ensamma och sakna tillräckliga vuxenkontakter. En kärnfamilj där båda makarna förvärvsarbetar kan ha svårt att hålla kontakt med ensamma släktingar som inte bor inom samma område. Anhörigvård, vid t.ex. sjukdomsfall, är således långtifrån tillgänglig trots att anhöriga finns.

  • Tomtmark bör reserveras för byggande av fritt finansierat äldreboende med kollektiv prägel, där det vid behov är lätt att arrangera bl.a. kommunal hemvård.
  • De kommunala bostäderna bör byggas så att arkitekturen stöder invånarnas inbördes sociala kontakter och skapar strukturer för samverkan grannar emellan.
  • Service skall koncentreras (även öppna daghem för äldre och yngre) till samma byggnader, så att pensionärer, barn och unga kan få kontakt till exempel i samband med måltider.
  • Storstadsborna måste lära sig det goda livets grunder - god umgängeston: "Storstadsliv kräver sociala färdigheter, våga säga god dag till människorna du möter i din vardag!"

Utan utbildning ingen utveckling

Alla tvåspråkiga storstadskommuner kan betecknas som svenska glesbygder. En stor del av eleverna i den svenska grundskolan kommer från tvåspråkiga familjer. En av de faktorer som blir avgörande för valet av ett svenskspråkigt daghem eller en skola är skolvägens längd. Vägen får inte vara för lång eller besvärlig.

Det behövs alltså specialåtgärder för att man skall kunna upprätthålla ett tillräckligt tätt nätverk av dagvård och grundskolor. Skolorna bör därtill vara tillräckligt stora för att ge eleverna och lärare tillräcklig stimulans. De svenska skolorna i storstäderna utgör en viktig svensk miljö. För att förstärka språkidentiteten är det önskvärt att all personal i skolbyggnaderna talar svenska.

Specialskolor, såsom träningsskolor, skolor med anpassad undervisning och specialklasser för t.ex. elever med läs- och skrivsvårigheter kan i den svenska glesbygden inte alltid upprättas i alla kommuner utan kräver ett samarbete över kommungränserna. Detta gäller också specialgymnasier.

I storstäder är satsningarna på elevvård extra viktiga, eftersom en elev lätt kan förbli anonym och försvinna i mängden. Kuratorer, psykologer och hälsovårdare behövs. Antimobbningsstrategier och -kampanjer är också nödvändiga. Samarbetet mellan skolorna och hemmen bör också få fasta former pga. anonymiteten. Hem och Skola, föräldraföreningar och direktioner bör vara med i detta arbete.

Yrkesutbildning bör vara ett attraktivt alternativ till gymnasiestudier. Samtidigt bör också möjligheterna att kombinera yrkesutbildning och gymnasiestudier stödas.

  • I de tvåspråkiga storstadskommunerna bör ett tillräckligt tätt nätverk av dagvård, förskola och lågstadieskola upprätthållas.
  • Dagvård, förskola och åtminstone lågstadiets lägsta klasser bör helst placeras i närheten av varandra.
  • De kommuner som tar emot elever från andra kommuner till specialskolor och specialgymnasier, och elevernas hemkommuner bör på ett mera flexibelt sätt än idag kunna komma överens om finansieringen av utbildningen.
  • För att motverka social segregering bör skolor i stadsdelar med ogynnsam utveckling få tilläggsresurser.

Utan trygghet sprids rädslan

I de större städerna, med Helsingfors i spetsen, känner sig invånarna alltmer otrygga då de rör sig utomhus, i ökande utsträckning också under dygnets ljusa timmar. Inbrott i bostadslägenheter sker ofta under dagtid. Småbrottsligheten har markant ökat under de senaste åren men också grövre brottslighet såsom rån och våldtäkter ökar. Många åldringar vågar inte längre gå ut efter mörkrets inbrott, många törs inte heller använda kollektiva trafikmedel såsom metron och vågar inte ta tåget från stationen i centrum.

Den ökande brottsligheten har många bakgrundsfaktorer: ökad utslagning i de stora städerna, avsaknad av normala hemförhållanden, drog- och alkoholmissbruk bland allt yngre ungdomar och barn, skolan har förlorat en del av sin auktoritet och övervakningsresurserna är otillräckliga. Barnskyddet och socialvårdens resurser förmår inte heller för att möta det ökande behovet av stöd till familjerna. I Helsingfors har den internationella brottsligheten kommit med i bilden bl.a. genom prostitution och drogförsäljning.

Beslutsfattarna i våra större städer, samt riksdagen och regeringen bör inse att förändringar måste fås till stånd, att befolkningen i alla lägen måste kunna garanteras rimlig trygghet, inte bara i sina hem utan även ute på gator och torg.

  • Polisen måste få större övervakningsresurser och bättre utnyttja de resurser som redan finns. Vi efterlyser igen en gång synliga poliser ute på gatorna i form av när- och kvarterspoliser.
  • De speciella krav som ställs på polisen för bevakningen av landets huvudstad vid statsbesök och internationella evenemang samt bekämpningen av internationell brottslighet måste beaktas i form av tilläggsresurser.
  • En ny typ av utbildade väktare utan polisiära befogenheter bör skapas. Olika former av teknisk övervakning bör utnyttjas.
  • Invånarna måste förmås att anmäla även små brott till myndigheterna. Likgiltighet och uppgivenhet inför brottsligheten leder till ökad otrygghet och osäkerhet.

Utan mår man bättre

Drogmissbruket är ett utbrett samhällsproblem över hela landet. Trots det förekommer det mest drogepidemier i städerna. Majoriteten av heroinmissbrukarna bor i huvudstadsregionen. Det krävs förebyggande åtgärder för att minska på de skador som drogerna förorsakar.

Enligt undersökningarna har ungdomarnas attityder mot vissa droger blivit liberalare. Informationen är en viktig del av det förebyggande arbetet och det är viktigt att bygga upp och förstärka nätverk mellan organisationer och medborgargrupper i syfte att påverka attityderna mot droger.

Ett tidigt ingripande kan rädda många människors liv. Därför är det viktigt att vuxna som arbetar med ungdomar och vårdpersonal utbildas till att upptäcka missbruk vid ett tidigt skede och till att ingripa missbrukaren och stöda såväl missbrukaren som de anhöriga. Motivationen för vård i olika skeden av missbruket höjs därmed. I en storstad måste detta arbete vara mycket målmedvetet eftersom människor med problem lättare försvinner i massan.

Elevvårdens roll i det drogförebyggande arbetet är central och måste prioriteras i kommunerna, som bestämmer om utdelningen av resurser till social- och hälsovården lokalt. Skolornas elevvård bör satsas på individuella kontakter och samarbete med eleverna och elevernas familjer.

  • Det bör finnas vårdplatser och vårdmöjligheter i tillräcklig utsträckning så att vård kan ges genast då problem uppdagas. Lågtröskelmottagningar, som t.ex. Vinkki i Helsingfors, där man kan byta nålar och sprutor och få social- och hälsovård och annat stöd, är viktiga.
  • Det behövs skräddarsydda informationskampanjer om drog- och alkoholmissbruk riktade till föräldrar, lärare, ungdomar, ungdomsledare, social- och hälsovårdspersonal samt polis.
  • Städerna skall se till att missbrukarvårdkedjan börjande från förebyggande arbete fungerar - även på svenska.

Den storstadspolitiska arbetsgruppen (tillsatt av partistyrelsen den 9 september 2002):

Göran Åhman, ordförande
Wilhelm Berlin
Maria Björnberg-Enckell
Birgitta Dahlberg
Christina Gestrin
Robert Grönblom
Martin Meinander
Jan D. Oker-Blom
Michael Sandbacka
Frans Saxén
Maj-Britt Vääriskoski
Sekreterare: Susanna Dromberg