Pohtiva
Tulostettu Pohtiva - Poliittisten ohjelmien tietovarannosta
URL: www.fsd.uta.fi/pohtiva/ohjelmalistat/SFP/586

Ruotsalainen kansanpuolue

SFP:s utvecklingspolitiska program


  • Puolue: Ruotsalainen kansanpuolue
  • Otsikko: SFP:s utvecklingspolitiska program
  • Vuosi: 1971
  • Ohjelmatyyppi: erityisohjelma

FINLAND OCH U-LÄNDERNA

program -71
SVENSKA FOLKPARTIET

SFP:S UTVECKLINGSPOLITISKA PROGRAM

Utvecklingspolitiken

Av ca 140 stater på vår jord måste ca 100 betecknas som underutvecklade. Ekonomisk och social utveckling i syfte att minska och i sista hand utplåna den djupa välståndsklyftan mellan jordens rika och fattiga länder är en av mänsklighetens viktigaste uppgifter.

Som ett land med hög välståndsnivå och som medlem av Förenta Nationerna är Finland skyldigt att främja framåtskridandet i de fattiga länderna. Världens tillgångar är begränsade. De underutvecklade länderna måste få en möjlighet att utnyttja sina resurser bättra, både när det gäller produktionen och handeln inom en integrerad världsekonomi.

Förenta Nationernas generalförsamling och flera andra FN-organ har behandlat och godkänt detaljerade program för två utvecklingsårtionden - 196O-talet och 1970-talet. Avsikten är att förverkliga en omfattande och detaljerad helhetsstrategi för främjande av utvecklingen i alla fattiga länder. Denna; strategi förutsätter ett globalt samarbete på olika områden: sysselsättning, utbildning, hälsovård, bostadsbyggande, jordbruk och industri, miljöskydd, befolkningspolitik osv. Utvecklingsländernas egna planer och åtgärder måste därvid samordnas med den globala utvecklingsstrategin. Av de industrialiserade rika länderna väntar man att de skall bidraga till denna genom egna utvecklingspolitiska åtgärder. Även för Finlands del bör det vara en naturlig sak att utforma biståndspolitik, handelspolitik och andra åtgärder för samarbete med utvecklingsländerna, samt mobilisering av den allmänna opinionen i hemlandet inom ramen för en systematisk och långsiktig utvecklingspolitik. Den internationellt inriktade utvecklingspolitiken bör uppfattas som en integrerande del av Finlands utrikespolitik. Den bör även innebära att internationella aspekter anläggs på sysselsättning, produktion, utbildning och forskning, miljöskydd, socialpolitik mm. inom vårt eget land.

Även genom handelspolitiska åtgärder kan utvecklingsländernas ekonomiska liv väsentligt stimuleras. För Finlands del är det både viktigt och nyttigt att utveckla handelsförbindelserna med utvecklingsländerna, men samtidigt bör handelspolitiken utformas så att den i ingen händelse står i strid med utvecklingspolitikens syften.

Finlands utvecklingspolitik bör inrikta sig på att utjämna ekonomiska och sociala skillnader inte enbart mellan olika länder utan också inom utvecklingsländerna. För att förverkliga sin utvecklingspolitiska målsättning har Finland sedan 1960-talets början anslagit statsmedel i form av utvecklingsbistånd. Detta utvecklingsbistånd bör anpassas så att on mångsidig utveckling möjliggörs inom utvecklingsländerna.

SFP vill

  • att Finland skall göra en aktiv insats för att främja de fattiga ländernas utveckling vägledd av en utvecklingspolitisk helhetssyn, som även ställer utvecklingen i vårt land i relation till världssamhällets behov
  • att målet för utvecklingspolitiken bör vara att utjämna ekonomiska och sociala skillnader såväl mellan olika länder som inom utvecklingsländerna
  • att Finland i sin utvecklingspolitik strävar till största möjliga effekt, även på det sättet att bistånd i första hand lämnas till sådana stater, som utnyttjar biståndet effektivt inom ramen för en egen utvecklingsplan för främjande av sysselsättning, utbildning, inkomstutjämning och tillvaratagande av nationella resurser
  • att handelspolitiken inte får stå i strid med utvecklingspolitikens syfte

Formerna för utvecklingsbiståndet

Den statliga utvecklingspolitiken kan omfatta 1) finansiellt bistånd, dvs. lån eller gåvor av i pengar och varor, 2) tekniskt bistånd, dvs. överföring av nya kunskaper i form av stipendier, studieresor, utbildning och expertverksamhet, samt 3) handelspolitiskt bistånd, dvs. åtgärder för främjande av utvecklingsländernas handel t.ex. genom tullsänkningar eller ingående av råvaruavtal.

Den finländska utvecklingspolitiken kan vara multilateral, dvs. ske i form av understöd till den verksamhet, som på detta område bedrivs av Förenta Nationerna eller andra internationella organisationer, eller bilateral, dvs. utformad genom direkt samarbete mellan Finland och vederbörande mottagarstater. Den samnordiska biståndsverksamheten kan uppfattas som en mellanform mellan dessa två.

Den multilaterala biståndsformen är att föredra, då don möjliggör en större koncentration av resurser och inte i samma grad som det bilaterala biståndet binder mottagarlandet vid givarlandet.

SFP vill

  • att huvuddelen av Finlands bistånd bör vara multilateralt
  • att Finland fortsättningsvis deltar och ökar sin insats i de samnordiska biståndsprojekten
  • att Finlands internationella utvecklingspolitik utformas på grundval av ett utvecklingspolitiskt helhetsprogram, som även beaktar möjligheten av en omstrukturering av Finlands näringsliv
  • att kostnaderna for den statliga utvecklingspolitiken ingår som ett bestående inslag i statsbudgeten, helst med för längre tidsperiod fastställd tidtabell

Det finansiella biståndet

Förenta Nationernas världshandelskonferens har uppställt önskemålet att varje industriland borde sträva till att årligen ge utvecklingsländerna finansiella resurser, som uppgår till en procent av respektive industrilands bruttonationalprodukt mätt i marknadspris.

Det finansiella biståndet bör i huvudsak ske på multilateral bas. I vissa fall kan varor överföras i stallet för penningmedel, t.ex. inom ramen för det internationella livsmedelsprogrammet.

Utvecklingsländernas internationella skuldbörda är emellertid i de flesta fall redan mycket stor, och det har därför visat sig att återbetalningar och räntor ofta uppslukar en stor del av det nya kapitaltillflödet. Det måste därför anses ändamålsenligt att sträva till en förlängning av lånetiderna, en sänkning av räntan eller en avskrivning av både amorteringar och räntor. Bindningen av det finansiella biståndet i bilateral utvecklingshjälp betyder att mottagarna förpliktas att använda det erhållna biståndskapitalet endast för anskaffningar i givarlandet. Emedan anskaffningarna kan ske mest ekonomiskt och ändamålsenligt och biståndseffekten sålunda blir störst om mottagarlandet ej binds vid givarlandet borde man sträva till ett obundet bistånd.

SFP vill

  • att huvuddelen av Finlands finansiella bistånd skall ges genom lämpliga internationella organisationer
  • att Finlands finansiella bistånd för utvecklingssamarbete skall växa planmässigt för att under 1970-talet i enlighet med FN:s rekommendationer nå minst 1 procent av bruttonationalinkomsten och före 1975 0,7 procent av bruttonationalinkomsten.
  • att Finland i den mån landet lämnar bilateralt finansiellt bistånd eller har möjlighet att påverka motsvarande verksamhet inom internationella organ för utvecklingssamarbete, bör eftersträva största möjliga biståndseffekt, t.ex. genom avskrivning av lån och amorteringar samt ersättning av lån med kapitalgåvor utan krav på återbetalning
  • att bilateralt bistånd inte nödvändigtvis bör bindas vid anskaffningar från Finland

Det tekniska biståndet

Finlands bidrag till det multilaterala biståndet sker idag i huvudsak genom att vi ställer penningmedel till förfogande för FN:s utvecklingsprogram, FN:s industriorganisation, FN:s barnfond och FN:s flyktingprogram. FN:s utvecklingsprogram fungerar i stor utsträckning som en central för vidare fördelning av medlen till olika program, som sedan verkställs av FN:s fackorgan. Det är sålunda en omfattande internationell erfarenhet och sakkunskap som genom dessa program och organ kan ställas till förfogande för utnyttjande av tillbudsstående medel. Finlands bidrag till dessa program ligger emellertid fortfarande långt efter de övriga nordiska ländernas bidrag.

Finland utövar också bilateralt samarbete på det tekniska planet, inte minst i samråd med de övriga nordiska länderna. Särskilt fredskårsverksamheten har visat sig positiv. När det gäller att rekrytera experter har emellertid vissa svårigheter uppstått. De tidigare arbetsgivarna har inte alltid kunnat garantera återanställning. Förlusten i fråga om lön, pensionsrättigheter och semester har kunnat förekomma. Dylika missförhållanden bör därför rättas till.

SFP vill

  • att Finlands tekniska bistånd, som i huvudsak bör ges multilateralt, höjs till samma nivå som de övriga nordiska ländernas
  • att fredskårsverksamheten utbyggs kontinuerligt och att särskild hänsyn tas till medlemmens användbarhet för sin uppgift
  • att rekryteringen av experter för tekniskt bistånd i Finland underlättas genom att vederbörande garanteras rimlige, anställningsvillkor, som gör biståndsuppgifterna konkurrensdugliga med motsvarande arbetsuppgifter i hemlandet

Det handelspolitiska biståndet

I dag är de flesta utvecklingsländer enbart råvaruproducenter och dessutom ofta beroende av en enda råvara och dess prisfluktuationer pä världsmarknaden. Eftersom råvarorna i allmänhet ännu utgör ryggraden i utvecklingsländernas export är det mycket viktigt att skapa förutsättningar för en säker avsättning av dessa varor till rimliga priser. I detta syfte har man bl.a. ingått ett antal internationella råvaruavtal sant inom ramen för FN:s handels- och utvecklingskonferens nått enighet om ingående av nya dylika avtal, avveckling av handelshinder särskilt rörande färdigvaror och halvfabrikat, som exporteras från utvecklingsländerna, samt om främjande av importen från utvecklingsländerna bl.a. genom skapande av preferenssystem och andra särskilda lättnader för denna import. Denna principiella enighet har inte ännu vid 1970-talets början omsatts i konkreta beslut, men det bör vara naturligt för Finland att arbeta för deras genomförande på bred bas i relationerna mellan industrialiserade länder och utvecklingsländer.

SFP vill

  • att Finlands utvecklingspolitik bör omfatta sådana handelspolitiska åtgärder som deltagande i råvaruavtal samt andra gemensamma insatser för att uppnå stabilitet ifråga om råvarupris och garantera en avsättning för dessa produkter
  • att Finland bör sträva till att avskaffa hindren för exporten från utvecklingsländerna särskilt i fråga om industrivaror och andra förädlade produkter
  • att Finland aktivt bör främja import från utvecklingsländerna

Information

Ökad kunskap i Finland om utvecklingsländer och utvecklingsproblem är nödvändig för att man. skall komma, till ökad insikt om utvecklingspolitikens betydelse som ett utslag av strävandena till internationell solidaritet och global inkomstutjämning. Sådan kunskap kan i viss mån nås genom upplysningsverksamhet och genom att man i skolundervisningen beaktar utvecklingsproblemen. Då Finland inte traditionellt har särskilt mycket direkta kontakter med utvecklingsländerna, utöver dem som erhållits genom missionsverksamhet, och bedriver en stor del av handeln med dessa genom europeiska mellanhänder, är det speciellt viktigt att sträva till bredare kontaktytor mellan utvecklingsländerna och Finland. Direkta affärsförbindelser till utvecklingsländerna utan mellanhänder, understöd för utbyte av praktikanter, studenter och lärare samt andra motsvarande åtgärder bör i detta syfte uppmuntras och stödas.

SFP vill

  • att man i Finland vinnlägger sig om att bredda kontakterna mellan utvecklingsländernas och industriländernas politiska miljö, administration, näringsliv och undervisning

Direkta investeringen

Frågan om effekten av direkta investeringar i utvecklingsländerna hör till de mest omstridda politiska frågorna. Sådana investeringar kan ha en starkt stimulerande effekt på mottagarlandets ekonomi. De flesta underutvecklade länder är därför angelägna också om privata investeringar, vilket ur vederbörande företags synpunkt i första hand är en affärstranskation, som bedöms ur räntabilitetssynpunkt. För att eliminera negativa följder - uttagning av oskäliga vinster, överföring av teknologi som inte anpassats för mottagarlandets behov, bristande koordinering med mottagarlandets utvecklingsplaner - är det dock nödvändigt att de finländska företagen, när det gäller investeringar i utvecklingsländerna, underkastar sig de regler som tillämpas i Finlands officiella biståndspolitik. Förutsatt att de privata investeringarna på detta sätt harmonierar både med Finlands allmänna utvecklingspolitik och med mottagarlandets egna önskemål, förefaller det rimligt att stöda även sådan investeringsverksamhet från finländsk sida. Härvid bör industriellt samarbete med nationellt ägda företag inom utvecklingsländerna understödas.

SFP vill

  • att direkta privata investeringar i utvecklingsländerna uppmuntras och stöds med statliga garantier under förutsättning att de genomförs under former som inte står i strid med den statliga utvecklingspolitikens syften och att de bedöms som nyttiga även av mottagarstaternas myndigheter
  • att industriellt samarbete med nationellt ägda företag inom utvecklingsländerna särskilt understöds.

Forskning

Utvecklingsländerna har själva ytterst små resurser för forskning - vare sig det gäller grundforskning eller till det ekonomiska livet närmare anknuten målforskning och produktplanering. I fråga om antalet forskare. laboratorier och andra forskningshjälpmedel är fördelningen mellan industriländer och utvecklingsländer i själva verket ännu ojämnare än i fråga om andra resurser. Samtidigt är det uppenbart, att det behövs forskning, som är anpassad för utvecklingsländernas behov, särskilt på olika naturvetenskapliga och tekniska områden, och att produktplanering speciellt för jordbruk och småindustri bör ske med beaktande av förhållandena i utvecklingsländerna ( brist på kapital, teknisk utvecklingsnivå, behovet av sysselsättning ). Finland kan bidra på detta område, dels genom att skola finländska forskare med speciell tanke på utvecklingsländernas behov, dels genom att mer än hittills bereda studenter och forskare från dessa länder praktiska möjligheter att studera vid högskolor och andra utbildningsanstalter i vårt land.

SFP vill

  • att man i samband med vidareutvecklingen av det finländska utbildningsväsendet även tar hänsyn till behovet av utbildning och forskning för utvecklingsländernas behöv samt möjligheterna för medborgare i utvecklingsländer att bedriva studier i Finland
  • att produktplanering och produktion för utvecklingsländernas speciella behov stöds och uppmuntras.

Ur partidagsresolutionerna

- 1967

Partiet är berett att i riksdagen verka för en effektiv hjälp till utvecklingsländerna enligt samma grunder som övriga nordiska länder.

- 1968

Finlands insats i utvecklingssamarbetet bör kraftigt ökas så att biståndet under 1970-talet når upp till de normer som tillämpas av de övriga nordiska länderna.

Ur partidagsresolutionerna

- 1969

Partidagen beklagar att Finland ännu inte fastslagit målsättningen för landets ekonomiska bistånd till u-länderna. Vår insats bör bidra till ett aktivt utjämnande samarbete mellan industri- och utvecklingsländer.

- 1970

Det är skäl att intensifiera arbetet att utjämna motsättningarna mellan industri- och utvecklingsländerna.