Pohtiva
Tulostettu Pohtiva - Poliittisten ohjelmien tietovarannosta
URL: www.fsd.uta.fi/pohtiva/ohjelmalistat/SKDL/614

Suomen kansan demokraattinen liitto

Lantbruksprogrammet


  • Puolue: Suomen kansan demokraattinen liitto
  • Otsikko: Lantbruksprogrammet
  • Vuosi: 1968
  • Ohjelmatyyppi: erityisohjelma

demokratiska förbundet för finlands folk

LANTBRUKSPROGRAMMET

Programmet antaget av DFFFs förbundsråd vid sammanträde 26-27.10.1968

LANTBRUKET I FÖRVANDLING

Lantbruket i Finland är inte längre lösryckt från andra näringsgrenar, det representerar inte längre en specifikt agrar produktions- och livsform. Lantbruket är en del av helheten, av vår folkhushållning, som industrialiseras, och av världshandeln, som integreras. Det är därför nödvändigt att utveckla och anpassa lantbruket till de krav, som dessa ledande utvecklingsföreteelser ställer. Hur detta lyckas är avgörande för höjningen av levnadsstandarden för befolkningen i lantbruket och även i andra näringsgrenar och för den allmänna nationalekonomiska tillväxten.

I det alltmer industrialiserade Finland håller lantbruket på att utvecklas till en industribetonad näringsgren, vars uppgift är att framställa dugligt råmaterial för livsmedelsindustrin. Detta har avsevärt förändrat lantbrukets och lantbrukarnas ställning och ökat deras beroende av marknadshushållningens allmänna organisation, av kreditanstalterna och affärsväsendet. En förbättring av lantbruksproduktionens lönsamhet förutsätter att vetenskapliga metoder och tekniska hjälpmedel nyttjas effektivare än hittills. Gynnsamma förutsättningar bör skapas för att tillämpa dem i lantbruket. Detta ökar möjligheterna att förbättra lantbrukets lönsamhet och utkomsten för dem som idkar det.

Ogynnsamma naturförhållanden, småbruksdominansen i vårt lantbruk och bristen på medel har varit de största hindren för att höja lantbruksbefolkningens levnadsstandard, att utöva en internationellt konkurrenskraftig produktion och sänka kostnadsnivån för lantbruksprodukter i hemlandet. Därför har det varit och är alltjämt nödvändigt att på olika sätt understöda lantbruksproduktionens utveckling, som fallet är i många länder som har gynnsammare produktionsförhållanden än vi.

Vårt lantbruk har utvecklats till en sådan nivå, att det kan producera primära livsmedel utöver det egna landets konsumtionsbehov. I fråga om avkastningen och produkternas kvalitet står det på hög nivå, också internationellt sett. Stödet till exportproduktionen blir år för år en allt tyngre belastning för stats- och folkhushållningen. De ringa möjligheterna att öka den inhemska konsumtionsefterfrågan, den skärpta konkurrensen på de internationella marknaderna för lantbruksprodukter och de hinder för exportproduktion som ställes av integrationen begränsar lantbruksproduktionen hos oss.

Av dessa orsaker måste utsikterna för att utveckla lantbruket, att förbättra utkomsten för lantbruksbefolkningen och bygga samförstånd mellan denna och löntagarbefolkningen nu i flera hänseenden bedömas annorlunda än tidigare. Lantbrukets möjligheter att höja levnadsstandarden för en lantbruksbefolkning av nuvarande storlek är begränsade. Endast en industriell utveckling, som ökar antalet permanenta arbetsplatser, skapar förutsättningar för en strukturell omdaning och industrialisering av lantbruket och för placering av lantbrukets befolkningsöverskott i andra näringar.

Demokratiska förbundet för Finlands folk anser, att vårt lantbruk bör utvecklas och den praktiska lantbrukspolitiken skötas på ett sätt, som överensstämmer med nationalhushållningens allmänna utveckling och småbrukarnas intressen, och att följande synpunkter, som bygger på de allmänna principer för lantbrukets utveckling, vilka upptagits i DFFFs principprogram, därför bör beaktas.

I UTVECKLINGEN AV JORDÄGOFÖRHÅLLANDENA

När lagstiftningen angående jordbrukslägenheter utvecklas bör man eftersträva, att jorden tryggar utkomsten för den del av befolkningen som livnär sig på att odla den och att den bildar grundvalen för folkets livsmedelsförsörjning. Jordbrukarnas äganderätt till jorden bör tryggas. En ändring av äganderätten kan ske endast enligt jordbrukarnas egen fria vilja. Det bör i lag förhindras att jordegendom blir föremål för spekulation. Vid generationsväxling men även i andra fall, där jord skiljes från sin ägare, bör staten utnyttja sin förköps- och förmedlingsrättighet i syfte att förstora småbruken. Jorddispositionslagen, kredit- och räntepolitiken samt lantbrukets utvecklingsfond bör utvecklas i en sådan riktning, att de bidrar till att förbättra jordbrukarnas utkomst och till att sanera vårt lantbruks struktur. De alltför små jordbrukens lönsamhet bör förbättras bl.a. genom att möjligheter till jordanskaffning skapas framför allt från övergivna lägenheter och från sådana, som reserverats i spekulationssyfte, eller från olika bolags, fonders lägenheter men också från statlig mark, ifall detta motsvarar sitt ändamål. Det bör förhindras att lägenheter spjälks upp eller att de råkar under en otillbörligt stor arvsskattebörda: Kreditpolitiken måste skötas så, att den möjliggör inlösning av syskonandelar med hjälp av lån på skäliga lånevillkor.

Även om den nuvarande åkerarealen räcker till, med tanke på det inhemska konsumtionsbehovet, kan man väl i enskilda fall inte undvika att ny mark röjs upp och att nyodlingar uppstår. Den gemensamma målsättningen för kolonisationsverksamheten bör dock vara att vårt lantbruks struktur saneras och att de redan grundade kolonisationslägenheternas lönsamhet allsidigt förbättras under beaktande av de lokala förhållandena.

En familjeodlingsform, som är livsduglig och närmast garanterar familjen full sysselsättning och en tryggad utkomst, bör vara markpolitikens närmaste syfte. Tack vare maskiner och rationell arbetsfördelning kan kostnaderna för lantbruket och kreatursskötseln då sänkas och dess lönsamhet ökas.

I allmänhet bör utvecklingsperspektivet för hela folkhushållningen hållas i ögnasikte när det gäller markpolitiken. Glesortsbebyggelse bör undvikas. I stället bör man gå in för att utveckla enhetlig tätortsbebyggelse i byform.

En reform av lantbrukets struktur innebär framför allt att odlingarna görs större samt att deras antal och jordbrukarbefolkningen minskar. Det är en långvarig utvecklingsväg, på vilken man bör se till att de lagstiftnings- och administrativa lösningar som fattas verkligen främjar ovannämnda utvecklingsmål, bl.a. så, att de inte leder till tvångsvräkningar av småbrukare. Förnyelseprocessens snabbhet beror på industri- och servicenäringarnas allmänna utveckling samt på utökningen av antalet nya arbetsplatser.

II LANTBRUKSPRODUKTIONENS UTVECKLINGSRIKTNING

En mångsidig husdjursskötsel kombinerad med en till våra förhållanden anpassad grönsaks- och trädgårdsodling samt en högklassig och mångsidig förädling av deras avkastning bör vara målsättningen för lantbruksproduktionens utveckling. Därför bör foderväxtodlingen, betesodlingen inberäknad, liksom grönsaks- och trädgårdsodlingen intensifieras på alla sätt. Kreaturs- och husdjursskötseln bör göras mångsidigare, bl.a. genom att nötköttsproduktionen samt fjäderfä-, får- och pälsdjursaveln utvecklas.

Sädesodlingens möjligheter bör förbättras i de trakter, där naturförhållandena det tillåter. Jordgrunds- och bördighetsforskningen samt försöksodlingarna borde utökas. I allmänhet borde åkerbruket anpassas till att uppfylla allmänt gällande produktionskvoter.

Lantbrukets förädlings- och forskningsinrättningar borde i sin verksamhet vägledas till att fylla ovannämnda anspråk. De särskilda behov och möjligheter, som östra och norra Finlands u-områden har, bör härvidlag tas i beaktande. I överensstämmelse med de lokala förhållandena, behoven och marknadsmöjligheterna borde man överhuvudtaget gå in för en större lokalt och lägenhetsbetonad specialisering.

Den inhemska konsumtionen av lantbruksprodukter bör höjas genom att den mindrebemedlade befolkningens köpkraft stärks och medborgarnas konsumtionsvanor görs mångsidigare. Det förutsätter rådgivning i huslig ekonomi samt en höjning av löntagarbefolkningens realinkomster så, att denna får större möjligheter att använda högt förädlade produkter. Exportsubventionerna borde användas för att öka den inhemska efterfrågan. Också en omprövning av vinstmarginalen på förädlings- och provisionsnivån skulle verka sanerande.

Lantbruksproduktionens utveckling bör vara baserad på moderna forskningsmetoder och på planering. Näringsforskningen och utbildningen av experter på området bör förbättras.

III SKOGSBRUKET

Även om den allmänna utvecklingen visar, att skogs- och träförädlingsindustrins dominerande ställning i vår folkhushållning håller på att försvagas medan gruv-, metall- och den kemiska industrins ställning stärks, så kommer den förstnämnda ändå under en lång tid framåt att spela en betydande roll inom ekonomin och vara den faktor som ger landsbygdsbefolkningen möjligheter till extra inkomster. Därför borde vi sörja för att våra skogstillgångar utökas genom ändamålsenliga skogsodlings-, dränerings- och vårdmetoder.

Särskilt genom torrläggning av improduktiva kärr och andra vattensjuka marker i mellersta och norra Finland kan man avsevärt öka skogsarealen och skapa förutsättningar för torvindustrins utvidgning och utveckling.

Skogs- och lantbrukshushållningen bildar en fast enhet i vårt lands agrarhushållning. En förutsättning för att småbrukens lönsamhet skall förbättras är att de har tillräcklig tillgång till ved och virke för husbehov och till extra inkomster från egen skog eller samfälling.

Skogsvården bör utvecklas så, att balansen mellan skogstillväxten och avverkningarna tryggas samt att skogsbeståndets kvalitet förbättras. Man måste alltefter de lokala förutsättningarna skapa möjligheter för småbrukarna att skaffa sig skogsmark, vilket bidrar till att stärka hemmanens bärkraft.

Man bör också se till att skog, som tillhör övergivna hemman, inte faller i händerna på bolag och skogsspekulanter. Samhället bör tillförsäkra sig rätt att vid behov expropiera markspekulanters, bolags och andra sammanslutningars skog för allmännyttiga ändamål, för att skapa naturskydds- eller rekreationsområden. Det bör i lag förhindras att skogsegendom blir föremål för spekulation.

Vården av såväl bolagsägd som privat skog bör understödas. Lagen angående skogsvårdsföreningar bör ändras så, att ägarna av småskog, som bara ger ved och virke för husbehov, befrias från skogsvårdsföreningarnas underhållsavgifter. Småbrukarna bör få vägledning i hur de skall utnyttja de i skogsvårdslagen stadgade rättigheterna att erhålla lån och understöd för skogsförbättring och dräneringsarbeten på sina lägenheter. Också ägarna till små skogar bör bli delaktiga av skogsvårdsunderstöd och -premier.

Den vetenskapliga forskningen, yrkesutbildningen, rådgivningen och informationsverksamheten inom skogshushållningen bör intensifieras och den konservatism samt dåliga sammanhållning som förekommer här bör elimineras.

Vid utvecklingen av träförädlingsindustrin bör man eftersträva en möjligast fullständig förädlingsgrad och exploatering av råvaran. Del förutsätter att det byggs stora produktionsinrättningar med hög teknisk nivå. Möjligheterna att utnyttja industrins avfallsprodukter bör bli bättre och deras skadegörande inverkan på naturen bekämpas. När det gäller att sänka råvarans anskaffningskostnader bör särskild vikt fästas vid att avverkningarna, transport- och förädlingsprocessen rationaliseras. Rotpriset, trävaruanskaffningen och understödet till skogsvården bör vara så inriktat, att de tillförsäkrar skogsägarna en skälig ersättning för skogsvårdskostnaderna i trakter med dålig skogstillväxt, särskilt i norra och östra Finland.

IV UNDERSTÖDET AV LANTBRUKSHUSHÅLLNINGEN

Med beaktande av de höga produktionskostnader som våra naturförhållanden, småbrukardominansen och den tunga kapitalbelastningen samt den svaga bärkraft som dessa omständigheter för med sig, kan lantbruket numera inte bedrivas som en lönsam näringsgren med mindre än att det får lagstadgat understöd av staten. Stödsystemet borde dock vara av den arten, att det inte skulle inskränka sig enbart till att reglera prisnivån och den sociala inkomstfördelningen, utan att det också skulle förbättra lantbrukets struktur och produktionsbetingelser. Stöd i form av till exempel arealtilllägg, vilket utjämnar bärkraftskillnaderna, är en linje som man bör gå vidare på.

Lantbrukets prislag behövs för att prisen på lantbruksprodukter skall hållas i rätt proportion till produktionskostnaderna inom ramen för inkomstfördelningen i lantbruket och hela folkhushållningen. Förutom att dra upp riktlinjerna för prispolitiska beslut bör dess uppgift vara att jämna ut skillnaderna i lägenheternas lönsamhet, samt att tillförsäkra hela landsbygdsbefolkningen en jämlik inkomstnivå. Målsättningen bör hävid vara att utkomsterna för den del av befolkningen som livnär sig på lantbruket stiger i samma takt som för dem som är sysselsatta i övriga näringsgrenar.

Genom stödet till lantbrukshushållningen främjas framför allt produktionsbetingelserna för kreaturs- och husdjursskötseln. Betesodlingarnas standard bör bli bättre och bruket av grönfoder allmännare. Anskaffningen av nötboskap med hög avkastning bör främjas. Ladugårdarna bör moderniseras och rationaliseras. Större uppmärksamhet bör fästas vid produktionskontrollen, förädlingen och veterinärvården.

En lag, som ger rätt till ersättningar för skador som åsamkas lantbruket av naturkatastrofer, bör stiftas. Härvidlag borde också den frivilliga försäkringsverksamheten utvecklas. Skadorna bör bedömas för varje lägenhet skilt för sig och motsvara de verkliga förlusterna.

Reformer, som ökar lantbrukshushållningens avkastning, såsom torrläggning av åkrar, täckdikning, stenröjning, byggande av ägovägar, vattenförsörjning och förbättrat husdjursskydd samt mekanisering bör främjas med stöd av lantbrukets,, utvecklingsfond. Grundkreditlagen bör förbättras, så att den rättvisare än hittills gör det möjligt att krediter med låg ränta kan beviljas för reformer som förbättrar lantbrukets struktur och underlättar småbrukens skuldbörda. Av yttersta vikt är det härvidlag att syskonandelarna kan inlösas, jord anskaffas och banklån med hög ränta förvandlas till grundkredit med låg ränta.

De nackdelar som orsakas av att lantbrukselkraft användes bör elimineras och kostnadsbördan underlättas genom åtgärder som leder till att elektrifieringen av lantbruket slutförs och att ett enhetligt elkraftnät, och ett tariffsystem som omfattar hela landet, skapas. De olika landsdelarna och elförbrukarna bör ställas på jämn fot i fråga om elförbrukningskostnaderna.

Elektrifieringen av avlägset belägna orter eller småbruk bör underlättas genom grundkostnadslån och understöd med låg ränta.

Vägförhållandena i avlägset belägna trakter bör förbättras genom samarbete mellan stat och väglag. Nya vägar bör byggas. Tidigare byggda ägo- eller byvägar som har allmän samhällsnytta bör omhändertas av staten. Trävarubolagen bör tvingas att delta i underhållskostnaderna för privatvägar, som de åsamkat skador.

Lantbruksproduktionens anpassning till den moderna marknadshushållningen betingar att behovet av affärskrediter också ökar för småbrukarnas del. Därför bör man sträva till att penninginrättningarna lindrar villkoren för beviljande av affärskredit genom att de sänker räntefoten.

V ANDELSRÖRELSEN I LANT- OCH SKOGSBRUK

Det största hindret i vägen för en genomgripande rationalisering och mekanisering av lant- och skogsbruket samt för en allmän produktionsökning är odlingarnas och skogshushållens ringa storlek samt splittringen av ägorna. Lant- och skogsbruket håller dock på att förvandlas till en kommersiell rörelse, som påminner om industriproduktionen och som därför kräver ännu större företag och rörelser. Därför kommer andels- eller den kooperativa rörelsen inom lantbruket att få ökad betydelse. Detta gäller särskilt för kooperativa eller bolagsägda andelsladugårdar, arbetslag, maskinanskaffnings- och uthyrningscentraler, samt andelslag inom skogsvården, och sådana som har hand om försäljning och anskaffning. Dessa bidrar i sin tur till att redan idag minska motsättningarna mellan småbruken och den tekniska utvecklingen. Företagsformen är användbar också när det gäller att höja lant- och skogsbrukets lönsamhet, dess kommersiella konkurrenskraft och landsbygdsbefolkningens inkomstnivå. Därför bör kooperativa eller andra liknande företagsformer utvecklas, utgående från de erfarenheter som samlats i in- och utlandet. Genom skatte- och kreditpolitik bör gynnsamma förutsättningar skapas för dem. Upplysnings- och PR-verksamheten för andelslagen bör öka också inom ramen för den allmänna rådgivningen inom lantbruket.

Den kooperativa företagsformen har starka traditioner i vårt land, särskilt i förädling och försäljning av lantbruksprodukter. Dess positioner bör därför ytterligare stärkas. Man bör sträva till att utveckla andelsmejeriernas, -slakteriernas, -affärernas och andra kooperativa företags verksamhet. De bör erbjuda god service och ständigt motsvara tidens konkurrenskrav. På så sätt kan man också bidra till att marginalen mellan förädling och försäljning minskar till förmån för producenterna, konsumenterna och skogsägarna. De kooperativa affärsföretagens förvaltning bör ännu mer demokratiseras. Medlemskårens och kundkretsens vilja och önskemål bör beaktas allt bättre särskilt när det gäller skötseln och kontrollen av dessa företag. Det bildar en motpol till byråkratiseringen och finanskapitalets monopolsträvanden i den allmänna koncentrationsprocessen.

VI LANTBRUKSHUSHÅLLNINGENS BESKATTNING

Inom skattelagstiftningen bör man eftersträva, att tolkningsmöjligheterna och orättvisorna gentemot småbruken slopas och att man vid lantbruksbeskattningen i tillräcklig utsträckning tar hänsyn till sociala omständigheter och till de faktorer som positivt inverkar på strukturförändringar i lantbruket.

Mantalsväsendet är en kvarleva från det förgångna som inte längre behövs och därför bör avskaffas. Mantalens tillgångar och egendom bör under övervakning av kommunalfullmäktige användas för att främja yrkesutbildningen av landsbygdens ungdom.

VII FÖRBÄTTRINGEN AV LANDSBYGDSBEFOLKNINGENS SOCIALSKYDD

Den folkdemokratiska rörelsen strävar, förutom till egentliga lantbrukspolitiska reformer, också till att fackligt och politiskt organisera landsbygdens löntagar- och småbrukarbefolkning till aktioner för att förbättra sina arbets- och sociala förhållanden.

För att förbättra läget för de löntagare som är sysselsatta inom lant- och skogsbruket bör 8-timmars arbetsdag och 40-timmars arbetsvecka samt lagstadgade minimilöner införas. Lönerna, bostads- och arbetsförhållandena för dem som är sysselsatta med skogs- flottnings- eller jordbruksarbeten bör förbättras så att de motsvarar den nivå som råder i andra näringsgrenar. Överhuvudtaget borde lantbruksbefolkningens arbets- och sociala förhållanden utvecklas, så att femdagarsveckan snarast kan införas och att samma arbetstids-, pensions- och semesterförmåner förverkligas, som löntagarna i andra motsvarande näringsgrenar åtnjuter. I syfte att förbättra lantbruksbefolkningens sysselsättningsläge och förtjänstmöjligheter bör man sträva till att anlägga livsdugliga industrier på landsbygden. Små- och hemindustrin bör också få stöd.

För att avvärja följderna av arbetslösheten bör en sådan arbetslöshetsförsäkringslag fås till stånd, som ger arbetsskydd också åt den del av småbrukarbefolkningen, som behöver förvärvsarbete. Alla hinder som gör det omöjligt för småbrukare att bli upptagna i arbetslöshetsregistret bör undanröjas. Lagen om arbetslöshetskassor bör utvecklas så, att småbrukarna har möjlighet att erhålla understöd i enlighet därmed, när de är i behov av förvärvsarbete och sådant inte kan ordnas för dem. Det allmänna sjukförsäkringssystemet bör utvecklas och tillkomsten av en familje- och företagarpension påskyndas. Denna bör bli sådan, att jordbrukare och andra, som livnär sig på inkomsterna av sitt arbete inom lantbruket, blir jämställda med övriga befolkningsgrupper vad sjukvården och pensionsskyddet beträffar.

Bostadsförhållanden för landsbygdens mindrebemedlade och för stora familjer samt för de arbetare och unga som flyttar bort från landsbygden in till tätorterna bör förbättras. Därför bör det finnas en tillräckligt stor reserv av bostäder, liksom även tomtmark och arava-belånade byggnadskrediter på skäliga villkor.

Ett ersättnings- och pensionssystem, som tryggar en säkrad utkomst för de jordbrukare, som frivilligt avstår ifrån sina odlingar, bör skapas.

För att underlätta hushållsarbetet bör lån och understöd beviljas mindrebemedlade familjer på landsbygden som vill skaffa sig vatten och avlopp samt nödiga hushållsmaskiner. Semestermöjligheterna för mödrar och barn bör utvecklas. De förmåner som stadgas i den allmänna semesterlagstiftningen bör tillkomma också dem.

VIII UTVECKLINGEN AV SKOL- OCH BILDNINGSVÄSENDET PÅ LANDSBYGDEN

Landsbygdsungdomens utbildning för jordbruket eller andra näringsgrenar bör främjas och de läroinrättningar som finns på respektive område bör reformeras så att de motsvarar tidens krav. När skolssystemet inom lantbruket reformeras bör tillräcklig uppmärksamhet fästas vid specialisering och vid den företagsekonomiska utvecklingens perspektiv. För den del av landsortsbefolkningen, som inte finner produktivt arbete inom lantbruket och därför vill gå över till andra näringsgrenar, bör bättre möjligheter skapas för omskolning i nya yrken.

Lantbruksskolelevernas praktikförhållanden bör förbättras bl.a. genom att de ges möjlighet att praktisera på skolningsjordbruk samt på statens försöks- och forskninganstalter. Praktikanttiden bör betalas i överensstämmelse med den allmänna lönenivån. Praktikanttiden bör utnyttjas till att införskaffa allsidig erfarenhet i yrket och inte för att praktikantstället skall dra ekonomisk nytta därav.

Lantbruksrådgivningen bör förnyas så att den allt bättre motsvarar den allmänna produktionsplaneringen och fyller de anspråk som ställs lokalt eller av varje lägenhet enskilt. Splittringen i själva rådgivningen och utnyttjandet av tillgångarna bör övervinnas och i stället borde man övergå till ett enhetligare och effektivare rådgivningssystem, som kontrolleras av statliga och kommunala organ, dock så, att jordbrukarnas möjligheter att inverka på rådgivningsorganen säkerställs i enlighet med de demokratiska organisationsprinciperna. Inom rådgivningsarbetet bör speciell uppmärksamhet fästas vid användningen av maskiner, vid specialiserade produktionsbranscher och vid marknadsförningen av maskiner. Också spridandet av företagsekonomiska kunskaper och insikter bör ägnas stor uppmärksamhet. Man bör framför allt se till att småbrukarbefolkningen i u-områdena kan bli delaktiga i rådgivning av detta slag.

För att öka landsbygdsungdomens trivsel bör bygdens kulturella institutioner, skol-, biblioteks- och idrottsförhållanden, film- och fria folkbildninsarbete samt småbrukar- och arbetarorganisationernas verksamhet utvecklas i framstegsvänlig anda och göras mångsidigare.