Pohtiva
Tulostettu Pohtiva - Poliittisten ohjelmien tietovarannosta
URL: www.fsd.uta.fi/pohtiva/ohjelmalistat/VAS/794

Vasemmistoliitto

Kvinnopolitiskt program


  • Puolue: Vasemmistoliitto
  • Otsikko: Kvinnopolitiskt program
  • Vuosi: 2002
  • Ohjelmatyyppi: erityisohjelma

Ritva

Innehåll

Hönan eller ägget?
Olika feministiska tankemönster leder till olika politiska strategier. I sin verksamhet kombinerar Vänsterkvinnorna jämlikhetens och skillnadens politik. Kvinnor till makten och som beslutsfattare - förändra, inte förändras!

En könskonstituerad värld, en könskonstituerad makt
Många av de saker kvinnorörelsen fört fram når politiken med flera års fördröjning. Den politiska striden kan föras först när maktpolitiken vaknar upp till dem.
Samtidigt går utvecklingen framåt med fart. Kvinnor gör och syns allt mera och detta allt mer som sig själva - som vårdare, arbetstagare, sexsubjekt, kulturarbetare och -konsumenter, mödrar, presidenter såväl som opinionsbildare i världspolitiken och motorer i vardagens sorger och glädjeämnen.

Kvinnor, globalisation och demokrati
Globalisation är inte följden av någon naturlag utan ett system skapat av människor, och mäniskor kan också påverka det.

Välfärdsstaten - vaggan för kvinnans frihet
Försvaret av välfärdsstaten är fortfarande kvinnopolitikens hörnsten. Ju bättre välfärdsstaten mår, desto friare är kvinnor att styra sitt privata och offentliga liv. Välfärdsstaten är inte någon självklarhet, utan den måste upprätthållas och återskapas om och om igen.

Vem byter en kronikers blöja?
Omsorgen måste politiseras
Omsorgen har på många sätt blivit en samhällelig och socialpolitisk fråga i den tunga kategorin. I beslutsfattandet hamnar den ändå fortfarande i marginalen, och lösningar görs i besparingarnas, konkurrenssättandets och rationaliseringens namn.

Familjen, privatlivet och arbetet
Människor bör ha möjlighet till ett liv där arbetet och det offentliga, familjen och det privata är i balans.

Kvinnor i förvärvsarbete
Lika lön för likvärdigt arbete - och ordning på de strukturer som mäter arbete!

En sund kvinnosjäl i en sund kropp
Felaktigt sparande är inhumant och dyrt.

Konst är en del av kulturen - kultur ger näring
Kulturens betydelse för människans övergripande välmåga måste tas på allvar.
Invandrarkvinnorna och vi: tillsammans
Diskriminering av kvinnor eller våld mot dem bör inte förstås med hänvisning till kulturella traditioner

Våld mot kvinnor
Våld mot kvinnor sträcker från familjevåld till gruppvåldtäkter i krigssituation samt prostitution. Det mest lukrativa våldet är människohandel, den tredje största kategorin av grå ekonomi.

Flickor, pojkar och sex
Hur känns det att växa upp som flicka bland braskande löpsedlar och kommersiellt sex?

Moder natur - grunden till allt liv
När människan exploaterar naturen exploaterar hon sig själv.

Världen kräver fred - och människan säkerhet
Krigets och rädslans frön gror i strukturellt våld, fattigdom och visionslöshet. Upprustning och polis avlägsnar dem inte.

Hönan eller ägget?

Baserar sig strävan efter jämställdhet mellan könen på tanken om en universell och jämlik mänsklighet eller på att framhäva olikheten mellan kvinnor och män och betona alternativa värderingar parallellt med de förhärskande? Är det viktigare att kvinnor går med i "det manliga intellektets kultur" med tanke på jämställdhet, att klara sig i ett arbetsliv och i maktstrukturer likt dem som existerar idag? Måste kvinnan vara en av grabbarna för att klara sig? Eller är det viktigare att upprätthålla och utvidga "kvinnliga" värderingar, d.v.s. en kultur av enhet med naturen, omsorg, känslor och att bry sig om? Detta har varit och är fortfarande en av kvinnorörelsens och den feministiska politiska teorins mest centrala frågor. Genom att göra en grov indelning kan man säga att likhetsfeministerna anser att kvinnor och män i grunden är likadana, och att framhävandet av olikheterna upprätthåller ojämlikhet. Särartsfeministerna i sin tur varnar för att inställningen "vi är först och främst människor" missgynnar olikhet som något avvikande och mindre värdefullt. Redan kvinnligheten i sig, vare sig den är biologisk eller social, är en del av denna olikhet. De menar att normen, som man då i jämlikhetens namn borde sträva till, är maskulin, heterosexuell, vit, elitistisk och västerländsk. Ur dessa olikartade tankesätt kommer olika politiska strategier. - Det är ett faktum att kön oftast inte beaktas i den rådande politiska kulturen, och därmed saknas också strategierna. Vänsterkvinnorna har i sin praktiska politik valt en synvinkel som kombinerar likhetens och särartens politik. Vi kräver jämlikhet och samtidigt respekt för det annorlunda. I partipolitiken kallar vi detta för en dubbelstrategi: vi påverkar partiets politik och utövar samtidigt vår egen kvinnopolitik. Vi är en del av kvinnorörelsen och ger kvinnor styrka. Vänsterkvinnorna vill ha kvinnor vid makten och som beslutsfattare, men inte som förändrade, utan som förändrare.

Måste kvinnan vara en av grabbarna för att klara sig? Eller är det viktigare att upprätthålla och utvidga "kvinnliga" värderingar, d.v.s. en kultur av enhet med naturen, omsorg, känslor och att bry sig om?

En könskonstituerad värld, en könskonstituerad makt

Medvetna och omedvetna antaganden om könen påverkar hur vi lever våra liv, både i det privata och det offentliga. Vi lever inte i en könsneutral värld. Det här syns överallt, såväl i politiskt beslutsfattande, arbetsfördelning, omsorgsansvar, reklam, teknologi, sexualitet, konst och vetenskap som i planlösningar. Det syns i förhållandet till naturen. Makten är könskonstituerad trots att det inte diskuteras. Jämlikheten kommer inte att förverkligas om inte könets betydelse identifieras och erkänns.

Inte heller förhållandet mellan vänstern och kvinnorörelsen är oproblematiskt. Det har sarkastiskt liknats vid det slags olyckliga äktenskap där mannen inte märker något annat fel än en lite vresig hustru och där hustrun orkar hoppas och tro på något bättre trots ständiga besvikelser. Inom vänstern plöjs ofta kvinnorörelsens krav ner i den den allmänna jämlikhetsfrågan. Att hålla dem framme ur ett könsperspektiv ses ofta som bråkmakeri. Man vill inte inse att de kommer ur samhälleliga förhållanden mellan könen och att de är en reell politisk konflikt vars lösning kräver tankearbete och handling.

Ändå har den radikala kvinnorörelsen ofta sett vänstern som sin politiska hemvist, och enligt en färsk finländsk undersökning har kvinnorörelsen bättre möjligheter att få igenom sina krav med vänstern vid den politiska makten än när högern styr.

Flera av de problem som kvinnorörelsen lyfter fram kommer upp på politikens dagordning, dock med flera års försening. Efter att maktpolitiken erkänner dem som problem blir de accepterade och värdiga politisk strid.

Vänsterkvinnorna anser att

  • Vänsterförbundet borde fundera på om feministiska teorier och handlingsmönster skulle kunna underlätta avlägsnandet av vissa onödiga verksamhets- och maktstrukturer inom partiets egen verksamhet, och om man med deras hjälp skulle kunna bygga upp nytt som ersättning.
  • partiledningen och de anställda borde få utbildning i jämställdhetsfrågor.

Fram och tillbaka på jämställdhetsfronten

Det förra kvinnopolitiska dokumentet Heja kvinnofinland! skrevs för nästan tre år sedan. RITVA-dokumentet kompletterar det, eftersom problemen som togs upp då inte har försvunnit, utan bara förändrats i viss mån. Vad gäller jämställdhet eller annan demokrati könen emellan har framsteg inte gjorts fastän en könspolitiskt orienterad och vis president har valts och trots att en jämställdhetssynvinkel av något slag finns i nästan varje partis program. Dock har jämställdhetsprincipens i sig eftersträvansvärda integrering av könsperspektivet orsakat att man låter könsaspekten bli osynlig.

Vissa frågor kring jämställdhet mellan könen har under de tre gångna åren lyfts fram i samhällsdebatten på ett nytt sätt och med ett nytt allvar. Nu behövs praktiska åtgärder för att förverkliga dem. Det talas allt mer om att förena arbete och familj, och också pappornas ställning framhävs. Att korttidsarbete hopas på kvinnor ses som ett problem. Kvinnors löner är ett krav i inpo-förhandlingarna. Jämställdhetslagen har förnyats. Såväl de finländska kvinnoorganisationerna som landets regering har ansett att det är viktigt att FN:s världskonferens för kvinnor fortsätter. Man har också lyft fram traditionellt farliga, sexualpolitiskt avgörande teman som korsat gränsen till det intima, till exempel kvinnohandel och tillhörande prostitution och våld mot kvinnor. Kvinnors öden i krig och konflikter väcker diskussion, och tidigare ihjältigna tabun, till exempel våldtäkt som en självklarhet i krigssituationer, har lyfts upp i ljuset.

Landets regering har tydliggjort jämställdhetsorganisationernas arbetsfördelning. Resurserna är ändå otillräckliga, och vissa centrala funktioner saknar fortfarande sin lösning. Idag finns till exempel ingen som sköter koordineringen av jämställdhetsinformation.

Vänsterkvinnorna anser att

  • nästa regering bör utarbeta ett jämställdhetsprogram med bas i verksamhetsavtalet (PFA) från FN:s femte världskonferens för kvinnor.
  • ministrarna bör ges systematisk jämställdhetsutbildning. Utbildningen måste utökas till tjänsteinnehavare.
  • utrikesministeriet bör göra en ny upplaga av verksamhetsavtalet från Peking. Regeringen bör tillsätta en grupp som övervakar, koordinerar och leder avtalets förverkligande i Finland.
  • nästa regering aktivt bör driva förverkligandet av FN:s världskonferens för kvinnor år 2007.
  • regeringen bör analysera lagförslagens könskonsekvenser, och också bugetpropositionernas effekter på kvinnor och män.
  • regeringens jämställdhetsenhet bör förstärkas så att den kan förbereda och främja regeringens jämställdhetspolitik.

Medvetna och omedvetna antaganden som kopplas ihop med kön påverkar hur vi lever våra liv.

När vänstern dominerar politiskt har kvinnorörelsen bättre möjligheter att få igenom sina krav.

Makten är könskonstituerad även om det inte diskuteras.

Kvinnor, globalisering och demokrati

Globaliseringen av ekonomin ökar klyftorna både mellan rika och fattiga länder i världen och inom de rika länderna. Den ökar också på många sätt ojämlikheten mellan kvinnor och män.

Kapitalets rörelsefrihet orsakar tryck på skattesänkningar och större effektivitet i konkurrenskraftens namn. Av detta lider nivån på den offentliga servicen och arbetsförhållandenas trygghet - hotet är inte längre avlägset, utan redan en långt utvecklad verklighet också i Finland. Eftersom kvinnor fortfarande utför majoriteten av omsorgsarbetet, stämplat som olönsamt, försvagar denna utveckling särskilt kvinnornas ställning. Också den ökande konkurrensen på den privata arbetsmarknaden ökar ojämlikheten mellan könen: en allt mer individualistisk arbetsmarknad ökar risken för diskriminering och gör den samtidigt svårare att upptäcka. En ökande ojämlikhet innebär också att risken ökar för fattigdom hos barn och kvinnor och deras beroende av män.

Globaliseringen försvagar också den direkta demokratin. Ju mera den gemensamma utvecklingens mål definieras av internationella byrokratiska institutioner, desto mindre reell beslutanderätt har demokratiskt valda nationella beslutsorgan. I praktiken betyder det också att kvinnors makt krymper, eftersom makten i de transnationella ekonomiska institutionerna i huvudsak ligger hos män. De nationella regeringarna och parlamenten har en mera jämlik könsfördelning, och tvingas fungera enligt de "orubbliga ekonomiska faktum" som fastslagits av männen i toppen på den ekonomiska makten.

Även om människors och varors fria rörlighet å ena sidan ökar den kulturella mångfalden har globaliseringen å andra sidan också en likriktande effekt på kulturen. I effektivitetens namn vinner global massproduktion mark över det lokala och speciella vare sig det gäller filmproduktion, tv-program, tidningar eller mode.

Den mest problematiska kulturyttringen ur jämställdhetssynvinkel är porrindustrins explosionsartade tillväxt och dess överproduktion överallt från tidningskiosker till Internet.

Sexindustrins, pornografins och människohandelns ökning är den globala ekonomins centrala utmaning för kvinnor. Den är en direkt följd av ekonomisk ojämlikhet och samtidigt förstärker den ojämlikheten ännu mera. Majoriteten av kvinnohandelns offer kommer från länder där kvinnors politiska makt är obefintlig och där kvinnors och barns fattigdom inte mildras ens med socialpolitik. Om säljande av sex legaliseras befrias regeringar från plikten att ta itu med kvinnors fattigdom.

Tal om kvinnors likvärdiga rättigheter är bara tal om kvinnor inte själva är med och bestämmer vilka dessa rättigheter är. Demokrati borde inte ur kvinnors synvinkel betyda enbart rösträtt och likaberättigande. Jämlikhet förutsätter jämstarkt deltagande i beslutsfattande inom alla gemensamma frågor.

Globalisering är ett faktum som kräver nya handlingsmönster, modiga lösningar och också annat än ekonomiskt samarbete. Globaliseringen är ingen naturlag utan ett system skapat av människor. Människor - inte bara människor inom näringslivet - kan också påverka den. Globaliseringen behöver inte matas med offer efter offer.

Vänsterkvinnorna anser att

  • Finland bör verka mera aktivt än idag inom världens ekonomiska organisationer för att förbättra kvinnans ställning och minska globaliseringens skadeverkningar.
  • man med internationella avtal bör ingripa kraftigare än idag i sexhandelns olika former.
  • kvinnors medverkan i beslutsfattandet ökar möjligheterna för att lagar och beslut bedöms också enligt hur de inverkar på båda könens ställning och jämställdhetens utveckling.
  • kvinnors deltagande påverkar den politiska debattens ämnen, det man diskuterar och det man tiger om, och också diskussionsvinkeln.
  • vi är vana vid att se det manliga effektivitetstänkandet som allmänt och neutralt. Den synvikel som slår vakt om jämlikheten blir lätt särskild och avvikande.
  • kvinnosynvinkeln kan normaliseras endast genom omfattande samhälleligt deltagande av kvinnor.

Tal om kvinnors likvärdiga rättigheter är bara tal om kvinnor inte själva är med och bestämmer vilka dessa rättigheter är.

Välfärdsstaten - grunden till kvinnans frihet

Försvaret av välfärdsstaten är fortfarande en av kvinnopolitikens hörnstenar. Ju bättre välfärdsstaten är, desto friare är kvinnor att styra sitt privata och offentliga liv. Välfärdsstaten är ingen självklarhet, utan den måste upprätthållas och återskapas. Den är föremål för hot. Ekonomisk retorik och företagsekonomiska verksamhetsprinciper trugas överallt, också för välfärdsstatens funktioner.

Välfärdsstaten råkade i svårigheter under recessionen, vilket också berättigade öppet ifrågaseättandet av den. Enligt kritikerna är den överjäst, gammalmodig och ett hinder för ett dynamiskt samhälle. Välfärdsstaten, och särskilt då vårdservicen, kritiseras också för att vara förmyndaraktig. Det påstås att människor på grund av detta inte längre tar ansvar för andra medborgare, sina närmaste - inte ens sig själva.

Det nyliberala marknadsekonomiska tänkandet har skapat föreställningar om den offentliga servicen som feminin till sin betydelse: sluten, slösaktig med den offentliga sektorns pengar, mjuk och irrationell, otillräckligt konkurrerande. Den privata sektorn i sin tur är maskulin: bra på att skaffa de inkomster samhällsekonomin behöver, öppen, rationell, hård, konkurrenskraftig och effektiv.

Välfärdsstaten får inte dödas genom successiv utarmning. Om så sker är det lätt att konstatera att den är stor men ihålig och utlevd. Om medborgarna inte får högklassig och pålitlig service vill de heller inte betala skatt. Hittills har medborgarna haft förtroende för välfärdsstaten, och folk betalar gärna skatt om de får valuta för sina pengar. Det är i själva verket en liten men inflytelserik politisk och ekonomisk elit som driver projektet att sänka skatterna och bygga en ny samhällsmodell. Denna elit vill ersätta en för alla gemensam service med privat service, baserad till exempel på försäkringar. De allra fattigaste och sjukaste skulle tas omhand enligt barmhärtighetsprincipen - när det finns resurser.

Vänsterkvinnorna anser att

  • det inte är tillräckligt att vi försvarar välfärdsstatens service, vi bör också försvara principen.
  • välfärdsstaten grundar sig på frihet och jämlikhet mellan människor. Den sorterar inte in människor i hierarkier av hjälpare och hjälpbehövande. Alla har rätt att använda servicen. Användningen stämplar ingen och gör ingen redovisningsskyldig.
  • mottagande av service inte bör vara baserat på barmhärtighet. Servicen bör i huvudsak bekostas med skattemedel och ansvaret för dess kvalitet bör vara gemensamt.
  • det till vår välfärdsmodell hör en personlig beskattning som uppmuntrar till arbete.
  • välfärdsstaten skyddar medborgarna från näringslivets intressen, som försvagar människor till att bli enbart konsumenter.

Det är en liten men inflytelserik politisk och ekonomisk elit som driver projektet att sänka skatterna och bygga en ny samhällsmodell.

Vem byter en kronikers blöja? Omsorgen måste politiseras

Omsorgen har på många sätt blivit en samhälls- och socialpolitisk fråga av rang. Ändå hamnar den fortfarande i det politiska beslutsfattandets marginal.

Inom omsorgen är gränsen mellan det privata och det offentliga föremål för ständiga förhandlingar. Först på 80-talet gjordes omsorgen till en teoretisk och samtidigt en politisk stridsfråga. Ändå ses omsorgen fortfarande som en självklarhet, som en naturlig kvinnoresurs. Omsorgen ses som upprepade rutiner som möjliggör vardagen. Vardagen i sin tur ses som en naturlig förutsättning för allt annat, som upplevs viktigare. Omsorgens kärna är rutinuppgifter som städning, matlagning och butiksbesök samt intim hjälp - badning, matning och blöjbyte. De förra behöver man inte tala om, de senare kan man inte tala om.

Fortfarande är omsorgen i första hand ett kvinnoarbete, vare sig det gäller förvärvsarbete eller oavlönat arbete. Men vem sörjer för oss om kvinnor slutar med gratis omsorg i hemmen och lågavlönat, undervärderat arbete i vårdsektorn? När ska man erkänna att samhället helt enkelt slutar fungera utan omsorg?

Det vardagliga livet har lärt oss att omsorgens prestige inte kommer att stiga så länge det endast är kvinnor som utför den. Ett samhälle som i grunden inte uppskattar omsorg vill att kvinnor ska utföra den. Om man inte inser omsorgens prestige och oundgänglighet kommer samhället att förtvina och bli ännu hårdare.

Det är onödigt att kräva mera lön för omsorgsarbete så länge 90 procent av det utförs av kvinnor. Jämställdheten i arbetslivet förverkligas inte om kvinnor framför allt ses som omsorgspersonal och om kvinnliga och manliga arbetstagares "marknadsvärde" inte jämnas ut genom att föräldraledigheten delas mellan mammor och pappor och kostnaderna för den mellan bådas arbetsgivare.

Omsorg tas inte upp i den politiska debatten dels på grund av dess rutiner, dels dess intimitet. Ändå fattas beslut gällande omsorg hela tiden, de bara passerar i besparingarnas, konkurrenssättandets eller rationaliseringens namn.

Mer lön för omsorg, annars vill kvinnorna inte vara med

Efter recessionen blev det nyordning i skötseln av medborgarnas välfärd. Staten gav kommunerna nya uppgifter och ansvarsområden. Kommunerna i sin tur började externalisera sin service och köpa tjänster av den privata eller den tredje sektorn. Kommunernas roll förändras från serviceproducent till övervakare av kontrakt. Denna utvecklingen stärks hela tiden.

Den nordiska välfärdsstatens offentliga sektor och könsavtal har alltså ändrats utan större eftertanke eller analys av följderna: en del av de löntagarkvinnor som utfört omsorgsarbete har blivit omsorgsföretagare. Omsorgsföretagande har blivit en särkskild form av kvinnoföretagande som erbjöd kvinnor ett sätt att sysselsätta sig själva särskilt under recessionen och de efterföljande sparåren.

På statlig nivå är förändringarna inte stora, men i enskilda kommuner kan deras betydelse vara central. Man kan säga att välfärdsstaten och dess kommunala sektor har flyttat över riskerna i att välfärdsservicens organisation på kvinnornas axlar. Detta syns inte bara som växande omsorgsföretagande, utan framför allt som korta, diskontinuerliga och osäkra arbetsförhållanden i kommunernas egna funktioner och som de serviceavtal kommunen ingått med företagare.

Privatiseringen av service äventyrar ofta dess kontinuitet. Ett omfattande konkurrenssättande orsakar svårigheter med kriteriernas enhetlighet. I beställar-producentmodellen är det ofta endast fråga om att ersätta en offentlig producent med en privat, vilket är en rent ideologisk lösning. Service som sköts offentligt är inte automatiskt dyrare än de privatproducerade enligt någon enda marknadsteori.

Omsorgsföretagande kan vara ett tilltalande sätt att försörja sig på och arbeta för en enskild kvinna på grund av hennes livssituation. Detta tvingar kommunen som arbetsgivare att fundera på hur verksamhetskulturen ska förnyas så att kommunen har tillräckligt med nöjda och yrkeskunniga arbetstagare vars kapacitet används till fullo men inte överbelastas.

Vänsterkvinnorna anser att

  • motiverade och engagerade människor kommer att söka sig till vårdsektorn också i framtiden om arbetet ger en skälig lön.
  • god service produceras på ett etiskt och socialt högtstående sätt.
  • vårdpersonal bör ha inflytande över sitt eget arbete och i huvudsak fortlöpande anställningar.

Gummor och gubbar

Kommunerna verkar ha två simultana trender inom åldringsvården. Å ena sidan har det länge varit så att hemvård som stöder boende i eget hem endast ges åt dem vars hälsa är mycket dålig. Att torka damm hör i dagens praxis inte till kommunens uppgifter. De som mår bättre tvingas köpa sina tjänster från den privata marknaden och om pengar inte finns blir det heller ingen hjälp.

Å andra sidan strävar man efter att flytta hem människor med allt sämre hälsa från institutionerna eftersom institutionsvård är dyrare än hemtjänst. Dock motiveras det med individualitet, valfrihet och "den egna härdens lycka". I verkligheten har detta hänt eftersom det har betytt att kostnaderna flyttas till den enskilda människan. För att en gammal människa ska kunna leva ett fullvärdigt, tryggt och icke-ensamt liv i sitt eget hem borde servicen vara täckande. Så är det inte idag. Den egna härden är inte en lyckans plats om man inte kan röra sig ordentligt där, om man inte kan ta sig därifrån och om den är ostädad. Det egna hemmet kan också vara ett fängelse.

Familjen, släkten och den närmaste gemenskapen - i första hand kvinnor - har alltid haft ansvar för att producera välfärd och omsorg. Detta ansvar har inte försvunnit. Nu krävs emellertid att medborgare flyttar till andra ändan av landet i jakt på arbete, och då blir det allt svårare att vårda till exempel föräldrarna. Om närvård är målet måste hela samhällsstrukturen och dess framtid omvärderas. Är vi redo för detta?

Anhörigvårdare utför värdefullt arbete på individuell nivå och sparar avsevärt på samhällets resurser. Här stöter man dock på samma problem som på hela vårdsektorn: majoriteten är kvinnor. Återigen tar kvinnor huvudansvaret när samhället snålar på vårdtjänsternas finansiering och ändamålsenliga organisation.

Vårdtjänsterna är en livsviktig investering. Utan dem fungerar samhället inte humant - men inte heller förnuftigt ur ekonomisk synvinkel!

Vänsterkvinnorna anser att

  • heltäckande vårdservice är en garanti för en trygg vardag.
  • den offentliga sektorn bör vara också de gamlas skydd.
  • rätten till vårdservice garanteras av medborgarskap, inte försäkringar eller förmögenhet. Servicen måste fortfarande vara gemensam för alla.
  • det i tryggandet av vårdtjänsterna behövs statlig uppföljning och gemensamma kvalitetsnormeringar.
  • de som arbetar inom vården måste få bättre arbetsvillkor och löner. Om detta måste statsrådet fatta beslut om ett flerårigt program.
  • anhörigvårdens ersättningsprinciper bör göras enhetliga. En tillräcklig ersättningsnivå och lediga dagar måste säkerställas i hela landet.
  • arbetslivets regler bör ändras så att de möjliggör ett vårdmedborgarskap.
  • bostadspolitiken bör ta hänsyn till befolkningens åldrande. Fler små vårdhem med hemkänsla bör byggas. Åldringar behöver också nya gemensamma boendeformer.

Privatisering av servicen är ofta en rent ideologisk lösning. Service som sköts offentligt är inte automatiskt dyrare än de privatproducerade enligt någon enda marknadsteori.

Samhället fungerar inte utan omsorg.

Familjen, privatlivet och arbetet

Att förena familj och arbete är en evighetsfråga vad gäller kvinnors deltagande i arbetslivet. Sysselsättningen och samhällssituationen i övrigt påverkar inställningen till kvinnors förvärvsarbete. Trots att jämställdheten mellan könen ökar har man först på senare tid börjat tala om mäns förenande av familj och arbete, och det ses fortfarande inte som något stort problem.

Människor bör ha möjlighet till ett liv där arbete och familj, det privata och det offentliga, är i balans och flexibla gentemot livssituation och levnadslopp. Idag är arbetslivet i central ställning och det övriga livet det underställt. Varje människa söker själv sina lösningar, men med samhällspolitiska och arbetslivsrelaterade beslut påverkas människors möjligheter att göra äkta val.

Trots att alla föräldraledigheter utom moderskapsledighet finns till för både mammor och pappor används de sällan av papporna. Mammorna använder till nästan hundra procent sin fyra månaders moderskapsledigheten. Närmare två tredjedelar av papporna tar ut åtminstone tre veckors faderskapsledighet, men endast ett par procent av papporna tar ut föräldraledighet. Idag tar färre fäder ut föräldraledighet än någonsin sedan mitten på 80-talet.

Så länge det i huvudsak är kvinnor som tar ut familjeledighet och så länge familjens omvårdnad ses som kvinnornas uppgift är kvinnor - och män - i en tredubbel fälla. För det första förändras inte den traditionella arbetsfördelningen mellan män och kvinnor. Om endast kvinnan tar ut föräldraledighet blir såväl vård av barn som skötsel av hemmet hennes ansvar som om det var naturligt - också efter att hon återvänt till arbetet.

För det andra ses unga kvinnor som mindre pålitlig arbetskraft på arbetsmarknaden eftersom kvinnor antas ta ut långa föräldraledigheter och sköta sjuka barn. Som en följd av det skriver arbetsgivare i många branscher tidsbundna kontrakt med unga kvinnor för att undvika kostnaderna ett moderskap orsakar.

För det tredje innebär lång frånvaro att kvinnors yrkeskarriärer är fragmentariska, och därför är kvinnors avancemangsmöjligheter mindre. Alla dessa faktorer tillsammans gör både kvinnors och mäns levnadssfärer ensidigare.

En god och jämställd kombination av arbete och privatliv förutsätter att rätten till familjeledigheter blir mera likställd och arbetslivet mera flexibelt än idag.

Idag baserar sig användandet av familjeledighet långt på en föråldrad kärnfamiljsmodell, trots att en allt större del av barnen lever i något annat än en kärnfamilj. I finländska familjer växer också barn som har två mammor eller pappor, också de med arbetsplatser. Medan man reder ut hur dessa barns rättighet till två föräldrar förverkligas bör man också reda ut hur jämlikheten mellan olika familjer förverkligas i arbetslivet.

Vänsterkvinnorna anser att

  • faderskapsledigheten borde vara med lön så som moderskapsledigheten är i många branscher.
  • föräldraledighet bör innehålla en s.k. faderskapsmånad menad endast för pappor.
  • arbetsmarknadsparterna bör ta sitt ansvar för att öka jämställdheten. Familjeledigheter görs flexibla genom lagstiftning i början av 2003. Användandet av dem beror dock på överenskommelsen mellan arbetsgivare och arbetstagare. Attityderna bör förändras mot det familjevänliga. Statsmakten bör intensivt ge akt på om ändringarna i lagstiftningen orsakar reella förändringar.
  • vårdkostnaderna för ett akut insjuknat barn bör fördelas mellan alla arbetsgivare eftersom de nu i första hand betalas av kvinnodominerade branscher. Möjligheten för arbetsgivare att ansöka om ersättning för dessa kostnader från Folkpensionsanstalten bör undersökas.
  • villkoren för partiell vårdledighet och vårdpenning bör förbättras så att de erbjuder ett reellt alternativ för att kombinera arbete och familjeliv. Möjligheten måste utvidgas till att gälla barn under tio år.
  • en för alla branscher gemensam fond bör grundas för att jämna ut kostnaderna för föräldraskap. Genom fonden kommer mansdominerade branscher och branscher som på grund av sin åldersstruktur har liten del i finansieringen av moder- och faderskapsledighet med i finansieringen av föräldraledigheten.
  • företagskulturen är en viktig faktor i förenandet av arbete och familjeliv. Om atmosfären på företagen systematiskt utvecklas mot familjevänlighet skapas de bästa förutsättningarna för att förena arbete och familjeliv.
  • man med arbetsplatsspecifika jämställdhetsprogram kan utveckla spelregler som beaktar arbetstagarnas behov av smidighet enligt familjens vårdbehov och som främjar pappornas och mammornas likvärdiga deltagande i vården av familjen.
  • förenandet av arbete och familj också gäller åldringsvården eftersom allt fler åldringar bor hemma och behöver stöd av sina närmaste. Arbetet måste vara flexibelt också då barnen är vuxna och arbetstagarens föräldrar behöver hjälp.

Kvinnor och barn

Lönearbete, jämställdhet och dagvård eller förverkligande av kvinnlighet och moderskap för småttingarnas bästa genom hemvård av barn? På den här frågan svarar Vänsterkvinnorna: kvinnor förtjänar båda!

Det är oroväckande att vissa barns problem har skyllts - åtminstone indirekt - på kvinnor. Lösningen på barnens nöd har setts i att kvinnor stannar hemma och att hemvård stöds ekonomiskt eller att olika sambeskattningsmodeller återinförs. Det faktum att barn mår dåligt har utan skrupler använts till fördel för återinförandet av utlevda kvinno- och mansmodeller. Familjerna måste ha valmöjligheter, också att vara hemmamammor eller -pappor, men dessa ensamt löser inte de svårigheter som samhällets mångahanda problem orsakar barn och familjer. Till exempel ökar barns ohälsa av föräldrars utmattning. Arbetslivet ställer stora krav, och resurserna räcker inte för barn och unga. Samtidigt har resurserna för barnskyddet minskats.

Vänsterkvinnorna ser inget tvivelaktigt eller negativt i att föräldrar själva sköter sina barn hemma. Tvivelaktigt blir det när det till största delen är kvinnor som vårdar barnen hemma, som nu. Det stärker tudelning av samhället i mäns och kvinnors världar och framhäver så arbetslivet ännu mera. Om denna utveckling anses dålig finns det negativa biverkningar i hemvårdsstödets nuvarande modell. Enligt det feministiska synsättet bör pappornas andel av hemvården stödas och uppmuntras starkt. Också ur barnens synvinkel är det bättre med två vårdande föräldrar än en.

Ett enbart ekonomiskt stöd av hemvården är dock inte tillräckligt, utan kommunerna bör se till att också barn som vårdas hemma på ett eller annat sett får del av dagvårdens specialservice.

Samhället och politiken duger inte som föräldrar, men med hjälp av dem skapas förutsättningar för en god barndom. Det är kortsiktigt att spara på det som gäller barnen. Förutom att det är grymt mot barnen blir det också mycket dyrt med tiden. Föräldraskapet - moderskap eller faderskap - är en väsentlig, för vissa den viktigaste, delen av människolivet. Föräldraskapet bör stödas.

Förutom behov av mänsklig interaktion har barn ekonomiska, sociala, hälsorelaterade, miljörelaterade, bilningsrelaterade och kulturella behov. Precis som kvinnor. Ett barn behöver ett varmt hem, en bra dagvårdsplats, en sakkunnig rådgivning, en intressant och säker omgivning för lekar samt en barnvänlig skola.

I vårt marknadsstyrda samhälle prioriteras barnens behov ofta lägst.

Lösningar i samhällspolitik och arbetsliv måste stöda barnens och deras föräldrars valmöjligheter, deras möjligheter till en god barndom, ett gott föräldraskap och gemensam tid. Även om moderskap och föräldraskap uppskattas på diskussionsnivå är de i praktiken undervärderade. Det syns i till exempel minimimoderskaps- och föräldraskapspenningens nivå. Den låga nivån visar att denna form av omsorg inte har något eget värde, utan att dess värde beror på det föregående "egentliga arbetets" monetära värde.

I tider av osäkerhet och otrygghet framhävs familjevärden, och samtidigt skjuts det socialpolitiska ansvaret över på individer och familjer. Detta ökar otryggheten ytterligare fastän familjen och de närstående naturligt utgör de främsta källorna till trygghet i en människas privatliv.

Vänsterkvinnorna anser att

  • det med tanke på jämlikheten mellan barn såväl som könen är ett bra alternativ att föräldrarna delar ansvaret för vård av barn mellan sig och att båda kan delta också i arbetslivet efter perioden med föräldrapenning. Behovet av vård utanför hemmet blir då kortare.
  • att övergå till sambeskattning är inte till nytta för familjerna. Beskattningen är förmånligare för familjer om inkomsterna fördelas mellan två inkomsttagare, och det är så det skall vara.
  • det övertidsarbete som utförs av fäder till små barn främjar varken en balanserad utveckling för individen eller för samhället.

Ensamförsörjare riskerar fattigdom

Ensamförsörjare lider mera av recessionens följder än andra barnfamiljer. Ensamförsörjande kvinnors risk för fattigdom är större än hos andra befolkningsgrupper. Var tredje enföräldersfamilj tvingas fortfarande förlita sig på utkomststöd medan bara var tionde familj med två föräldrar är i samma situation. Över hälften av barnen i familjer med en förälder får underhållsstöd eftersom den andra föräldern av en eller annan orsak inte deltar i försörjningen av sitt barn.

Många slags familjer, många slags barn

Internationell adoption bör behandlas som andra adoptioner. De utgifter internationell adoption för med sig bör kunna ersättas. Adoptivföräldrar bör ha samma slags familjeledighet som andra föräldrar.

Också barn som lever i familjer med två mammor eller två pappor bör ha rätt till två föräldrar. Idag är det inte så eftersom par som lever i registrerat partnerskap inte har rätt till adoption. Också arbetsgivare bör vara flexibla, eftersom till exempel ett barns sjukdom inte ser till familjeförhållandena. Också ickebiologiska föräldrar bör ha rätt till att vårda ett plötsligt insjuknat barn eller delta i en förlossning. Föräldraledigheter bör också vara tillgängliga för båda föräldrar, vare sig de är mammor eller pappor.

Assisterad fortplantning bör i framtiden vara en rättighet också för kvinnopar och ensamstående kvinnor. Att begränsa denna rättigheter inskränker kvinnors självbestämmanderätt.

Vänsterkvinnorna anser att

  • perioden med föräldrapenning bör förlängas till det att barnet fyllt ett år.
  • minimimoderskaps- och föräldrapenningen bör höjas.
  • pappor bör ha en egen månad under vårdledighetsperioden.
  • könssnedvridningen i uttnyttjandet av föräldraledighet bör rättas till med hjälp av speciella incitament för pappor.
  • nätverket av öppna daghem, lekparkstjänster och rådgivningsverksamhet bör utvecklas så att barnens individuella behov vad gäller speciellt stöd uppmärksammas och så att utmattning hos den hemmavarande föräldern förebyggs.
  • dagvårdsrätten är till för alla barn, också de som har arbetslösa föräldrar.
  • dagvårdens kvalitet bör säkerställas med en tillräckligt stor personal, tillräckligt många vikarier och genom att se till att yrkesutbildade arbetstagare inte körs slut. Daghemmen bör vara i gott skick. Det bör finnas flexibilitet och alternativ i dagvården, alla behöver inte till exempel heldagsvård.
  • dagvård av hög kvalitet kostar, men ger inbesparingar i barns väfärd, möjliggör föräldrars arbete och ger kommunen skatteinkomster.
  • daghemsbarnens sjukfrekvens måste minskas genom att gruppstorleken minskas och genom att vissa enkla metoder tas i bruk.
  • familjedagvårdarnas lön bör förbättras. En mera skälig ersättning för detta arbete skulle kunna motivera också de föräldrar som sköter sina barn hemma att öppna sin famn också för andras barn, och så skulle föräldrar som väljer att sköta sina barn hemma inte vara beroende endast av samhällets hemvårdsstöd.
  • en kännbar höjning av underhållsstödet till 160 euro skulle förbättra situationen för enföräldersfamiljer och rikta sig till de allra fattigaste familjerna.
  • man måste våga ta tag i familjers problem i tid - det får inte vara tabu ens att blanda sig i ett moderskap när det gäller barnets bästa. Barn i behov av barnskydd har blivit de mest skyddslösa i vårt samhälle.
  • barn som växer upp med två mammor eller två pappor har rätt till två föräldrar. De som lever i ett registrerat parförhållande bör ha samma adoptionsrätt som gifta par.
  • kvinno- och manspar samt ensamstående bör ha samma rätt till konstgjord befruktning som gifta par.

Föräldraskap måste stödas. Faderskaps ledighet ska ha lön!

Vårdkostnaderna för ett plötsligen insjuknat barn bör fördelas mellan alla arbetsgivare.

Föräldrarnas kön eller sexuella läggning har ingen betydelse i rätten att adoptera eftersom utgångspunkten är att föräldrar inte har sex med sina barn.

Kvinnor i förvärvsarbete

Sedan 1987 har Finland en jämställdhetslag som innehåller en princip om lika lön, något som i praktiken ännu inte förverkligas. En relativt ny undersökning visar att kvinnors löner i Nyland är 64 procent av mäns löner.

Kollektivavtalens lönesystem baserar sig på hur krävande arbetet är, och utgör gemensamt uppgjorda och godkända mätare på inbördes svårighetsgrad. Det krävs en kvinnosynvinkel redan då dessa mätare görs. Ofta görs de av män, och egenskaper som krävs i kvinnors arbete - till exempel fingerfärdighet, noggrannhet, relationskompetens och tålamod - kan värderas lägre eller ignoreras helt. Också kunnande granskas könsbundet. Yrkesutbildning verkar inte ge kvinnor någon löneförhöjning eftersom de största löneskillnaderna syns mellan män och kvinnor med högskoleutbildning.

Jämställdhetslagen omfattar ett brett lönebegrepp. Som löner räknas regelbunden månadslön, prestationslön, personliga tillägg samt olika tillägg och bonus på grund av olika former av arbetstid. Också arbetstagares uppsägningsersättning, avgångsvederlag, sjuklön, lön för betald fortbildning, kredit- och inköpsförmåner och andra liknande förmåner som baserar sig på kollektivavtal har setts som lön. Arbetsgivarna bör förverkliga likalönsprincipen skilt för varje löneandel. Fackföreningarna bör övervaka detta.

Kvinnors evigt låga löner skulle kräva mera radikala åtgärder eftersom åratal av ältande i inpo-förhandlingarna inte verkar ge resultat. Det är också en fråga om inställning - också många fackföreningsmän har svårt att acceptera att en kvinna skulle få högre lön. "Man ska vara karl nog att försörja sin fru"-inställningen verkar fortfarande. Glappet mellan mäns och kvinnors lönesättning ses som självklart.

Lönesättningen är inte det enda jämställdhetsproblemet på arbetsplatserna. Jämställdhetslagen förbjuder diskriminering i arbetsfördelningen, men ändå inträffar det. Arbetsgivaren gör sig skyldig till diskriminering om hon eller han leder arbetet, fördelar arbetsuppgifterna eller på annat sätt organiserar arbetsförhållandena så, att kvinnor klart råkar i en sämre position än män, till exempel om en kvinna får en sämre dator. Det är diskriminerande att fördela arbetsuppgifterna så att de enformigaste och tråkigaste arbetsuppgifterna ges endast åt det ena könet. Arbetsfördelningens betydelse framhävs då arbetsuppgifternas art avgör möjligheten att avancera till nya, bättre betalda uppgifter.

Vänsterkvinnorna anser att

  • likvärdigt arbete måste ge samma lön. Likvärdigheten måste vara transparent.
  • arbetsmarknadsparterna måste skilt se över könsaspekten på varje tjänsteförmån.
  • arbetsgivarna bör se över sin könsskapande inställning. Fackföreningarna måste övervaka detta - också det att kvinnor inte ges sämre arbetsuppgifter.
  • man bör inte tillverka kryphål för kvinnors förvärvsarbete. Olika modeller för sambeskattning bör därför inte stödas.
  • Korttidsarbete mot arbetstagarens vilja bör avskaffas. De flesta korttidsarbetarna är kvinnor.
  • vårdansvarets fördelning mellan män och kvinnor gör arbetslivet mera jämställt.

"Man ska vara karl nog att försörja sin fru"

En sund kvinnosjäl i en sund kropp

Hälsa och välmående påverkas förutom av individuella val också av levnadsstandard, boendemiljö och livsstil. Finländska kvinnors hälsotillstånd är hyfsat och bättre än männens. Detta har många orsaker, men man kan säga att kvinnor tar mera ansvar också för sin egen hälsa.

God hälsa fördelar sig dock ojämnt. Välutbildade kvinnor med hög lön mår bättre. Målet bör vara en god livskvalitet och hälsa för alla. Människor i alla åldrar har en likvärdig rätt till vård och omsorg.

Hälsocentralerna är basen för en god bashälsovård, men de håller en beklagligt varierande standard. Ur kvinnosynvinkel är det viktigt att hälsocentralerna, som drivs med allmänna medel, erbjuder hälsoservice i livets olika skeden.

Sexualhälsan har i Finland gått bakåt. Skolornas köns- och sexualfostran upphörde att vara obligatorisk år 1994. Tonårsgraviditeter och aborter har ökat med närmare hälften, klamydia hos 15-19-åriga flickor har fördubblats. Hela ansvaret för detta kan inte skjutas på skolorna, eftersom också resten av samhällsutvecklingen har påverkat framväxten av denna alarmerande situation.

Med tanke på hälsoservicens funktionalitet är det viktigt at se till att det finns tillräckligt med personal i den offentliga hälsoservicen och att denna personal har tillräcklig lön, möjlighet till fortbildning samt arbetsork.

Felaktigt sparande i hälsovårdens kostnader är inhumant och orsakar onödiga utgifter för samhället. Det är dyrt att till exempel låta bli att utföra en arbetsför kvinnas höftoperation eller vänta på att en starrpatient ska falla omkull.

Tillgången till specialsjukvård varierar i olika delar av landet. Det är skäl att föra en utförlig diskussion om organiseringen av specialsjukvård. Kommunerna och sjukvårdsdistrikten måste samarbeta för att pengarna skall räcka till specialsjukvård också i framtiden.

Motion är viktigt för att upprätthålla såväl den mentala som den fysiska hälsan. Motionsorganisationer som upprätthålls med allmänna medel bör ta hänsyn till flickors ock kvinnors behov.

Kvinnor är förlossningens drottningar

Kvinnor bör ha självbestämmanderätt också under graviditet och förlossning. I vissa sjukhus minskar en alltför medikaliserad förlossningspraxis på denna rätt. Föderskan bör hjälpas, inte domineras.

Vänsterkvinnorna anser att

  • den offentliga hälsovården bör tryggas med skattemedel. Hälsocentralernas högklassiga vård och fungerande husläkarsystem bör prioriteras framom skattesänkningar.
  • en fungerande vårdgaranti bör skapas under nästa riksdagsperiod. I akuta fall bör man få vård genast, och för bashälsovården bör tre dagar vara maximum. För undersökningar ordinerade av läkare bör väntetiden vara högst tre veckor.
  • transportkostnader för individen som hänför sig till hälsovård, mediciner och sjukdom bör sättas under ett och samma kostnadstak.
  • den förebyggande vården av kvinnor bör effektiveras. Papa- och mammografiscreening får inte minskas, och bör göras regelbundet för 40-65-åriga kvinnor.
  • prioritering får inte innebära att någon förvägras vård.
  • på hälsocentralerna bör finnas kompetens för att vårda åldrande kvinnor.
  • omfattande gynekologisk service på hälsocentralerna måste säkerställas.
  • hälsocentralerna bör ha ett stort kunnande i att hjälpa våldtagna och misshandlade kvinnor.
  • kvinnans valfrihet bör stödas under graviditet och förlossning.

En fungerande vårdgaranti bör skapas under nästa riksdagsperiod.

Konst är en del av kulturen - kulturen när

Med hjälp av konst kan man uttrycka sådant som inte annars är möjligt, och när konst är som bäst skapar den nytt och nya värderingar. Med hjälp av konsten kan man lösa knutar både hos individer och nationer, och på så sätt är konst också en faktor i säkerhet och fred. För barnet är konst ett viktig sätt att uttrycka känslor, och det en människa lär sig som barn följer henne eller honom som en livslång kunskap. Att förstå känslor har en övergripande inverkan på människans och medmänniskornas välmåga.

Ett museibesök, en teaterupplevelse, en konstutställning och andra konstinstitutioner har positiv inverkan på hälsan. Om en människa endast sällan blir inspirerad av konst har hon eller han 57 procent större risk at dö tidigare än en person som konsumerar konst.

Kvinnor är storkonsumenter av kultur. Det som är viktigt för kvinnor är ofta inte värdefullt för samhället och förtjänt av sina pengar. I Finland finns inte en enda kommun utan en ishockeyhall. Däremot stöder stat och kommun inte lokaler för konstutövare, amatörer eller professionella, i samma utsträckning som lokaler för mansdominerade idrottsgrenar. Manlighet är alltså ett trumfkort också inom kultur: majoriteten av dem som beviljats stipendier är män. Konstarter som till exempel dans är kvinnodominerade och stöds i mindre utsträckning. Få av de kvinnor som publicerat böcker lever på sitt skrivande. En kvinnodominerad del av vårt samhälle marginaliseras från navet till periferin, och detta gäller också kultur.

Vänsterkvinnorna anser att

  • kulturen bör göras till en synlig del av beslutsfattandet, och den måste rymmas i budgeterna. Konstnärsyrket bör tryggas och stipendiesystemet utvecklas.
  • kulturens betydelse för människans övergripande välmåga måste tas på allvar
  • grundskolans konstnärliga ämnen inte får skäras när. Möjligheterna att ägna sig åt konstnärliga ämnen bör ökas i de valfria ämnena och i skolornas klubbverksamhet.
  • det finländska biblioteksväsendet är en betydelsefull kulturservice globalt, och att det bör utvecklas. Servicen får inte avgiftsbeläggas.

Genom konst lär sig barnet att uttrycka sina känslor.

Invandrarkvinnorna och vi: tillsammans

Vi har redan länge haft invandrare, men det är först nu som det systematiska integrerandet i det finländska samhället tar sina första steg. Det är en stor utmaning att främja invandrares integration och samtidigt ge plats för och respektera deras egen kultur, men det kommer att belöna oss alla med ett jämlikt och mångkulturellt samhälle.

Man måste bättre än tidigare ta hänsyn till kvinnor som en klar specialgrupp i den integrationsfrämjande verksamheten. Det är inte lätt för kvinnor från andra kulturer att lära sig finska, eftersom kvinnor i många länder förvägras skolgång. Dessutom kan det i hemmet finnas flera små barn, och det finns samfund där kvinnors liv utanför hemmet inte annars heller är önskvärt. Språket är en viktig del av integrationen i ett nytt samhälle. Alltför många väntar mycket länge på att få börja på en språkkurs.

Det är också viktigt att säkerställa att kvinnor inte blir kvar i hemmets krets, utan att de får möjligast många kontakter till finländare och det finländska samhället. Kvinnan som fostrare är i en primär roll också i främjandet av barnens integration. Barn integreras som av sig självt på daghem och i skolan, men förhållandet till föräldrarna kan bli lidande om föräldrarna hamnar utanför den för barnen bekanta miljön och rent av beroende av barnens tolkhjälp.

Vänsterkvinnorna anser att

  • kunskaps- och yrkesmässiga färdigheter hos myndigheter och yrkesfolk att bemöta olika etniska grupper bör förbättras.
  • det för invandrarkvinnor bör göras möjligt att genast efter ankomsten till Finland få skräddarsydd språkundervisning.
  • invandrarmän och -kvinnor bör informeras om mäns och kvinnors ställning i Finland samt om jämställdhetspolitiken.
  • diskriminering av kvinnor eller våld mot dem bör inte förstås med hänvisning till kulturella traditioner.

Ett lyckat främjande av integrationen berikar vårt samhälle.

Våld mot kvinnor

Våldet mot kvinnor är ett globalt problem med många ansikten. Det sträcker sig från våldsamma parförhållanden i Finland till gruppvåldtäkt i krigssituationer, prostitution och objektifiering av kvinnor genom pornografi. I Finland är familjevåld mot kvinnor ett brett samhälleligt problem som berör oss alla.

Fysiskt våld har direkt påverkan på ca 100 000 finländska kvinnors liv och försvagar ca 200 000 barns välfärd. Totalt har 40 procent av finländska kvinnor över 50 år upplevt våld eller hotelser från män. Typiskt för våld i parförhållanden är att det upprepas och blir allt råare. Årligen dör ca 30 finländska kvinnor som en följd av våld i parförhållanden. Över 90 procent av våldsutövarna är män, men alla män slår inte.

Ansvaret för våldet ligger bara och enbart hos utövaren. Inga handlingar berättigar våld.

Våld kan förebyggas, och av detta finns goda erfarenheter. Man måste våga tala om problemet och det måste åtgärdas så som man strävar efter att lösa andra problem.

Vänsterkvinnorna anser att

  • social- och hälsovårdsministeriets projekt för att förebygga prostitution bör fortsätta. Dess ekonomiska och andra resurser bör vara tillräckliga.
  • Könskonstituerat våld, precis som rasistiskt våld, bör ses som en försvårande omständighet i domstol eftersom det är fråga om medvetet kuvande av en viss folkgrupp.
  • beväringar och civiltjänstgörare bör ges utbildning mot våld mot kvinnor.

Kvinnohandel och prostitution

Strukturellt våld mot kvinnor syns starkt i sexindustrin, kvinnohandeln och prostitutionen. Kvinnor är en råvara i en sexindustri som växer med den ekonomiska globaliseringen, och utgör den tredje största ekonomiska gråzonen i världen. Den illegala kvinnohandeln omsätter enligt bedömare uppskattningsvis sju miljoner dollar årligen. Denna summa inkluderar inte den så kallade tillåtna prostitutionen.

Prostitution är oftast förenad med brottslighet. Dessutom har prostitutionen ett starkt band till kvinnans ställning. Är kvinnan ett något som kan köpas och säljas? Var går gränsen mellan hora och madonna, och vem är det som definierar den? Vem blir hora och vem blir en ordentlig familjemoder? Det är viktigt att vara medveten om vems frihet man talar om när man ser prostitution och sexköp som ett uttryck av frihet. Eftersom köparna till största delen är män och de sålda till största delen kvinnor är det fråga om en ojämlik könsfördelning.

Synen på prostitution som ett naturligt eller nödvändigt fenomen baserar sig på de mest märkliga antaganden. I bakgrunden ligger ofta en undermedveten myt om mannens sexuella behov, rätten att få dem tillfredsställda och om kvinnans sekundära sexualitet. Enligt en annan myt är det översexuella nymfomaner som blir prostituerade. Andra vanföreställningar är också tanken på en normal ekonomisk verksamhet där tillgång och efterfrågan möts.

Majoriteten av världens prostituerade är fattiga kvinnor. Ju mera jämlikt ett samhälle är och ju bättre möjligheter flickor har till utbildning och ekonomisk självständighet, i desto mindre utsträckning är de i sexindustrins våld.

Kvinnor som kritiserar sex som handelsvara möter stereotyp kritik, som ser dem som sexuellt begränsade, hämmade, avundsjuka eller rent av frigida. I själva verket kritiserar många feminister kommersiellt sex och pornografi för deras ensidighet och klichémässighet. Prostitution och pornografi belägger kvinnans lust. Kritikerna anklagas också för moralisering. Den feministiska kritiken riktar sig uttryckligen mot sexism och mentalt våld, inte sedeslöshet. Prostitutionens försvarare utgår från att människor bör ha rätt till sex som de önskar och rätt att välja dess form. På det privata planet kan detta vara möjligt så länge det inte rör sig om sexuellt utnyttjande. Kommersiellt sex existerar på den offentliga arenan.

Vänsterkvinnorna anser att

  • olika former av global handel med sex är ett allvarligt hinder för befrämjandet av kvinnans ställning och för jämlikhet mellan könen.
  • pornografi objektifierar och förtrycker kvinnor, och människor tar skada av att den blir vardagligare och tränger sig in i vår vardag.
  • den största delen av pornografi och prostitution är invävd i andra makthierarkier som rasis och sexism.
  • sexköp bör kriminaliseras. Begreppet koppleri bör utvidgas.
  • kvinnohandel och kommersiellt sex främjar inte frihet, utan traditionella och schematiska könsroller där mannen är herre och kvinnan tjänare.
  • våldspornografi är våld.

Våld i parförhållanden kräver 30 dödsfall årligen.

Feminismens kritik av porr riktar sig mot mentalt våld, inte sedeslöshet.

Flickor och pojkar och sex

Utgångspunkten i våra grundskolor är att det är elever som går i skolan, inte flickor och pojkar. Det går bättre för flickorna än för pojkarna i skolan, vilket upplevs som ett problem, och i praktiken har det lett till att främjande av jämställdhet i skolorna betyder att pojkarna stöds i sitt skolarbete. Främjande av jämställdhet bör dock vara en heltäckande och mångsidig varseblivning av vardagens könsskapande strukturer och förändrandet av dem. Pojkars problem är oftast synligare än flickor, och flickornas inåtvända symptom är lättare att missa, eller också ignoreras de eftersom de inte stör andra. Skolorna bör göras mera jämlika. Man måste se till att pojkarna klarar sig bra, men inte på flickornas bekostnad.

Också i skolorna är det vanligt att flickorna kallas för horor. Under de senaste åren har man kunnat konstatera att ungdomarnas kunskap om sex till och med är mindre än för tio år sedan. Ungdomarna känner inte till sina kroppars funktioner och ser inte sina egna gränser och rättigheter på sexualitetens område. Det är paradoxalt att man samtidigt experimenterar med sex i allt yngre ålder.

Skolornas sexualupplysning som integrering av könsperspektivet har försvunnit nästan helt. I praktiken beror informationsspridningen på enskilda lärares inställning och kapacitet. När inte heller föräldrarna behärskar detta område fylls ungdomstidningarnas frågespalter av ungdomars frågor om sex.

Även om sexualupplysningen inte når ungdomar gör kommersiellt sex det i hög grad. Underhållningsindustrin och den så kallade vuxenunderhållningen normerar ungdomars - särskilt flickors - uppfattning om den egna kroppsbilden, klädseln och det egna sexualbeteendet i allt yngre åldrar. Omformande av den egna kroppen samt ett sexualbeteende enligt modeller från underhållningsindustri och porr är vardag för många flickor.

När man inte får sakinformation av föräldrarna, från skolan eller ens från webbplatser fungerar porrvideo och -tidningar som informationskälla. De första erfarenheterna av sex blir därefter.

Kommersiellt sex tränger in i varje människas liv vare sig man vill eller inte. Människan borde ha självbestämmande rätt också vad gäller det man dagligen tvingas se. Porrtidningarnas omslag i affärer och kiosker, halvnakna kvinnor på reklampelare och eftermiddagarnas på varandra följande braskande löpsedlar irriterar vuxna kvinnor. Hur påverkas barn och unga? Unga borde få informaton om sex på ett sätt som är intressant för dem, men också obrutet lugn att få utvecklas på det så viktiga sexuella området.

Flickornas plats och existens regleras av kommersiellt producerade, orealistiska skönhetsideal som man inte kan - eller på något sätt behöver - uppfylla. De anorektiska modellerna i reklam och musikvideor får flickor att känna sig överviktiga eller onormala. Flickor rangordnas enligt irrelevanta kriterier i alla möjliga misstävlingar, och köttmarknaden har blivit ännu mera brutal. Skönhetstävlingar motiveras med att vinnarna är förebilder för småflickor. Förebilder - på vilket sätt? Kvinnors och flickors hälsa är underställd en affärsverksamhet som styrs av mode- och läkemedelsbranscherna. Allt det här gör sitt till för att fördunkla kvinnors rättigheter och existens som helhetsbetonade individer som styr sitt eget liv.

Vänsterkvinnorna anser att

  • könssensitivitet bör införas i lärarutbildningen
  • skönhet och hälsa inte är handelsvaror
  • jämställdhetslagen bör tillämpas också på reklam
  • skolorna bör ha betydligt mera sexualupplysning än idag
  • föräldrarna bör få lära sig om att ge sexualfostran lika lätt som om att besöka moderskapsrådgivningen.
  • det etiska i skönhetstävlingar bör diskuteras mera öppet.
  • yttrandefriheten inte får användas som svepskäl för kränkande och objektifierande kommunikation
  • redan existerande lagar bör tillämpas så att man kan skydda sig mot det ständiga visuella trakasseriet. Det är allas rättighet.

Moder natur - början till allt liv

Grunden till allt liv och all verksamhet är vår naturs hälsa. Människan är inte skapelsens krona som kan dominera, härska över och använda allt hur som helst. Den obegränsade ekonomiska tillväxtens ideologi baserar sig på offrandet av naturen och leder till slut till kollektivt självmord. Kvinnor har tack vare sin kulturella arvsmassa alltid insett människans och naturens enhet. När människan exploaterar naturen exploaterar hon sig själv.

Rent vatten, ren luft och ren jordmån är villkor för rena livsmedel. Därför bör livsmedelsproduktionen utvecklas på ett hållbart sätt. Det är kortsiktigt att spara på miljöhälsovården.

En rödgrön och feministisk miljö- och energipolitik innebär att energilösningar inte görs för att mätta den ekonomiska tillväxtens osynliga mun. Kärnkraften kommer fortfarande inte att avgöra frågorna kring energiproduktionen. En icke-förnyelsebar naturresurs kommer inte igen och bör alltså sparas på. Det är förnuftigare att hindra att nytt avfall produceras än att främja avfallshanteringen.

Planering för en fungerande vardag

Samhällsplaneringen bör ta hänsyn till kvinnors och barns behov. Målet bör vara ett trygt bostadsområde där både offentlig och kommersiell service passar in i områdets struktur.

Villkoret för tillgången på service får inte vara ägande av en bil. Bristerna i kollektivtrafiken - ibland också i inställningar - gör att många föräldrar fungerar som sina barns chaufförer på deltid. I en familj utan bil begränsas livet av kollektivtrafikens brister. Kollektivtrafik innebär inte nödvändigtvis en buss för 50 personer - det finns också vettiga alternativ också för glesbygden.

Trafikplaneringen bör gynna kollektivtrafiken, vars användare är särskilt kvinnor och barn. Till exempel bör spårtrafiken och den lätta spårtrafiken utökas. Kollektivtrafikens kostnader bör jämnas ut. Att gynna privatbilism är ett dåligt alternativ både för miljön och för regionalpolitiken. Områden där kollektivtrafiken inte fungerar avfolkas.

Människans vardag kan underlättas också med små medel. Till exempel är en hiss livsviktig såväl för barnfamiljer som för åldringar. Idag är bristen på hiss en faktor som tvingar gamla att lämna sina hem.

Planläggning och byggande bör inte heller upprätthålla skräckens geografi. Man bör undvika att bygga områden där i synnerhet kvinnor är rädda och därför undviker dessa platser.

Vänsterkvinnorna anser att

  • kvinnors röst bör höras också i miljöfrågor.
  • det är skäl att vara försiktig vad gäller genmanipulation. Vi vet idag alldeles för lite om dess följder och effekter.
  • staten bör uppmuntra och stöda etisk och ekologisk produktion.
  • så många livsmedel som möjligt bör framställas genom närproduktion.
  • det inte behövs flera stormarknader.
  • kollektivtrafikens priser inte kan höjas ytterligare. Till exempel har tågtrafikens priser höjts oskäligt mycket under de senaste åren.
  • människans bostadsbehov varierar under levnadsloppet. Ett ordentligt boende är varje medborgares basrättighet. Bostadsstöd bör riktas till låg- och mellaninkomsttagare, inte till höginkomsttagarnas egendom.

Världen kräver fred - och människorna trygghet

Vänsterkvinnorna anser att militära allianser inte skapar trygghet. Finland bör inte ansluta sig till Nato.

Hårdare straff och större antal fångar blir dyrt och skapar inte trygghet. Barn bör inte sättas i fängelse. Ett barn som begår råa brott är ett stört barn. I USA och i Ryssland finns nästan tio gånger så många fångar som i Finland, men i dessa länder är medborgarnas trygghet inte tio gånger så stor som i Finland.

Krigets frön har grott i strukturellt våld, fattigdom och visionslöshet. Samhällelig ojämlikhet är en gynnsam grogrund för otrygghet och våldet den ger upphov till. Hopplöshet leder till vanvettiga handlingar.

Stora skillnader i inkomst och acceptans av fattigdom hotar alla. Snart är ingen trygg annat än i hemfängelser innanför murar, alarmsystem och vakthundar. Ett sådant samhälle vill vi inte ha.

Fattigdom är ett större hot mot säkerheten än den ospecificerade terrorism som nu används som orsak för att använda astronomiska summor på upprustning. Dessa medel är POIS världens fattiga och utbildning och därigenom världsfreden.

Vänsterkvinnorna anser att

  • ekonomiskt våld är vår tids mest accepterade form av våld
  • civiltjänstgörare bör inte straffas med längre tjänstgöringstid än beväringar.
  • fredsorganisationernas anslag bör ökas och ökningen av försvarsorganisationernas anslag bör avslutas.
  • medborgaraktivisternas fredliga verksamhet bör inte begränsas
  • man bör ingripa i det sanslösa våldet på webbplatser och i dataspel, till och med mot människors vilja.

Det är lättare att köpa vapen än att utveckla samhället, men inte ökar det tryggheten.

* * *