Pohtiva
Tulostettu Pohtiva - Poliittisten ohjelmien tietovarannosta
URL: www.fsd.uta.fi/pohtiva/ohjelmalistat/VAS/809

Vasemmistoliitto

Framtidens sociala Europa


  • Puolue: Vasemmistoliitto
  • Otsikko: Framtidens sociala Europa
  • Vuosi: 2003
  • Ohjelmatyyppi: erityisohjelma

Framtidens sociala Europa

Vänsterförbundets målsättning är ett EU som tryggar medlemsländernas möjligheter att bygga upp en välfärdsstat som baserar sig på frihet, demokrati, jämlikhet och hållbar utveckling.

Välfärdsstaten innebär bl.a. för alla gemensamma sociala tjänster, ett socialskydd som garanterar ett människovärdigt liv samt en trygg och hälsosam livsmiljö. Den innebär också full sysselsättning, människovärdiga arbetsförhållanden och små inkomstskillnader.

Många beslut som skulle föra oss närmare dessa målsättningar uteblir för den skull att liberaliseringen av den internationella handeln och investeringar över gränserna har gett de övernationella företagen bättre möjligheter än tidigare att utöva påtryckningar på beslutsfattarna på den nationella nivån. Följden har blivit en konkurrens om investerarnas gunst - ofta på välfärdsstatens bekostnad.

Nationell demokrati räcker inte i den globala ekonomins förhållanden: som en motvikt till marknadernas och bolagens makt behövs en övernationell demokrati som återställer möjligheterna att utveckla välfärdsstaten. Europeiska unionen bör tjäna detta syfte. Vi bör ställa upp som vårt mål ett socialt Europa.

Tjänster som är gemensamma för alla

Alla delar av livet ska inte styras av marknaden. Basservice som hälsovård, utbildning och dagvård fungerar bäst om den finansieras med skattemedel och produceras under demokratisk kontroll. Allmänna offentliga tjänster garanterar att alla, oberoende av tillgångar, får lika bra basservice. Det är också vettigare att betala en ordentlig lön åt de anställda i den offentliga sektorn än att köpa tjänster från företag som strävar till vinst och på detta sätt med skattemedel bidra till deras ägares välstånd.

Huvuddelen av tjänsterna produceras nära människorna i kommunerna, och det är också där man bör besluta om dem. Den kommunala beslutsmakten är dock begränsad, eftersom det till stor del är på andra håll som man besluter om resurserna. Det samma gäller staten. Det mest demokratiska är att besluta om den finländska välfärdsstatens strukturer i Finlands riksdag, men riksdagens ställning är svag, eftersom de viktigaste brukarna av den ekonomiska makten finns på andra håll. Den ekonomiska makten utövas framför allt av övernationella bolag som med sina lokaliseringsbeslut och hot förleder staterna till en ond cirkel av skattelättnader.

För att makten när det gäller produktionen av tjänster ska finnas nära människorna bör de ekonomiska förutsättningarna för välfärdsstaten tryggas på den europeiska nivån. Hittills har Europeiska unionen till stor del fungerat på marknadernas och företagens villkor, men om man så vill kan man också inom ramen för EU uppställa gränser för deras makt. Om man för skatter på företagens vinster i EU skulle stadga om en tillräckligt hög miniminivå som binder alla medlemsländer kunde man avvärja en skattekonkurrens mellan dem.

Välfärdsstatens grunder hotas inte bara av skattekonkurrensen, utan också av de internationella handelsförhandlingarna, där ett av målen är att avlägsna begränsningar för övernationella företags verksamhet och öppna nya områden för konkurrens. Det finns en risk för att stater och kommuner förlorar sin rätt att finansiera offentliga tjänster, om de inte med samma summor stöder motsvarande privata tjänster. Detta skulle i sin tur oundvikligen leda till att de offentliga tjänster som är öppna för alla vittrar sönder.

I det sociala Europa som är vårt mål har stater och kommuner full rätt att producera offentliga tjänster utan förpliktelser att stöda motsvarande privata tjänster. EU bör inte kräva av sina medlemsländer att de förbinder sig att privatisera offentliga tjänster, utan tvärtom använda sin gemensamma styrka för att säkerställa att inte ett enda land tvingas att avskaffa offentliga tjänster mot det egna folkets vilja. Det bör också vara möjligt att redan privatiserade tjänster på nytt görs offentliga.

EU:s grundfördrag bör förändras så att beslut om miniminivåer för kapital-, dividend- och företagsbeskattning inte förutsätter enhällighet utan att det räcker med medlemsländernas majoritets vilja: den kortsynta själviskheten i ett medlemsland får inte förhindra att man stoppar skattekonkurrensen. Målet bör vara en harmonisering av dessa skatter uppåt.

I det ramdirektiv för allmännyttiga tjänster som är under beredning bör man erkänna de offentliga tjänsternas speciella natur och bekräfta EU-ländernas rätt att producera dem på det sätt de finner bäst, utan förpliktelser till privatisering och konkurrensutsättande. I ramdirektivet bör också fastslås miniminivåer för de grundläggande tjänsterna som binder alla medlemsländer.

EU bör kräva att offentliga (allmännyttiga) tjänster inte berörs av det GATS-avtal om liberalisering av handeln med tjänster som man förhandlar om inom Världshandelsorganisationen (WTO). Om detta inte är möjligt bör ett eventuellt GATS-avtal förkastas.

EU bör ge skydd åt de anställda

Vänsterförbundets mål är att minska inkomstskillnaderna. Detta innebär både att löneskillnaderna minskar och att den andel de anställda får av företagets vinst växer. I den offentliga sektorn är det framför allt fråga om att lönerna höjs i de vanligen kvinnodominerade låglönebranscherna.

Inte heller en god lön kan utgöra en kompensation om arbetet tar all tid och alla krafter från det övriga livet. Därför är vårt mål också ett gott arbetsliv, som anpassar sig efter den anställdas livssituation och ger henne eller honom bättre möjligheter än nu att påverka livet på arbetsplatsen. Arbetsförhållandena bör också bli stabilare än nu och arbetsgivarens ansvar för utbildningen av de anställda bör utvidgas.

I alla dessa frågor har man i Finland tack vare fackföreningsrörelsens arbete så småningom kunnat nå vissa framsteg. Flera förbättringar har kunnat genomföras tack vare trepartsavtal mellan de anställda, arbetsgivarna och staten. Nu verkar det dock svårt att komma framåt och också de gamla vinningarna är i fara eftersom arbetsgivarna allt oftare är multinationella företag som kan flytta sin produktion dit, där lönerna är som lägst och de anställda har det sämsta skyddet. Därför är det nödvändigt att försvara de anställdas rättigheter på den europeiska nivån.

Man bör inom EU ta i bruk ett system som motsvarar den modell som också i Finland befunnits fungera bra, så att man avtalar om spelreglerna i arbetslivet i förhandlingar mellan de anställdas och arbvetsgivarnas organisationer samt EU:s institutioner. Som en motvikt till företagens makt bör det finnas en stark och aktionsduglig europeisk fackföreningsrörelse, som har rätt också till gränsöverskridande sympatiåtgärder, såsom strejker.

För att inte ett enstaka EU-land ska kunna använda en dumpning av de anställdas rättigheter som ett konkurrensmedel när det gäller att locka företag bör man genom EU-stadganden och avtal mellan de europeiska arbetsmarknadsorganisationerna bestämma miniminivåer för arbetsvillkoren som är bindande för alla EU-länder. Genom EU-stadganden bör man också säkerställa de anställdas möjligheter till inflytande på arbetsplatsen och fackföreningsrörelsens verksamhetsförutsättningar i varje medlemsland.

De sociala grundrättigheterna tillkommer alla

Välfärden kan byggas upp på många sätt, men alla måste respektera de mänskliga rättigheterna. Vänsterförbundet anser att EU inte får ge avkall på sitt mål att garantera politiska, ekonomiska, sociala och kulturella grundrättigheter för varje människa som bor på unionens område. De sociala grundrättigheterna bör nu ges en central ställning i EU:s politik.

Socialskyddet ordnar man liksom de offentliga tjänsterna helst på den nivån där man bäst känner människornas behov och den lokala situationen. Men problemet är också det samma: Att ordna den tilläggsfinansiering som behövs lyckas inte när skattekonkurrensen driver staterna att gallra sina utgifter också då den ekonomiska konjunkturen inte skulle förutsätta det. Därför förutsätter också uppbyggandet av det omfattande socialskydd som är en del av välfärdsstaten att skattekonkurrensen stoppas.

Liksom när det gäller tjänsterna utkämpas också i de val som gäller socialskyddet en kamp mellan gemensamma offentliga system och privata som verkar på marknadens villkor. Det nyliberalistiska tankesätt som för närvarande är starkt inom EU skapar tryck för att gynna pensions- och socialskyddssystem som baserar sig på privata försäkringar i stället för modeller som är gemensamma för alla och jämlika. Man bör inte ge efter för detta tryck, utan bevara möjligheten att utveckla den välfärdsmodell som står i samklang med den nordiska traditionen.

Även om varje land också i framtiden bör ha rätt att besluta om hur det egna socialskyddet ordnas bör man garantera alla européer en miniminivå för den sociala tryggheten. EU bör vara ett område där inte en enda människa faller utanför de sociala säkerhetsnäten. Därför är vårt mål en miniminivå för grundtryggheten som är bindande för alla EU-länder.

En del av det sociala Europa är också den strikta principen om icke-diskriminering. De förbud mot diskriminering på basen av etnisk tillhörighet och kön som stadgats bör tillämpas i praktiken och man bör ingripa också mot former för diskriminering som ännu inte omfattas av dessa stadganden. Man får inte se mellan fingrarna på diskriminering av kvinnor eller etniska minoriteter heller i EU:s nya medlemsländer.

EU bör inte bara förhindra alla former av diskriminering, utan också aktivt befrämja förverkligandet av jämlikhet mellan kvinnor och män, både i arbetslivet och utanför det. Detta arbete bör inledas i EU:s egen verksamhet: man bör granska EU:s budgeter på basen av vilken inverkan på män och kvinnor de medel har som beviljas t.ex. ur strukturfonderna. Till EU:s olika organ bör representanter för båda könen utses på jämlik bas.

Finland bör vara en föregångare på jämställdhetspoltikens område och ge ett starkt stöd för utfärdandet av ett direktiv som förbjuder diskriminering på könsmässig bas också utanför arbetslivet, så att man kan förhindra den diskriminering av kvinnorna som är inbyggd i bl.a. beskattningen, de sociala tjänsterna samt socialskydds- och pensionssystemen i många länder.

EU för en rättvisare värld

Av samma skäl som den finländska välfärdsstaten inte räcker för oss som mål räcker inte heller ett socialt Europa. Skattekonkurrensen, dumpningen av arbetsvillkoren, kränkningarna av de mänskliga rättigheterna och miljöförstörelsen är alla globala problem. Man måste få kontroll över dem i Europa, men samtidigt bör man försöka få bukt med dem också i andra världsdelar. I denna globalisering av rättvisan borde Europa vara en djärv och fördomsfri pionjär.

Om att vi européer verkligen vill verka för en rättvisare värld måste vi också beakta hur vi själva inverkar på andra länders, och speciellt de fattigaste ländernas, möjligheter att bygga upp sin egen välfärd. EU bör motsätta sig sådana internationella avtal som tvingar länder med en svag förhandlingsposition att avstå från sina offentliga tjänster och därmed öppna nya marknader för företag i rika länder. EU bör också upphöra med dumpingförsäljning baserad på exportstöd som konkurrerar ut fattiga länders egen produktion och stöda dessa länders rätt att skydda sin egen produktion med tullar. Speciellt viktigt är detta för lantbrukets del.

EU bör använda sin politiska och ekonomiska styrka för att demokratisera Världshandelsorganisationen (WTO), Världsbanken och Internationella valutafonden (IMF) eller ersätta dem med nya demokratiska arrangemang. Som mål för dem i regleringen av världsekonomin bör uppställas en ekonomiskt, socialt och ekologiskt hållbar utveckling och en jämlik fördelning av nytta och kostnader för globaliseringen. Samtidigt bör man stärka FN:s fullmakter och resurser som den högsta auktoriteten i globala frågor. I sista hand bör målet vara ett demokratisk globalt system.

EU bör verka för att de mest skuldsatta fattiga ländernas skulder avskrivs och att ett av finansieringsinrättningar oberoende skuldjämkningsorgan grundas. I många av de fattigaste länderna förhindras utvecklingen av en utlandsskuld som är så stor att skötseln av skulden lägger beslag på de pengar som skulle ha behövts för att stärka nationalekonomin och förbättra medborgarnas välmående. Skulderna tvinger också dessa länder att följa borgenärernas "strukturanpassningsprogram" som brukar förutsätta att den offentliga sektorn krymps och marknaderna öppnas.

EU bör ta i bruk en valutaväxlingsskatt av typ Tobinskatten som gör det möjligt att dämpa kortfristiga kapitalrörelser och samtidigt kan utgöra en god källa till tilläggsfinansiering för utvecklingssamarbetet och FN. EU bör också uppmuntra andra länder och områden att ta i bruk en sådan skatt.