Gröna förbundets kommunalvalprogram 1996

Kommunen där jag ville leva...

Den är öppen och demokratisk

"Kommunfullmäktigeordförande avgick på grund av misstankar om mutor."

"Stadsdirektör fixade affärer för eget företag"

Välbekanta rubriker från de senaste åren. Är det så kommunalpolitiken ser ut också i framtiden?

Nej. Den nya kommunallagen skärper jävighetsgrunderna för förtroendevalda och tjänstemän. De gröna förespråkar strikthet i jävighetsfrågor.

Personer, som blir invalda i kommunstyrelsen och i andra betydande förtroendeorgan, bör före valet offentliggöra ekonomiska och andra bindningar som påverkar skötandet av tjänsten. Representanten för ledningen av ett kommunalt bolag eller direktören för en bank, som finansierar kommunen, kan inte sitta i kommunalstyrelsen, och representanten för ett byggföretag kan inte sitta i stadsplanerings- eller byggnadsnämnden.

De gröna understöder rotation för ledande poster. Då kommundirektörer och andra ledande tjänstemän blir valda för en viss period börjar blodet cirkulera i byråkratin.

Landskaps- och länsförvaltningen förnyas. Landskapsförbunden är sammanslutningar av kommuner, och de har makt i frågor som regionplanläggning och utdelning av EU-stöd. De nuvarande landskapsförbunden representerar inte någon verklig demokrati. Landskapsfullmäktige bör vara ett direkt folkvalt organ.

Det politiska myglet går i många kommuner så långt som till valet av skolstädare och vaktmästare. Att politiska maktproportioner påverkar valet av kommundirektörer kan man ännu förstå men i övrigt borde personalen väljas på basen av kompetens.

De gröna är självständiga beslutsfattare. Det gröna beslutsfattandet grundar sig på öppen diskussion och uppvägandet av olika alternativ. De gröna opererar inte med knep och trick utan med sakkunskap och vardagserfarenhet!

Alla invånare bör ha rätt att få information gällande alla ärenden som berör kommunen. Undantag utgör endast information som rör personers och företags privata angelägenheter.

Informationen bör vara tillgänglig i tillräckligt god tid, dvs. vid planeringsskedet då planerna ännu kan påverkas. Öppen planering ger de bästa resultaten. Som grund för beslutsfattandet behövs olika alternativ, vars sociala, ekologiska och ekonomiska konsekvenser bedömts.

Det är invånarna som är "ägare" till kommunen. Deras möjligheter att direkt påverka beslutsfattandet bör utökas. Folkomröstningar är ett sätt att beakta invånarnas vilja vid beslutsfattandet. Riktgivande folkomröstningar bör ordnas i samband med stora och kontroversiella beslut gällande trafik- byggnads- och planläggningsärenden.

Invånarna vet bäst hur den kommunala servicen bäst kunde utvecklas, när bussar borde gå och var ålderdomshem borde byggas. Därför borde också "vardagsexperterna", dvs. de som utnyttjar tjänsterna, inväljas i fortroendeorganen.

Det finns flera sätt att överbrygga klyftan mellan "beslutsfattare" och "invånare". Vid planering av bostadsområden, vägar och tjänster kunde kommunen ordna allmänna informationstillfällen och öppna möten. En kanal för direkt påverkan kunde vara en av kommunen tillkallad medborgarnämnd. Denna skulle fungera som ett öppet forum för aktuella ärenden för invånare, beslutsfattare och myndigheter.

Information i många olika former ökar demokratin. Det räcker inte med att planeändringar annonseras med en lapp på kommunens anslagstavla eller en enspaltsannons i tidningen. Kommunen bör informera om sina ärenden så väl och i så god tid att en livlig offentlig debatt förs under invånarkvällar, på torgkaféer och i informationsnätverk, då människor ännu kan påverka sakernas tillstånd.

Med hjälp av informationsnätverk får medborgarna en kanal att följa med berendandet av kommunala ärenden och en möjlighet att delta i diskussionen. Nätverket behöver inte kräva att alla har egna datorer om biblioteken har internet-kopplingar.

Den har fungerande service

Under depressionsåren har kommunerna sparat på gott och ont. Det är slut med skrytbyggena och den automatiska utgiftsökningen - till all lycka. Men samtidigt har det sparats där det ingenting finns att spara, som i barnfamiljers och låginkomsttagarnas basservice.

De gröna vill att kommunen sköter sin uppgift med heder. Det måste finnas en trygg närbelägen vårdplats för de minsta - och en rådgivsningsbyrå där föräldrarna kan få hjälp i nöden. Skolbarnen måste få kompetent undervisning, inte inpluggning i alltför stora grupper. Det måste finnas hemliknande alternativ inom åldringsvården. De sjuka måste få vård utan att köa i flera månader.

Det är praktiskt taget omöjligt för unga professionella inom servicebranschen att få tjänster då kommunerna pga. sparkurerna inte har anställt ny personal. Samtidigt föråldras kommunernas personal och de anställda blir utmattade av för mycket arbete.

Personalens åldersstruktur kan föryngras genom en fördelning av arbetstiden och genom att anställa unga arbetstagare särskilt inom servicebranschen.

Den skapar alternativ

När det gäller basservice har kommunen huvudansvaret. Hit hör bl.a. bashälsovård och sjukvård, läropliktsutbildning, brandskydds- och räddningsväsende, miljöskydd, vattenförsörjning och biblioteksservice.

I övrigt framhävs kommunens roll som garant för tjänster och deras kvalitet. Även företag, föreningar eller andelslag kan vara serviceproducenter.

Nya sätt att producera service måste frambringas. Servicesedlar är ett nytt sätt att få tjänster vid sidan av kommunens egen service. Servicesedeln beviljas av kommunen men kunden kan använda den till att köpa tjänster från det företag hon/han önskar. Detta ökar valfriheten och mångsidigheten. Föräldrar kan använda barndagvårdssedlar för att betala antingen kommunal eller privat barndagvård. Utbildningssedlar kunde erbjuda de arbetslösa möjligheter till studier i medborgar- och arbetarinstitut, samt tillfälle att delta i yrkesinriktade kurser vid läroinrättningar som ordnar sådana. Med vårdsedlar kunde åldringar och handikappade köpa rehabiliteringstjänster.

Det kommunala hemvårdsstödet är ett slags servicesedel ifall den kan användas till att anställa en barnskötare. Hemvårdsstöden har beskurits av sparskäl även om de blir förmånligare för kommunen än att upprätthålla daghem. Enligt de gröna är detta ingen förnuftig sparpolitik.

Vid utvecklingen av nya serviceformer bär kommunen alltid ansvaret för deras funktionsduglighet och kvalitet.

Genom samarbete kan man effektivera användningen av tjänster och samtidigt spara. Det är galet att skolor och daghem står tomma en stor del av tiden då många föreningar och hobbygrupper behöver utrymmen. På vissa orter kunde daghem och grundskolans lågstadium fungera i samma utrymmen. På andra ställen kunde skolans matsal också fungera som matställe för ortens åldringar.

Tjänsterna bör finnas där människorna bor. Systemet med egenläkare har givit goda erfarenheter, liksom också det sociala arbetet på regional nivå. Då tjänsterna finns i grannskapet blir de bekanta för invånarna, tröskeln för att söka hjälp blir lägre och även samarbetet mellan social- och hälsovårdsmyndigheterna underlättas.

I de flesta fall är det bäst om kommunen stöder människors aktivitet och intiativkraft. Åldringar och handikappade kan leva självständigt med hjälp av tillräckliga hemvårdstjänster och personliga medhjälpare. Behovet av servicebostäder för åldringar ökar i takt med att de gamla blir fler. Vård, som ges av anhöriga, är i allmänhet det billigaste för kommunen och det angenämaste för den vårdade. Stöd- och vikariesystemen inom anhörigvården bör organiseras så, att det också blir ett attraktivt alternativ för vårdaren.

Den ger arbete och värdesätter företagsamhet

Många kommuner lever i gårdagen beträffande näringspolitiken. Man stöder industrin och drömmer om stora byggprojekt. De nya arbetsplatserna finns dock i små och medelstora företag och inom servicebranschen.

Finland saknar en stadspolitisk tradition. I villervallan av de stora flyttningarna har städer rivits och byggts tvångsmässigt utan att beakta stadskulturen. Nu upplever städerna en strukturomvandling från industristad till service- och informationssamhälle. Detta innebär risker men också möjligheter ifall marknadens utveckling styrs av en smart stadspolitik.

Byggandet kommer att i allt större utsträckning handla om grundförbättring. Nu bör vi satsa särskilt på renovering av förorterna. Förutom teknisk reparation behöver förorterna en ekologisk sanering och utveckling av servicen.

Enligt de gröna är ett gott Finland ett land där landskapen blomstrar och där befolkningen inte trängs i söderns tätbygder. Landskapen bör utvecklas jämnt och opartiskt.

Landsbygden behöver ny livskraft. Behovet av mat växer inte, men betydelsen av andra håvor som landsbygden kan erbjuda ökar: förnybar energi, naturenligt jord- och skogsbruk, naturskydd och vård av kulturlandskap, landsortsturism, ekologisk företagsverksamhet, distansarbete och offentlig service ger bestående arbetsplatser på landsbygden.

Utvecklingen av återanvinning och miljövård och ett ökat bruk av förnybar energi ger nya jobb också i städer.

Utbildningen måste reformeras så, att den motsvarar arbetsmarknadens krav i en snabbt föränderlig värld. Yrkeshögskolorna är en stor utmaning för kommunerna. Det behövs mera skolning inom miljö- och informationsteknik men också inom nya servicebranscher. Läroavtalsutbildning och ungas workshopverksamhet bör utvecklas som en del av yrkesutbildningen. Resurser bör satsas på individuell sysselsättning av unga enligt principen "var och en har sin egen stig".

Kommunen kan stöda små och medelstora företag på orten genom anskaffningar och genom att utnyttja lokal service på ett mångsidigt sätt.

Arbetsandelslag, networking av småföretag och "servicebanker", som baserar sig på utbyte av tjänster, är nya modeller som kommunerna kunde understöda genom att ordna med rådgivare och utrymmen. Kommunerna kunde hjälpa ekoföretag genom att ge besked om tomma industri- och andra utrymmen. Arbetsandelslagen sänker tröskeln att bli företagare. En servicebank är ett sätt att organisera frivilligt arbete. Att hjälpa en åldring med städningen ger en "deposition". I gengäld kan en annan medlem i banken reparera din dator.

Kommunens initiativ behövs i fördelandet av arbetet, som borde organiseras så, att det blir mer lönsamt för arbetstagaren än nu. Alla vinner på arbetsalternering: den som arbetar kan ta sabbats- eller utbildningsledighet, den arbetslösa får jobb och kommunen får piggare arbetstagare. Också "2 x 6" arbetstidsmodellen och fyra dagars arbetsvecka kunde lämpa sig för vissa arbeten i kommunen.

En modell värd att pröva är den danska, där t.ex. tre arbetstagare förkortar sin arbetsdag för att en arbetslös skall få arbete. Staten borde stöda fördelning av arbetet med samma summa som sparas i arbetslöshetsunderstöd.

Kommunerna bör ta särskilt ansvar för rehabilitering och sysselsättning av handikappade och långtidsarbetslösa.

Den har en fungerande ekonomi

Kommunen kan inte leva genom att skuldsätta sig. Det vore samma sak som att lämna obetalda räkningar för våra barn att betala.

En välskött ekonomi betyder hållbar utveckling i kommuner. Kommunplaneringen kan inte basera sig på ett önsketänkande om kontinuerlig tillväxt, målet bör vara en balanserad utveckling. Det kommunala hushållandet bör grunda sig på ekonomisk planering i ett långt perspektiv, undvikande av risker, allmän sparsamhet och balans mellan inkomster och utgifter.

En balanserad ekonomi är också ekologisk, den sparar naturresurser och förorsakar färre miljöskador.

Priset på skatteöret och kommunala avgifter skall hållas på en moderat nivå. Avgifterna hjälper att täcka en del av kostnaderna för den kommunala servicen. I en situation, där ekonomin är knapp, är det förnuftigare att kräva betalning för tjänster än att helt upphöra med den.

Ett exempel på en serviceavgift i större städer värd begrundande är vägtullen. Med hjälp av denna kan vägunderhållskostnader överföras direkt till bilisterna, rusningarna och trafikföroreningarna minskar och användningen av kollektiva fortskaffningsmedel ökar.

Ett annat exempel är pensionärernas serviceavgifter. Då allt fler pensionärer åtnjuter förhållandevis hög pension och är utan skulder saknar allmänna pensionsrabatter och gratistjänster grund.

Också fastighetsskatten, som indrivs för tomtmark, borde utvecklas i en mera styrande riktning. Med hjälp av fastighetsskatt - alternativt genom planläggningsskatt - kunde man i områden i behov av ökad bebyggelse samla ihop den oförtjänta värdestegringen. Fastighetsskatten borde utökas att omfatta också skogsbruksland. Överhuvudtaget borde tyngdpunkten i kommunal beskattning överföras från beskattning av arbetsinkomst till beskattning av fastigheter, egendom och vållad miljöskada.

Det finns dock många tjänster som borde vara avgiftsfria. Hit hör bibliotek, rådgivningsbyråer, grundskolor, gymnasier och mellanstadieutbildning.

Staten utdelar i statsstöd till kommuner ungefär samma summa som den uppbär som inkomstskatt av medborgarna. Detta slags penningcirkulation ökar kostnader och byråkrati. Det vore värt att utreda om statens inkomstskatt helt kunde slopas och ersättas av en praxis där kommunerna skulle uppbära motsvarande summa i kommunalskatt. I samband med reformen skulle kommunalskatten bli progressiv. För glesbygder borde en kompensationsfond anstiftas så att dessa inte skall lida ekonomiskt av reformen.

Kommunsammanslagningar kommer att diskuteras i många kommuner under de kommande åren. Sammanslagningar av mindre kommuner kunde i flera fall effektivera servicen, förminska förvaltningskostnader och medföra ekonomiska fördelar i anskaffningar. Utgifterna per person skulle minska. Antalet kommuner i Finland har sedan 1960-talet minskat med c:a tre kommuner årligen. De gröna är beredda på även en snabbare takt i fråga om kommunsammanslagningar.

Den är grön

Naturens mångfald och ekosystemens sundhet är ett värde i sig, utan dessa vissnar livets rikedom. En mångsidig natur är också grundvillkoret för ett fungerande samhälle. En ren natur är en del av en hälsosam och trivsam boendemiljö.

Också en kulturell mångfald, där gamla byggnadsbestånd och traditionella landskap betraktas som värdefulla, är ett tecken på hållbar utveckling.

En miljökonsekvensbedömning, som styr praktiska lösningar, är alltid en del av god planering och förnuftigt beslutsfattande. Det är speciellt viktigt vid planläggning och planering av vägar. En del av miljökonsekvensbedömningen är alltid att invånarna hörs och att de deltar i planeringen.

Kommunfullmäktige bör årligen behandla en bedömning av miljöns tillstånd i kommunen och fatta beslut om åtgärder för att lösa miljöproblemen. En bedömning av naturresursernas tillstånd och av den ekonomiska verksamhetens inverkan på miljön bör bifogas till kommunens bugdet.

Luftkvaliteten i många städer är fortfarande dålig. Orsaken är den ökande biltrafiken. Kollektivtrafiken måste gynnas som trafikform för såväl arbete som fritid. Alla kommuner bör utarbeta en kollektivtrafikplan. Spårbunden trafik bör göras till det mest förmånliga och snabba sättet att förflytta sig från en stad till en annan. Kommunernas gränser får inte vara gränser för bussbiljetter. Regionala kollektivtrafiktaxor måste förverkligas. Bilfria stadscentrum kan förvandla städers centrum till levande och intressanta mötesplatser för medborgare, kultur och handel.

I glesbygderna måste det vara möjligt att komma till "byn" på annat sätt än med egen bil. Den dagliga trafiken bör skötas med buss, kollektivtaxi eller andra offentliga fortskaffningsmedel. Skolbarnens säkerhet förutsätter ett fungerande nätverk för den lätta trafiken.

Promenad- och cykelvägar skall sammanbindas till ett nätverk som är tryggt för användarna.

Avfallshanteringen förnyas i hela landet. Avfallslagen förpliktar att förebygga avfallsproduktion och att återvinna avfall som kan utnyttjas. Dåligt skötta avstjälpningsplatser kan stängas då de ersätts av nätverk med återvinningscentraler, nyttoavfallsstationer och sopsorteringsanläggningar. Bioavfall komposteras antingen i fastigheterna eller i kommunens kompostorer. Insamlingspunkter för problemavfall, glas, metall, papper, papp och plast måste finnas i bostadsområdena i tillräcklig utsträckning. Kommunerna kan stöda startandet av företag som förädlar återvinningsmaterial.

Energikonsumtionen ger upphov till stora miljöproblem. Kommunerna kan använda förnybara energikällor, särskilt träflis för uppvärming av värmeanläggningar, skolor, sjukhus och andra inrättningar. Användningen av vindkraft kunde ökas i kustkommunerna. En decentraliserad modell, baserad på förnybara energikällor, passar bra på landsbygden, men också i många städer.

Växthuseffekten förstärks. Den är ett globalt problem, men lösningarna finns på lokalplanet. Varje kommun bör utarbeta ett program för att stoppa klimatförändringen. Besparingen av energi är det väsentliga. Kommunerna kan spara energi i sina egna fastigheter, men också uppmuntra invånarna att spara energi genom t.ex. taxor och energibesparingslån till byggare.

Grönområden ökar naturens mångfald och de är en väsentlig del av en trivsam boendemiljö. Som motvikt till den byggda miljön måste det finnas tillräckligt vidsträckta, mångsidiga och naturenliga grönområden för att skapa "ekologiskt utrymme". Kompletterande byggen får inte förstöra grönområdena. För områden i behov av ökad bebyggelse bör en generalplan för grönområden uppgöras.

Tät bebyggelse är åtminstone i städer mera motiverad ekologiskt än en mycket utspridd bosättning. Behovet av trafik minskar, utnyttjandet av fjärrvärme effektiveras och den omgivande naturen skyddas. På landsbygden tryggar en byartad bosättning att tjänsterna stannar kvar. I ett fungerande bostadsområde finns det möjligast många bostäder, tjänster och arbetsplatser inom promenad- eller cykelavstånd.

Den är mångvärdig

Många kommuner upplever en tid av osäkerhet vid tusenårsskiftet. Vi försöker samsas om de knappa resurserna och lider av andlig stagnation. Samtidigt känns det som om allting omkring oss var i förändring.

Kultur och andlig utveckling ger nya krafter och perspektiv även då den materiella tillväxten tynat av. Kulturell blomstring är också grunden för en ny ekonomisk utveckling. Vi lever i en brytningstid då det gamla industriella och statscentrerade tankesättet viker undan. I stället kommer ett nytt ekologiskt och internationellt sätt att tänka. Att skapa denna nya civilisation är en stor global utmaning.

I förändringens vindar håller de gröna fast vid sina värden. Naturens bärkraft får inte överstigas. Människors toleransgräns får inte överstigas. Då beslut fattas måste deras långtida verkningar beaktas. Räkningarna får inte lämnas till de kommande generationerna. Dessa värden har utgjort grunden för grönt beslutsfattande under hela rörelsens existens.

Det mångkulturella har kommit till Finland för att stanna. Utlänningars och särskilt flyktingars ställning är dålig i många kommuner då fördomar och direkt främlingshat har gjort sig gällande. Rasism måste bekämpas. Kommunerna har också ett ansvar för sina utlänningar. De utgör en rikedom i en värld av internationalisering. Internationalitetsuppfostran och information om flyktingskap måste ökas såväl i skolor som i kultur- och ungdomsverksamhet. En god verksamhetsform är de internationella träffpunkterna, där fördomarna får stryka på foten.

En grön kommun har gjort det internationella ansvarets grundvärden till sina. "Tänk globalt, handla lokalt" är en allt mer aktuell princip. Bara en kommun med fönstren öppna mot världen klarar sig i förändringens stormar.