Pohtiva
Tulostettu Pohtiva - Poliittisten ohjelmien tietovarannosta
URL: www.fsd.uta.fi/pohtiva/ohjelmalistat/VIHR/878

Vihreä liitto

Riksdagsprogram - Nu behövs det bollsinne!


  • Puolue: Vihreä liitto
  • Otsikko: Riksdagsprogram - Nu behövs det bollsinne!
  • Vuosi: 2003
  • Ohjelmatyyppi: vaaliohjelma

Nu behövs det bollsinne!

Gröna förbundets riksdagsprogram år 2003

Ett gott liv
Mera tid - mindre prylar
Alla med
Låt oss göra Finland till ett välmående servicesamhälle
Familjerna behöver en familjebostad
Föräldrar åt barnen
De trävliga städerna är de framgångsrikaste
Det lönar sig att betala för hälsan
Ett liv utan kultur är ett tomt liv
Avgiftsfri utbildning stärker jämlikheten
Ansvar för miljön
Låt Östersjön leva
Skyddet av skogarna i södra Finland bör utökas
Förnybar energi hjälper till att hindra klimatförändringen
På väg mot en ekoeffektiv produktion och konsumtion
En rättvis värld
Det bör gå att bo även på landsbygden
Lika rättigheter åt alla - och lika skyldigheter
Den bästa säkerhetspolitiken är den som eliminerar fattigdomen
Att eliminera fattigdomen är en viljesak

Gröna förbundets målsättning är en ekologiskt hållbar och en ur ekonomisk och social synvinkel rättvis värld. Människans verksamhet måste anpassas till att inte överskrida det naturen tål. De grönas samhällsuppfattning grundar sig på jämlikhet, gemensamt ansvar och ett godkännande av olikheter. Vårt ansvar för andra människor och för miljön sträcker sig utanför gränserna det demokratiska beslutsfattandet måste förstärkas inte bara på det lokala och det nationella planet utan också på det transnationella.

Vi lyckas trygga välfärden för de kommande generationerna bara genom att i stället för kvantitativ tillväxt sträva efter kvalitativ tillväxt, en blomstrande service och hållbara produkter. Det är viktigare att öka det mänskliga kapitalet än att öka mängden prylar. Genom att styra beskattningen så att man i mindre grad beskattar arbete och i högre grad beskattar råvaror, energiförbrukning och belastning av naturen åstadkommer vi en förändring i önskad riktning.

Var och en bör ges chanser till rimlig utkomst och ett gott liv oberoende av boningsort och livssituation. Goda social- och hälsovårdstjänster samt en kvalitativt högstående grundutbildning bör garanteras alla i hela Finland. Om arbetsinkomsten inte garanterar en tillräcklig utkomst bör den kompletteras med en grundinkomst.

Tolerans och jämlikhet utgör grunden för ett gott samhälle. Varje individ har oberoende av personliga egenskaper eller bakgrund rätt att bli hörd och rätt att delta i beslutsfattandet i frågor som berör hans/hennes eget liv. Frihet att uttrycka sin åsikt och öppenhet såväl i själva beslutsfattandet som vid förberedningen av beslutsfattandet utgör demokratins kärna. Den nya datatekniken bör utnyttjas så att den fungerar som ett stöd i beslutsfattandet både lokalt och internationellt. På så sätt tillförs diskussionen nya idéer, synvinklar och beslutsfattandet förankras så brett som möjligt.

ETT GOTT LIV

Mera tid - mindre prylar

Ekonomin har effektiverats med blod, svett och tårar under de senaste åren. Kunde man framöver ta det lite lugnare i arbetslivet? Vi förkortar arbetstiden och skruvar ner på takten, vi unnar oss själva och varandra mer tid!

Industriproduktionen har vuxit med tolv procent under de senaste fyra åren. Men har livet i motsvarande grad blivit bättre? Om vi hade nöjt oss med vår tidigare konsumtionsnivå och i stället förkortat arbetstiden med tolv procent - arbetsveckan med fem timmar eller arbetsåret med en vecka - hade det antagligen känts betydligt bättre.

Förkortningen av arbetstiden kunde till en början styras till att gälla barnfamiljerna. Sex timmars arbetsdag åt bägge föräldrarna! Det här förutsätter två saker. Förkortningen av arbetstiden måste bli ekonomiskt möjlig för familjerna och valet av kortare arbetstid bör liksom i Holland vara en subjektiv, individuell rättighet.Föräldrar med barn under tio år bör betalas en vårdpeng om de arbetar deltid, oberoende av om de tidigare arbetat heltid eller inte.

Alla med

Snart är det bara de flinka, de vackra och de språkkunniga som duger. Var tionde av oss har redan uteslutits ur arbetslivet. Det är grymt och det blir också dyrt. Låt oss få ner kraven på en rimlig nivå så att alla kan vara med.

Gör man en ärlig uppskattning finns det cirka 200 000 arbetslösa i Finland. Arbetslösheten kostar oss lika mycket som det skulle kosta att anställa 100 000 personer inom kommunerna. Vi har idag överstora undervisningsgrupper i skolorna, på sjukhusen och på åldringshemmen finns inte tillräckligt med vårdare - skolbarnen saknar eftermidagsvård.

Finland har klarat sig utmärkt i kunskapsbranscherna, men vi kan inte alla bli spjutspetsar och toppförmågor. I ett gott samhälle finns det plats och uppgifter för alla sorts människor - också för dem som inte fyller arbetslivets åtskruvade krav. Var och en har rätt att bära sitt strå till stacken, oberoende av hur stort det strået är. Det lågproduktiva arbetet bör inte beskattas till döds.

Vi vill naturligtvis inte skapa ett arbetsproletariat i Finland. Var och en har rätt till en anständig inkomstnivå, lite högre för den som arbetar än för den som inte gör det.

Om de egna förvärvsinkomsterna inte räcker till för ett anständigt liv bör man ha möjlighet att förena förvärvsinkomsterna med ett samhällsstöd. Grundinkomst eller en negativ inkomstskatt är ett effektivt medel att stöda låginkomsttagare så att deras arbetslust bibehålls och den gör det möjligt att leva också på lite lägre inkomster.

Vad gäller unga arbetslösa måste effektiva ingrepp göras redan då arbetslöshetsperioden varat i två månader. Närmare tiotusen unga i varje årsklass riskerar att hamna utanför arbetslivet och marginaliseras.

Låt oss göra Finland till ett välmående servicesamhälle

Om Finland hade restauranger, kaféer och tvätterier enligt samma modell som i Centraleuropa och om familjerna kunde avlöna hjälp i hemmen skulle livet vara lättare och de arbetslösa färre. Servicetjänster bör stödas genom skattelättnader.

Bara inom servicebranscherna kan man anställa mera folk. Industrin automatiserar produktionen snabbare än man ökar den, där skapas inga fler arbetsplatser. De nya arbetsplatserna inom industrin, visar statistiken, går inte till donare på verkstadsgolvet, utan till planerare, marknadsförare och andra välutbildade skrivbordsarbetare. Servicebranschen är en bättre sysselsättare av folk som inte specialiserat sig för toppjobben inom industrin.

Servicetjänsterna ger lokalekonomin stabilitet, de flyttar inte till andra sidan jordklotet. God service lockar nya företag till orten för nyckelpersoner inom företagen uppskattar en god livsmiljö och servicenivå.

Idag tvättar vi våra egna skjortor och städar i våra hem efter en tung arbetsdag, servicesamhället skulle lätta på vår arbetsbörda och ge fler människor jobb. Det här är också en jämlikhetsfråga för problemet med dubbel arbetsbörda gäller trots alla jämlikhetssträvanden närmast kvinnorna. Servicetjänsterna innebär en höjning av levnadsstandarden som är ekologiskt hållbar, de anstränger på långt när inte naturen i samma utsträckning som varuproduktionen.

Finlands skatte- och socialpolitiska lagstiftning gynnar inte servicebranschen. I många andra länder betalar till exempel restaurangerna klart lägre mervärdesskatt. Momsen på servicetjänster bör sänkas och avdragsrätten för hemarbete bör höjas ytterligare genom en höjning av den övre eurogränsen för avdraget.

Familjerna behöver en familjebostad

Varför har folk råd med en ordentlig familjebostad först när barnen flyttat bort? Att höja barnbidragen med några euro hjälper inte långt när boendet slukar familjens alla pengar. Vi behöver en rimlig boendenivå till rimliga villkor.

Medeltalet för antalet barn per familj har stigit. Det råder brist på tillräckligt stora familjebostäder till rimliga priser. Boendekostnaderna i Finland är som högst strax efter att man bildat familj. De unga familjerna har inte råd med en ordentlig bostad när de bäst skulle behöva den. Penningknipan tvingar föräldrarna i unga barnfamiljer att arbeta övertid just i det skede av livet då barnen behöver dem mest. Det blir möjligt att skaffa sig en ordentlig familjebostad först när barnen börjar flytta bort hemifrån.

Bristen på förmånliga hyresbostäder orsakar smygbostadslöshet, då de unga inte kan flytta hemifrån och bli självständiga. När ungdomar blir vuxna bör de ha möjlighet att flytta in i en egen bostad. Det är nödvändigt med en tillräckligt omfattande socialt inriktad bostadsproduktion och speciellt stöd behöver byggandet av ungdoms- och studentbostäder.

En bostadspolitik som gynnar barnfamiljer är den effektivaste familjepolitiken. Familjerna bör ha råd med en familjebostad då den bäst behövs. Det måste byggas tillräckligt många stora familjebostäder.

Ingen bostadspolitik har förutsättningar att lyckas ifall hela befolkningen flyttar in till tillväxtcentra. Det behövs arbetsplatser och service även annorstädes.

Man bör också uppmuntra dem som inte på grund av arbete eller släktband binds till tillväxtcentra att flytta tillbaka till sina rötter för att där leva ett rikt liv - det är möjligt inte minst därför att bostadspriserna utanför tillväxtcentra ligger på en betydligt lägre nivå.

Föräldrar åt barnen

Låt oss se till att barnen mår bra. Föräldrarna bör ha tillräckligt med tid; penningbekymren bör inte få ta all kraft och tid i anspråk. Marginaliseringen av barn bör åtgärdas i tid.

På 1900-talet var det framför allt pensionärernas ekonomiska ställning som förbättrades mest. Sämst klarade sig ensamförsörjare och familjer med barn under skolåldern. I Finland är familjerna som fattigast just då barnen är små. Småbarnspapporna är de som mest arbetar övertid. De unga kvinnorna igen har ofta tvingats in i snuttjobbens osäkra värld. Barnfamiljernas relativa fattigdom har fördubblats på tio år. Nu lever vart tionde barn i en familj som klassas som fattig. Fattigdomsproblemet gäller i synnerhet familjer med barn under skolåldern. Höjningen av barnbidragen bör styras till just dessa familjer. Samtidigt bör hemvårdsstödet höjas.

De gröna stöder en höjning av den lägsta moderskapspenningen så att den är lika stor som arbetslöshetsstödets grunddagpeng. Det är svårt att förstå varför moderskapspenningen ska vara lägre än arbetslöshetsstödet. Möjligheten att kombinera moderskapspenning och studiestöd bör förbättras så att man inte behöver skjuta upp familjebildningen av ekonomiska skäl när studierna är slutförda. Modern bör inte heller ges enbart grunddagpeng om hon mellan två barnafödslar inte hinner börja arbeta på nytt.

Det allra mest brådskande är att ta itu med den ökande marginaliseringen av barn. Erfarenheten visar att det är effektivast att ingripa genast när man lägger märke till att ett barn eller en ung människa mår illa. Det här kräver sakkunskap och pengar. Allra dyrast blir det att lämna problemet oskött.

De trävliga städerna är de framgångsrikaste

En god boendemiljö och god service har blivit viktiga framgångsfaktorer för städerna. Företag grundas på den ort där nyckelpersonerna inom företaget vill bo. Inom stadsplaneringen är gröna värden hårdvaluta.

Informationsbranschens arbetsplatser kan egentligen befinna sig var som helst. Företagen etablerar sig på de orter där deras nyckelpersoner vill bosätta sig. En god boendemiljö, goda skolor och god service har blivit trumfkort i tävlingen städerna emellan.

En god stad kännetecknas av att dess proportioner är mänskliga, av att det finns gott om välskötta grönområden, av att avstånden är korta och servicen nära. En god stad har ett livskraftigt centrum med restauranger, biografer och annan service. De gröna försvarar närbutikerna och levande stadskärnor, vilka idag hotas av bilmarketar som byggs i städernas utkanter. I en god stad kan man gå till fots till butiken. Också mormor, farfar, barn och ensamförsörjare utan bil ska kunna ta sig till butiken.

En stad består också av sitt förflutna De kulturhistoriska avlagringarna bör bevaras. Allt gammalt får inte rivas för att ersättas med nytt.

När invånarna tas med i stadsplaneringen från början vid olika projekt blir slutresultatet bättre. De enskilda individerna är de bästa experterna på sin livsmiljö. All klokhet finns inte hos tjänstemännen och kommunalpolitikerna. Därför stöder de gröna en förbättring av användardemokratin och möjligheterna att delta i beslutsfattandet.

Personbilen är nödvändig på landet, men i städerna bör man minska på användningen av bilen. I goda städer är samhällsstrukturen enhetlig och man klarar oftast av sina dagliga ärenden till fots. Kollektivtrafiken fungerar så att man inte nödvändigtvis alls behöver bil. I städerna kunde man med cykel klara av större delen av de resor som nu görs med bil. Det är många som skulle gå över till att använda cykel om det bara fanns ordentliga cykelvägar. Kollektivtrafiken bör vara hinderlös även för dem som har svårt att röra sig. I de stora städerna bör biltrafiken styras med hjälp av rusningsavgifter.

Det lönar sig att betala för hälsan

Välfungerande hälsocentraler utgör grunden för hälsovården. De överlånga vårdköerna bör åtgärdas under nästa valperiod. Hälsovården behöver mer pengar och det är viktigt att man handskas klokt och rättvist med pengarna. Vårdarnas och läkarnas orimliga arbetsbörda bör underlättas.

Under valperioden kommer det att behövas 700 miljoner euro mer inom hälsovården. Befolkningen åldras och behöver mer hälsovårdstjänster, att förkorta vårdköerna kräver pengar, samtidigt bör personalens ställvis orimliga arbetsbörda underlättas.

För att tilläggsresurserna också ska medföra bättre vård bör man genomföra de förbättringsåtgärder som föreslagits i det nationella vårdprojektet. Speciellt viktigt är det att trygga en hyfsad standard på hälsovårdsstationerna. För de små kommunerna lönar det sig att grunda gemensamma hälsovårdsstationer för det är svårt att locka läkare till alltför små hälsostationer eftersom arbetet där upplevs som för bindande.

Valfriheten inom den kommunala hälsovården bör ökas bland annat genom att tillåta patienterna att själv välja sin egenläkare.

Hälsovården hotas av sjukvårdarbrist inom några år. Det bör skolas tillräckligt med nytt folk för att ersätta dem som går i pension och för att ta hand om det ökade vårdbehov som blir resultatet av att de äldres antal växer. För att man ska lyckas få unga människor att söka sig till vårdbranschen bör man slå vakt om att branschen upplevs som lockande. Att införa en massa snuttjobb har inneburit dålig reklam för vårdbranschen.

De svårt handikappades rätt till personlig vårdare bör garanteras och kostnaderna bör överföras från kommunerna till FPA. De utvecklingsstörda bör kunna bo i hemliknande förhållandenoch få de tjänster de behöver. För att förbättra de tal-, hörsel- och synskadades ställning behövs ett verksamhetsprogram. Förutsättningen för att kunna sysselsätta de handikappade är att det finns skräddarsydda modeller. Egenvårdarnas ställning bör förbättras.

Att betona vikten av hälsosamma vanor har alltid utgjort hörnstenen i den gröna hälsovårdspolitiken. Betydelsen av trygg och hälsosam mat, vänner, hobbyer och motion bör få större uppmärksamhet inom hälsovårdspolitiken. Preventiva åtgärder för att förhindra vuxendiabetes kunde redan det spara in hundratals miljoner euro årligen. Genom motion kan man förbättra och på förhand hindra bland annat depressioner och hjärtsjukdomar.

Ett liv utan kultur är ett tomt liv

Ett folk med självrespekt värdesätter sin nationella kultur. Ett civiliserat samhälle vill trygga heltäckande kulturtjänster. Det avgiftsfria biblioteksväsendet är finländarnas stolthet. Kulturen främjar hälsan och öppnar nya världar.

Finländarna går aktivt på teater, stadsteaternätet är vidsträckt, från Villmanstrand till Kajana, från Raumo till Esbo. De fria teatergrupperna producerar en betydande mängd premiärer. Folk skriver för skrivbordslådan, lånar lyrik, reseguider, romaner på biblioteken. Idag går man igen och ser inhemsk film på biograferna, den klassiska musiken har länge varit en exportprodukt, detsamma gäller numera popmusiken. I de flesta hemmen finns kärl och möbler som designats av finländare.

En besökare varhelst ifrån i världen kan inte låta bli att beundra vårt avgiftsfria biblioteksnät, som förutom böcker lånar ut musik, film och erbjuder möjligheter att röra sig på nätet. Ett sådant system kan inte upprätthållas utan att man reserverar tillräckligt med pengar för det. Om fattigdom är att man inte kan ta del av det majoriteten har möjlighet till är biblioteken just de instanser som effektivt kan åtgärda denna icke-delaktighet.

En heltäckande läskunnighet och friheten att uttrycka sig utgör grunden för demokratin. Människorna bör garanteras möjlighet att delta i kunskapssamhället oberoende av ålder, kön och utbildningsnivå. Vi behöver en kritisk medieläsförmåga och stöd för att bevara pluraliteten inom media. En förmånlig och riksheltäckande konstgrundundervisning förnyar det kulturella kapitalet och överför det från en generation till nästa. Det är viktigt att medborgarinstitutens ställning tryggas såväl i städerna som på landsbygden som en form av grundservice och som närinlärningsmiljö inom kultur och hobbyverksamhet.

Kulturbranscherna är arbetsintensiva. De offentliga satsningarna på kultur innebär folk som arbetar och som genom sitt arbete skapar mera arbete. Finlands konstnärskår har alltför länge redan utgjort en betydande del av de fattiga i landet. En arbetslös konstnär är ett lika stort samhällsproblem som en arbetslös varvsarbetare.

Den ekonomiska verksamhet som ansluter sig till upphovsmannarätten svarade år 1997 för över fyra procent av nationalprodukten och den här andelen har vuxit snabbt under det senaste decenniet. Vårt mål är en stabil och förutsägbar finansiering av kulturen, en finansiering som inte är beroende av tipsspelens avkastning och som stegvis växer från 0,2 procent till 0,4 procent av bruttonationalprodukten.

Konst och vetenskap är två parallella men lika värdefulla sätt att granska verkligheten. Finlands enorma satsningar på de exakta vetenskaperna och på teknologi ropar på en lika målmedveten satsning på humanism.

Avgiftsfri utbildning stärker jämlikheten

Jämlikhet utgör grunden för det finländska skolsystemet. Landets alla barn och unga bör ha lika möjligheter att få utbildning och bildning och om de så vill ta högsta akademiska examina oberoende av boningsort eller hemförhållanden.

Finländarnas framgång grundar sig även i framtiden på en kvalitativt högstående utbildning och forskning. Studier ska inte behöva avbrytas på grund av terminsavgifter eller brist på resurser. Studiestödet bör höjas till den nivå det låg på år 1995 och bindas vid index.

Grundskolan bör ge eleverna en god allmänbildning. Kunskaps-, handarbets- och konstämnen bör finnas representerade på grundskolschemat och inbördes vara i balans. Konstämnena är utomordentligt viktiga när det gäller elevens självbild, självkänsla och hennes andliga utveckling i övrigt. Den som lider av inlärningssvårigheter såsom lässvårigheter bör få tillräckligt stöd för sina studer.

I framtiden blir årsklasserna som söker sig till andra gradens utbildning allt mindre. Yrkesutbildningens attraktivitet bör garanteras genom att man effektiverar yrkesvalsstyrningen och främjar villkoren inom yrkeslivet. Landets gymnasienät bör fortsättningsvis vara jämnt fördelat regionalt sett och tillräckligt tätt.

Högskolornas lägre och högre examina bör bibehållas avgiftsfria. Man bör slå vakt om undervisningens höga kvalitet inom olika utbildningsområden i hela Finland och de regionala specialbehoven bör beaktas. Man bör också se till att lärarutbildningen är tillräcklig. Det bör finnas ett tillräckligt stort utbud av hyres- och studentbostäder så man oberoende av ort har lika möjligheter att skaffa sig utbildning.

En tillräcklig offentlig finansiering och en oberoende offentlig utvärdering tryggar möjligheterna till forskning och den på forskning baserade högskoleundervisningen. Målsättningen bör vara att forskningsmedlens andel av bruttonationalprodukten hålls på en nivå som renderar Finland en tätplats bland OECD-länderna.

Yrkeshögskolorna och universitetsinstitutionen fungerar inom varandra kompletterande områden och deras målsättningar och praktiska verksamhet bör fungera inbördes förstärkande. Yrkeshögskolorna bör utvecklas med hänsyn till deras egna basuppgifter, i vilka ingår att ge yrkeskunnande och producera ny kunskap och komma med innovatoner.

ANSVAR FÖR MILJÖN

Låt Östersjön leva

Utsläppen i Östersjön från jordbruk, fiskodlingar, bosättning och trafik bör reduceras. Byggandet av vattenreningsverket i St Petersburg bör slutföras. Säkerheten vid oljetransporterna måste förbättras.

Övergödningen och olika slags gifter har försämrat vattennaturen och våra möjligheter att njuta av Östersjön. Blåalgerna inverkar negativt på stug- och båtliv, fisket och turismen tar skada. Vi behöver friska beslut snabbt för de tidigare försummelserna fortsätter att påverka vattnen ännu en lång tid framöver. En förbättring av tillståndet i Östersjön bör vara ett av de viktigaste målen i den finländska miljöpolitiken.

För att förbättra tillståndet i Österjön behövs ett tätt internationellt samarbete. Näringsbelastningen av Finska viken bör minskas såväl i Ryssland, Estland som i Finland. Det mest brådskande är att minska på utsläppen från St Petersburg. Finland bör hjälpa till med att bygga Petersburgs sydvästra reningsverk.

Också Finlands egen belastning av kustvattnen bör minskas. Problemen härrör sig från jordbruket, fiskodlingarna, samhällena, industrin och trafiken. När transporterna av farliga ämnen och olja ökar växer också olycksrisken. Prestige var på väg från Finska viken när fartyget vid den spanska kusten råkade i sjönöd med en miljökatastrof som slutresultat. De fartyg som trafikerar på Östersjön bör avkrävas speciellt höga kvalitetskrav på grund av områdets sårbarhet. Oljetransporter på Östersjön bör utföras enbart med fartyg utrustade med dubbelskrov.

Vi får också ekonomisk vinning av att skydda Östersjön eftersom det gynnar turismen och fiskerinäringen. Om man inte lyckas sänka Östersjöns dioxinhalter är hela fiskerinäringen i farozonen.

Skyddet av skogarna i södra Finland bör utökas

Av de arter som förekommer i vårt lands natur är var tionde utrotningshotad. Nästan hälften av de arterna lever i våra skogar. Skyddet av skogarna bör utökas i synnerhet i södra Finland. Skyddsområdena tjänar både som rekreationsområden men skapar också arbetsplatser.

Finland ansvarar självt för diversiteten i sina skogar om vi inte får bukt med utarmningen av artrikedomen i våra egna skogar hur ska vi då kunna kräva att utvecklingsländerna skyddar sina tropiska skogar. Även vården av ekonomiskogarna bör stå på hållbar grund.

I södra Finland bör skyddet av de gamla skogarna utökas. Söderom axeln Uleåborg-Kajana utgör de skyddade skogarna bara litet över en procent av skogsmarken. Omkring de redan skyddade urskogarnas kärnor bör det skapas större helheter av helt och delvis skyddade skogspartier. Man bör också skrida till verket för att göra skogsstrukturen mer naturenlig i dessa skogshelheter.

Miljöskyddet har ofta stämplats som en fiende i förhållande till sysselsättning och näringsidkande. Det är inte så. År 2002 sysselsatte naturturismen redan över 30 000 människor, det är hälften av vad skogsindustrin sysselsätter. Genom kloka åtgärder kan den siffran fördubblas fram till år 2010. Detta försvåras dock av att de skyddade skogarna i södra Finland är väldigt utspridda. En mer omfattande fridlysning av skogsmarken i södra Finland än den Forststyrelsen i dag genomfört vore nödvändigt inte bara ur miljöhänsyn, det vore även ekonomiskt förnuftigt.

Förnybar energi hjälper till att hindra klimatförändringen

De negativa följderna av klimatförändringen drabbar värst de fattiga i världen. Förnybar energi som sol-, vindkraft och biomassa är tryggast både för oss och för utvecklingsländerna. Grundstenen i Finlands energipolitik bör vara att utveckla dessa kraftkällor.

De icke-förnybara energitillgångarna minskar och användningen av dem skapar allvarliga miljöproblem. Klimatförändringen utgör det värsta hotet. Det enda hållbara sättet att lindra klimatförändringen är att minska på energianvändningen och övergå till förnybara energikällor.

De välmående industriländerna har ansvar för att utveckla en teknik med vilken också u-länderna kan höja sin levnadsstandard utan att riskera livet på jordklotet. Genom att investera i ny energiteknik skapar vi vinnande exportprodukter för framtiden.

Energianvändningen bör effektiveras och övergången till förnybar energi såsom biomassa, vindkraft och solenergi bör försnabbas. Kärnkraften är ingen lösning. Dess risker är alltför stora. Under mellanfasen bör man ersätta stenkol med naturgas. Användningen av inhemsk träflis kan mångdubblas och produktionen av flis sysselsätter folk på landsbygden.

Vad gäller användningen av vindkraft ligger Finland lågt nere i EU-statistiken. Vindkraftens andel hos oss utgör bara en promille av elförbrukningen, medan man till exempel i Danmark uppskattar att vindkraften kommer att stiga till 21 procent inom år 2003. De grönas målsättning är att vindkraften står för minst fem procent av Finlands elförbrukning år 2015 och tio procent år 2020.

Trafiken står för närmare en fjärdedel av Finlands utsläpp av växthusgaser. Trafikens energiåtgång kan minskas genom förnuftig planering och genom att öka kollektivtrafikens och den lätta trafikens andel. Varutransporter till sjöss mellan hamnarna i norr och södra Finland bör gynnas på bekostnad av landsvägstransporter. Det är också möjligt att minska energiförbrukningen i våra byggnader med en femtedel. Staten bör stöda övergången från eluppvärmning till mer miljövänliga lösningar som jordvärme, pellets och flis.

På väg mot en ekoeffektiv produktion och konsumtion

Målet med en ekoeffektiv produktion är att producera mer av mindre. Vi behöver sparsammare produktionsmetoder och en sådan inriktning av produktionen att det resulterar i så mycket välfärd som möjligt.

Med ekoeffektivitet åsyftas principen att producera mer välfärd med mindre naturresurser. Vi behöver renare produktionsmetoder som kräver en mindre mängd råvaror och energi än förr.

Den gröna tillväxten är en kvalitets-, kunskaps- och välfärdstillväxt. För framtiden behöver vi en ekoeffektiv ekonomi som sparar på naturresurserna och gynnar servicen. Tack vare den teknologiska utvecklingen går det i framtiden bara åt en bråkdel av den råvaru- och energimängd som idag behövs för att producera varor och tjänster.

En förändring av konsumtionsmönstren är en del av ekoeffektiviteten. Hellre en mindre mängd varor av god kvalitet än en stor mängd prylar av dålig kvalitet, hellre hållbara varor än slit-och-släng-produkter, hellre tjänster än varor och hellre mer fritid än mer mammonsdyrkan. Men ny teknologi och fler ansvarstagande konsumenter räcker inte; det behövs också en samhällelig styrning, en affärsverksamhet som tar sitt ansvar och en skattestyrning som befrämjar ansvarsfulla beslut. När beskattningen inriktas på energi- och råvaruåtgång och inte på arbete belönas såväl konsumenten som producenten för ekoeffektiva lösningar.

Att förstöra miljön och producera avfall bör göras olönsamt genom miljöskatter, lagstiftning och utsläppsböter. Återvinningen bör göras så förmånlig och behändig som möjligt. Förpackningar som inte kan återanvändas eller återvinnas bör beskattas.

Alla drar nytta av ekoeffektiviteten. De växande marknaderna för miljövänliga produkter leder till nya uppfinningar, till ökande sysselsättning och till nya möjligheter för affärsverksamhet.

EN RÄTTVIS VÄRLD

Det bör gå att bo även på landsbygden

Landsbygden bibehålls livskraftig om näringsstrukturen är mångsidig. Migrationen skapar problem både på landsbygden och i städerna. Ekomat är jordbrukets framtidsmelodi.

Finland koncentreras. Människor flyttar från glesbygden till städerna för att få jobb och utbildning. De som flyttar är yngre och bättre utbildade än de som stannar kvar i hemtrakten. Det här tär ytterligare på livskraften i utflyttningsområdena.

Förutsättningen för en livskraftig landsbygd är en mångsidig näringsstruktur. Fast jordbruket inte kan rädda landsbygden utgör det grunden för livet på landsbygden. I dess skydd får även de andra näringsidkarna den grundservice de behöver. När framtiden för jordbruksstöden i och med utvidgningen av EU är osäker skapar till exempel ekoproduktionen, ekoturismen och energiskogarna med sina avnämarprodukter nya möjligheter.

Djurskötseln bör bli ansvarsfullare än idag. Djurens levnadsbetingelser förbättras av övergången till ekoproduktion och av en skärpning av djurskyddsbestämmelserna. Djuren har rätt till ett arttypiskt beteende.

Man bör ta i bruk bestämmelser som inbegriper regionala skillnader. Skattelagarna bör omformas så att regionala skillnader beaktas och arbetsgivarnas socialskyddsavgifter bör sänkas i de mest eftersatta regionerna.

Man bör skapa en grundinkomstmodell för glesbygden och ett avtalssystem speciellt för landsbygden genom vilket man kan främja utvecklingen av socialekonomin och den tredje sektorn, uppmuntra småskaligt företagande och människors vilja att sysselsätta sig själva.

Lika rättigheter åt alla - och lika skyldigheter

Ingen får diskrimineras på grund av kön, ursprung eller sexuell läggning. Vi tillhör alla någon minoritet. Det mångkulturella är en rikedom.

Om alla människor var likadana skulle livet vara trist. Ett gott samhälle tål också motsättningar, olika åsikter och livsstilar. Utan dem uppstår inte den diskussion som utgör demokratins grund. Jämlikhet innebär lika rättigheter och skyldigheter, inte det att alla ska tänka på precis samma sätt om allt. De offentliga tjänsterna ska inte planeras för medelsvensson, utan människors olika livssituation bör alltid tas i betraktande.

Invandrarna är en rikedom för Finland. Finland behöver en tydlig invandringspolitik, där man gör skillnad på flyktingar och människor som invandrat för arbetets skull. Finsk- och svenskundervisningen för invandrare bör utökas. Det bör bli lättare att invandra för att söka jobb. De invandrare som redan bor i Finland bör kunna utnyttja sin yrkesskicklighet i arbetet. En tolerant mångkulturalism bör befrämjas både på arbetsplatserna och i skolorna. Finland bör vara ett jämlikt land för alla sina invånare.

Varje människas kärlek är värdefull. Homosexuella och lesbiska ska ha samma rättigheter som heterosexuella har. Partnerskapslagen sopade inte bort alla problem, diskriminering förekommer såväl inom familjepolitiken som på arbetsmarknaden. Detta måste åtgärdas genom ny lagstiftning.

Löneskillnaderna mellan könen måste fortsättningsvis minskas. Den arbetsdiskriminering som unga kvinnor råkar ut för bör åtgärdas genom att de kostnader föräldraskap orsakar arbetsgivaren delas jämnt mellan alla arbetsgivare.

Den bästa säkerhetspolitiken är den som eliminerar fattigdomen

Fattigdom och ojämlikhet utgör de allvarligaste säkerhetsproblemen. Dem rår man inte på med hjälp av NATO. Upprustning skapar enbart otrygghet - vapnen hamnar alltid i fel händer. Ju mindre pengar man sätter på vapen dess bättre.

Fast motiveringarna för Finlands militära alliansfrihet förändrats efter det kalla krigets slut är militär alliansfrihet fortfarande det bästa alternativet. Det här innebär inte att Finland inte har orsak att ta sitt ansvar för att försöka behärska de kriser som bryter ut i världen, i synnerhet i de fall då militär styrka används för att undertrycka eller ta livet av oskyldiga människor. De grova kränkningarna av de mänskliga rättigheterna är inget lands egen inre affär. Finlands roll har dock traditionellt varit att fungera som medlare i kriser.

Den europeiska unionen behöver ingen egen armé, utan ska koncentrera sig på att utveckla ett mångsidig krishanteringsmaskineri. Att preventivt åtgärda kriser är det väsentliga. FNs roll för förstärkas när man bygger upp den internationella säkerheten.

Det finns inte ett enda skäl i sikte till varför Finland borde ansluta sig till Nato. Det är viktigt att den säkerhetspolitiska linje landet väljer har folkets stöd bakom sig. Fast Finlands politiska ledning någon gång i framtiden skulle vara för ett Natomedlemskap, kan ett sådant beslut inte fattas utan en folkomröstning. Finland bör inte bli Natomedlem utan att man presenterar skäl för anslutning som vinner stöd hos en majoritet av folket.

Att eliminera fattigdomen är en viljesak

Finlands ulandsbistånd bör höjas till utlovade 0,7 procent av bruttonationalprodukten inom år 2010. Om alla rika länder följer efter kan den värsta fattigdomen i världen elimineras och alla barn får möjlighet att gå i skola. Villkoren för världshandeln bör bli rättvisare för de fattiga länderna.

Ansvaret för andra människor och för miljön sträcker sig ut över gränserna. De kommande utmaningarna förutsätter ett demokratiskt beslutsfattande på såväl lokalt, nationellt som transnationellt plan. Den obehärskade globaliseringen av ekonomin hotar inte bara utvecklingsländernas möjligheter att förbättra sina invånares livsvillkor, den hotar också den nordiska välfärdsstaten. Ekonomin bör fungera för medborgarna inte mot dem.

De transnationella ekonomiska organisationerna som Världshandelsorganisationen WTO och Världsvalutafonden IMF har stigit fram som de centrala maktutövarna idag. Deras verksamhet är inte tillräckligt medborgerligt förankrad och deras ekonomiska linjedragning är ensidig. Ett gott samhälle och en god värld kan inte skapas genom att i den ekonomiska nyttans namn strunta i miljön, i social rättvisa, demokrati och mänskliga rättigheter. Europeiska unionen måste aktivt börja styra riktningen för globaliseringen.

Skatteparadisen bör slopas och den osunda valutaspekulationen bör fås under kontroll till exempel genom en Tobin-skatt.